Veckan som gått: ”Zlatan-effekten, transportsträckor och missriktad ilska”
Veckan som gått kommer den här gången på en tisdag istället för måndag, så att man kunde vänta in måndagskvällens match mot Gefle och skriva om den. Och det var en match som det fanns mycket att skriva om.
Ja, låt oss hoppa rätt på matchen. Efter ett längre uppehåll sedan debaclet mot Kalmar var det nu dags för Blåvitt att ställas emot ett Gefle som slåss vilt för sin fortsatta allsvenska existens. En rätt märklig match. På förhand hade jag nog velat se Lawson Sabah få chansen att hoppa upp på hästen igen efter insatsen mot Kalmar, men så blev inte fallet. Istället fick Tom Pettersson starta bredvid Sebastian Eriksson på innermittfältet, och med facit i hand var kanske inte det ett jättelyckat drag.
Jag har personligen alltid sett Tom som en mittback och det främsta argumentet mot att ha honom som mittback är att han spelar lite för okontrollerat. Man kan inte ha en mittback som river ner spelare åt höger och vänster. Och det var precis vad man fick den här gången. Redan kvarten in i matchen kommer Tom sent och vårdslöst in i en tackling, och på läktaren satt jag och önskade att han bara skulle få gult. På något mirakulöst sätt fick han inte kort alls, men den turen skulle vända.
Istället drar han i andra halvlek ner en Gefle anfallare som precis rundat Alvbåge. Straff, och nu kom det röda kortet. På något sätt kändes det inte fel att Tom fick lämna matchen, även om det kändes billigt att få den i just det läget.
Om vi går över till hans kollega på mittfältet, Sebastian Eriksson så tänker jag lite osökt på snacket som gick ett tag om Zlatan och landslaget. ”Han är för bra för sin omgivning”. ’Seb’ har fått mycket skit i år av vissa supportrar, men jag kan inte skaka av mig känslan av att Seb är bäst i Blåvitt, och att det är alla andra som inte är på samma nivå. Han kladdar inte med boll, han har en blick för spelet som är överlägsen, han tempoväxlar som få andra. Och han slår bort bollar ibland. Det lustiga är att ofta när han gör det, så undrar jag om det verkligen är så att han slår bort bollar, och om det inte är så att det är hans medspelare som inte är där de ska vara.
Matchen då? Jo den slutade 3-3, efter ytterligare ett gäng försvarsmissar modell grova. På Gefles första mål får bortaspelaren stå helt fri och nicka in bollen, på deras andra visar Bjärs, Rogne och Tom upp ett försvarsspel på en sådan nivå att hade det skett i mitt korplag hade jag skällt ut backlinjen. Hela den prestationen kröntes ju som tidigare nämnt av en straff och ett rött kort. Och på tredje målet är det återigen en geflespelare som tillåts står helt ensam vid första stolpen och nicka in kvitteringen.
Det som oroar lite i den här matchen är hur dåligt Blåvitt håller boll till och från. Att man släpper in många enkla mål i år har jag alltid försökt skylla på att man spelar högre med backlinjen, man spelar en svårare fotboll, försöker rulla runt mer. Allt efter devisen ”har motståndarna inte bollen kan de inte göra mål.” Problemet är att Blåvitt håller inte boll speciellt bra. Man är stillastående, lättlästa, lättstressade och slarviga.
Inför säsongen trodde jag att Östersund skulle få svårt i Allsvenskan när man går in i säsongen med inställningen att man ska ’spela’ fotboll istället för att som så många andra nykomlingar försvara sig kvar. Och visst, när motståndarna lyckats komma åt bollen blir Östersund väldigt sårbara, men man har ändå som lag varit tillräckligt säkra i sitt spel för att i praktiken vara klara för Allsvenskan även nästa år, trots att spelarna kanske inte håller så hög klass hela tiden.
Blåvitt å andra sidan känns som motsatsen. Blåvitt är inte alls säkra i sitt spel, men lever mycket på att spelare som Sören Rieks och Jakob Ankersen kan avgöra när spelet hackar. Att Blåvitt trots allt är med i tabelltoppen känns mer som ett resultat av bra spelare än bra spel.
Efter matchen var Jörgen Lennartsson rejält förbannad och sparkade friskt mot vattenflaskorna som stod vid sidlinjen. Någonstans kan jag känna att det är en lite missriktad ilska. Inte för att matchen i sig var någon klang och jubel föreställning. Blåvitt spelade trots allt 3-3 hemma mot ett lag som näst intill är klara för Superettan. Men varför bli arg nu av alla tillfällen? Den ilskan skulle i så fall kommit för längesedan. Förra hösten närmare bestämt. När man tappade en 5 poängs ledning av Allsvenskan. Den ilskan skulle kommit efter matcherna mot Sundsvall och Halmstad på Ullevi. Först mot Sundsvall där man spelade skitdåligt men ändå lyckades få med sig 3 poäng efter en sen vändning. Redan där skulle spelarna haft sig en avhyvling för insatsen. Än mer efter 1-1 mot Halmstad. Man är serieledare, har fullsatt, och Halmstad är (precis som Gefle var) i praktiken redan nedflyttade. Och det var inte så att Halmstad gjorde någon sorts heroisk insats. Det var Blåvitt som bara inte gjort jobbet. Där skulle man varit förbannad. Vad finns det att vara sur över nu? Säsongen är över. Skit i att vara sur och jobba på att förbättra spelet. Bygg inför framtiden!
I övrigt i Allsvenskan så blev det i helgen helt klart - även i teorin - att Blåvitt inte kommer kunna ta SM Guld 2016. När Malmö vann mot Norrköping och i princip säkrade sitt eget guld så spelade man definitivt bort Blåvitt från guldet. Att Blåvitt sedan också tappade poäng mot Gefle spelade ingen roll på den fronten.
Annars var omgångens riktigt stora snackis derbyt mellan Djurgården och Hammarby där Hammarby vände 0-2 till 4-2 i en match som tvingades avbrytas efter att vissa ’Djurgårare’ försökt ta sig in på plan och kastat in bland annat bengaler på planen. Men den här gången kunde man spela klart matchen efter ett säkerhetsmöte. Jag kan bara antar att Jonas ’I make my own rules’ Eriksson inte dömde.
Nu återstår 4 matcher av säsongen, AIK och Elfsborg hemma, Sundsvall och Norrköping borta. Sedan kan vi lägga ett riktigt kasst år bakom oss. Det ska bli skönt.
