Veckan som gått – Tillhörighet, identitet och förändring – Del ett
Vuxenlivet kommer med många insikter som saknades när vi var barn. En sådan var att vi aldrig växer ur sandlådan, vi skaffar oss bara en större sandlåda. En annan är att vi aldrig fick något svar på den där stora frågan när vi var tonåringar. ’Vem är jag?’ För många stannar jakten på identitet vid en fråga som aldrig får ett svar. Vuxenlivet tar oss ofta med byxorna nere och vi tvingas hoppa in i första bästa fack, och sedan får vi leva med det facket.
Egentligen skulle det här vara del två i den här serien, men sen kom Kalmarmatchen emellan, och jag kände att det här kanske var mer aktuellt än det som skulle vara den inledande texten. Så jag får skriva om lite.
För ganska exakt ett år sedan blev jag erbjuden en anställning. Jag skulle ta uppehåll från skolan i ett år och jobba lite. Det är praxis på utbildningen att göra så mellan kandidatexamen och att du börjar masterprogrammet. Kruxet? Jobbet är i Stockholm. Som uppvuxen Göteborgare tar det emot att flytta till Stockholm, men å andra sidan är det i dessa tider viktigt att bredda sina horisonter. När omvärlden blir mer och mer inskränkt blir det viktigare och viktigare att komma ut och se annat än det vi är uppvuxna med. Så jag tog mitt pick och pack och flyttade till Stockholm i ett år.
Väl i Stockholm var det ändå viktigt för mig att påpeka att jag var Göteborgare. Egentligen gjorde jag det nog på tok för mycket. Någonstans försöker jag intala mig själv att det är mitt sätt att visa vem jag är, men å andra sidan tror jag inte facket ”Göteborgare” rymmer allt som utgör den personen jag är. Men det var det facket jag lite klantigt placerade mig själv i. För jag älskar min hemstad när allt kommer omkring. Skrev ju till och med en krönika om det. Men att älska något betyder inte att du måste blunda för allt som är fel med det.
För gissa om jag fick stå där med hundhuvudet varje gång vi arbetade i Göteborg. Ni kanske har hört talas om den där ”Göteborgsandan”?
Ryggdunkeriet som gör att hela staden drivs som en kompisklubb? Där kompisar anställer kompisar, där de inkompetenta går före de kompetenta för att de är vänner med beslutsfattare? Där upphandlingar är riggade, där beslut tas bakom stängda dörrar och där transparens blivit ganska grådassigt. Staden där vi köper 40 kassa italienska spårvagnar som alla visste var dåliga från början. Samma stad som sedan köper in ännu fler av den spårvagnen trots att bristerna med de första var otaliga?
Det var det här jag stod och stolt förklarade att var min hemstad?
En frågeställning jag tyvärr blivit mer och mer rädd för att jag kan utveckla och spinna vidare.
Är det det här som är min förening?
För vad händer i IFK Göteborg egentligen? Nog för att insatsen mot Kalmar var bedrövlig och under all kritik, men vad händer i övrigt?
Mats Palmgren gick från nyanställd Marknadschef och t.f. klubbchef till att lämna Blåvitt helt och hållet? Och på resan tycks han ha plockat upp en del personal från sitt gamla jobb in på kamratgården. Vad hände där? Hur blev beslutet som enligt alla var så rätt i början så fel bara drygt ett år senare?
Och när vi är inne på marknad, var är VM hypen?
Sverige har gjort ett av sina bästa mästerskap på många år, och Blåvitt har möjlighet att kapitalisera på det genom att försöka fånga upp de som följt VM utan att till vardags titta på fotboll. Istället är det knäpptyst om att matchen är och kalenderfunktionen som vi lite mer inbitna prenumererar på har mystiskt lagt av. Jag höll helt seriöst på att missa matchen mot Kalmar för att när jag kollade kalendern så hade den slutat synka så jag trodde matchen var någon annan dag.
Gudarna vet – och spelarna också om vi ska vara ärliga – att spelarna inte presterat så bra i år. Insatsen mot Kalmar var rejält pinsam och de som blivit fotbollsfrälsta under VM och gick på Blåvitt blev snabbt påminda om varför de tyckte fotboll var tråkigt innan VM.
Men är det en godtagbar ursäkt? Laget spelar inte bra, så det är ingen idé att försöka?
Jag tycker inte det. Det riktas mycket kritik mot IFK Göteborgs sportsliga ledning, speciellt nu när ambitionerna för året inte är så högt satta, men jag kan känna att den kritiken är missriktad. Inte för att insatser som den mot Kalmar på något sätt är okej, utan för att det här förfallet inte är isolerat till – eller ens började på – den sportsliga sidan. En förening med de ambitioner som IFK Göteborg har måste agera. Men just nu är IFK Göteborg en förening som reagerar. Långsamt.
T ex det CSR arbete som föreningen startat. Förstå mig rätt, det är väldigt rätt att föreningen gjort det, men Malmö och AIK har redan varit ute i förorterna i 10-15 år.
Ni kan ge er fan på att om Damfotbollen slår igenom och blir stort så kommer Blåvitt stå där utan ett damlag. För att man reagerar snarare än agerar.
Göteborg som stad, och Blåvitt som klubb, påminner mig tyvärr väldigt mycket om skivindustrin. En gång väldigt stor och mäktig, men vägrade se hur tiderna förändrades. Skivindustrin lyckades till sist ta tag i situationen och vända skutan, men kunde lika gärna gått samma öde till mötes som ”Blockbuster”, den amerikanska videouthyrningsfirman som var erbjudna att köpa Netflix men tackade nej.
De ville fortsätta jobba som de alltid gjort. De ville fortsätta sälja och hyra ut filmer i butik.
De finns inte idag.
Så frågan är. Vad vill IFK Göteborg göra? Ska vi fortsätta hoppas på att publiken kommer när det gå bra för laget? Ska vi fortsätta sälja 50/50 lotter utanför arenan?
Vad är nästa steg för Svensk fotboll, och hur blir det IFK Göteborg som tar det steget?
