Vem fan är du?

Vem fan är du?

Han sa aldrig att han höll på något särskilt lag, det behövde han inte göra. Utanför vårt hem kunde man höra vrålet från arenan när vi gjorde mål eller när domaren borde ha blåst frispark. Det kom plötsligt som en jordbävning. Först blev man rädd sen förstod man och hjärtat lugnade sig.

Mamma var hemma när förvärkarna kom samtidigt som Pappa var på mitt lags hemmaarena och gjorde sig klar för bandymatch, det var januari. Han gick för att ringa och fick ta av sig matchstället och åka hem igen. Men det dröjde ändå till småtimmarna innan jag kom till världen på Södersjukhuset. I mataffären talades det om laget. Det var ofta i ett beklagande men omsorgsfullt tonfall. -Det blir väl torsk igen, men man hoppas ju!
-Den här säsongen känns osäker!
-Det är så typiskt att det blev så, så typiskt dem!
På arenan var allt nära. Jag har läst att vissa lags fans (läs AIK) jublar mest åt en lyckad defensiv brytning. Så var det INTE här! Det här var drömfabriken, eskapismens högborg. Det jublades när en back blev dubbel eller trippellurad även om det bara var ute vid hörnflaggan, det jublades åt passningstrianglar in absurdum innan det fanns en svensk journalist som ens kände till ordet "passningstrianglar". Folk vrålade av glädje när det slogs klacksparkar även om det ibland var i eget straffområde. Det var show, ett skådespel! På läktaren var allt nära. Har ni sett bilderna från klacken 1970? Ett fan står på läktaren och hissar en toalettsits, flera är iklädda kaftaner. -Vargen kommer, vargen kommer! Var det alltid några som ropade från längst upp och bak, därifrån ångorna och dofterna kom. Det fanns ett vi. Alla ville underhållas, se lite magi, få sig ett skratt, dricka nån bärs, snacka med någon polare från förr och för en stund drömma lite. Det var en helhetsupplevelse och många ropade lustiga kommentarer om det som hände på planen såväl som om det som hände runt omkring. Gräset så alltid fantastiskt ut.

Jag växte upp mitt i detta. Jag reflekterade inte över det för det var över allt. Laget!
Det var som kristendomen fast närmare en i vardagen. Vi drev runt på Årstafältet, åkte skateboard, tiggde felformade hamburgerbröd i McDonaldsbageriet på Årstafältet. Vi kröp ned i containrar med press för att få några datortidningar även om vi då riskerade livet. Vi smashade glödlampor i de framväxande husen vid Plantskolan. Vi cyklade till Hovet på lunchrasten och fick Krutov och Larionovs klubbor samtidigt som Tishonov åkte runt i bandymössa och insturerade laget. Vid Valborgselden under backhopparbackarna fick jag Thomas autograf. Det var Pappa som sa att jag skulle be om den. Jag minns inte om det var Thomas Dennerby eller Thomas Lundin men jag tror Dennerby. Den ene hade samma moderklubb som farsan och hade spelat bandy med honom den andra bodde i området tror jag. Thomas, vilken det nu var, var där tillsammans med en av Lebackbröderna. Jag lurades av Thomas att ta även hans autograf. -Han har också lirat i laget sa han, nej jag skojar han har lirat i AIK. Lite ursäktande sa Lebackbrorsan då: -Thomas kommer träna ditt lag en dag, jag lovar!

Det kändes som att alla växte en decimeter när det var match, alla av mitt folk. Det fanns ändå inget uttalat vi, det var inte så organiserat. Det var lite som en upplevelse du delat men någon som kanske inte alltid bara varit positiv, det var det vi hade tillsammans. Som någon du gått i skolan med. Ni vet båda vad som hänt och hur det varit. Ord behövs inte. Ni vet ändå att ni hör ihop vare sig ni vill det eller inte. Det går inte att ta bort och det gäller mycket mer än bara fotboll. Det var anarkistiskt. Alla var olika men ändå lika. Och kraften som fanns där. När det plötsligt drog åt samma håll eller om någon annan försökte trycka ned oss.
Nedtryckta blev vi dock allt som oftast. Om inte av andra så fixade vi det själva. Halva arenan revs av staden istället för att rustas upp. Istället blev den lilla västra läktaren framför kontoren och den östra läktaren av byggnadsställningar och plankor. Den svajade under klacken när vi hoppade i regnet utan tak. Visst var det härligt men hur nära var katastrofen egentligen?

Från Enskede IP minns jag vårmatchen när So spracht Zarathustra spelades i innan laget sprang ut. Ljudet kom från de burkiga högtalarna som inte var mer än just det plåtburkar. Den stämningen där och då. Det må ha varit en sketen idrottsplats i Söderort men om du var där så vet du att det var grönvita gudar som sprang ut på den planen. Stämningen var tätare än någonsin och direktare. Alla hade kommit för att visa sitt stöd. De skulle få känna att det här var tillfälligt, att det här skulle ordna sig, att vi skulle finnas kvar vad som än händer. Vi var med dem för alltid. Den kraften måste sänt elektricitet till högtalarna för de lät högre än jag någonsin hört dem låta. Nanne förstod aldrig var kraften kom ifrån sa han flera gånger.


Jag minns en premiärmarsch ett år. Min far skulle ansluta vid arenan. Jag talade med honom i mobilen men han hade svårt att hitta mötesplatsen, han hade så svårt att förstå var vi skulle ses trots att han varit där så många gånger och kände allt däromkring så väl. Jag blev irriterad över att han inte förstod och han blev arg för att jag blev arg. Till slut hittade vi varandra. Jag fick senare förklaringen till varför han plötsligt hade svårt att hitta där han varit så många gånger tidigare. Han var lite tyst sedan, ovanligt tyst. I halvtid köpte jag en korv och en kaffe åt honom. Han åt glupskt och så där ofint som han alltid gjorde men han var på bra humör igen. Inte visste jag då att det var början på slutet men också början på något nytt. Senare den säsongen bytte laget till den nya arenan där det fanns plats för många fler men där något okammat också blev mer kammat. Men det skulle bli värre innan det blev bättre för mig och för mitt lag. För min far blev det bara sämre och steget tillbaka till allsvenskan fick han följa från den andra sidan.

Vi var på nya arenan en gång. Biljetterna var till kortsidan men en kunde knalla över till de fina platserna på långsidan, det var inte så noga där i början. Det blev torsk med 0-3 och laget hade i och med det inte lyckats göra ett enda mål framåt på 4 matcher i rad. Pappa hade hela tiden ont av att sitta och frös men vi fick en filt av en vakt som påpassligt såg att min far frös.

Pappa dog året efter av tumörer i hjärnan, lungorna och om inte direkt i hjärtat så precis bredvid det. Döden tog det säkra före det osäkra för att ta honom ifrån mig. Vi gick upp i Allsvenskan när säsongen avslutades. Var kommer den kraften ifrån, frågade Nanne. Jag vet var den kommer ifrån men jag kan inte förklara det för någon som inte vet. Men jag vet att det finns andra som vet, många andra!
Vad laget heter har ni nog redan listat ut. Det heter Bajen!

Elias Dahl2024-09-21 00:31:00
Author

Fler artiklar om Hammarby

Projektet Hammarby Fotboll - Nya tider, del 9
Inför: Hammarby möter Västerås i Allsvenskans sista omgång
Intervjuer efter Hammarby-MFF 2 november 
Spelarbetyg efter Hammarbys kryss mot Malmö
Inför Hammarby - Malmö