Vem får lyfta krisbucklan?
Det har gått från bra till katastrof. Säsongen står och väger med klassiker/ångestmötet mot IFK Göteborg på måndag, en match som båda lagen behöver vinna.
När jag började följa AIK mer engagerat var AIK en klubb som alltid befann sig topp tre. Det var under Andreas Alms era och det fanns en hög lägstanivå när det kom till resultat. Under Alm:s fem hela säsonger som huvudtränare slutade AIK som sämst fyra och tog sig till ett Europa League-gruppspel. Någon titel blev det inte, men AIK var allsvenskans kanske stabilaste lag.
Det är det som är AIK för mig. En maskin som kontinuerligt når bra resultat, där spelarna bär sin AIK-identitet på utsidan och en klubbledning som inte sparkar tränare till höger och vänster. Sådant ägnade sig de andra klubbarna i stan åt.
Idag ser det annorlunda ut. Efter det dyrköpta SM-guldet 2018 har AIK haft två krissäsonger och två misslyckade kvalspel i Europa. Målskillnadsaffären som snuvade oss på guldet 2021 är ingenting annat än en översminkning över en klubb som tappat fotfästet.
AIK de senaste fem åren har karaktäriserats av relativt höga höjder och oändligt djupa dalar. Men någon större förändring i hur klubben fungerar har inte skett under den perioden. Det krävdes att en galen näringslivsnisse trodde att han själv kunde styra rodret för att vi skulle inse hur skört AIK är.
Poängen jag vill uppmärksamma är hur riktningslöst AIK varit sedan guldet 2018. Kortsiktiga beslut har prioriterats över långsiktiga och välgrundade strategier. Ett steg framåt har allt som oftast resulterat i två steg bakåt. Enligt mig har AIK knappt tagit myrsteg sedan 2018, samtidigt som våra rivaler springer ifrån oss i både ekonomi och sportslig framgång.
I grunden tror jag på Thomas Berntsens regi och jag tror att han är den utomstående influens AIK är i behov av. Inom tid tror jag att vi får se mer av det han vill implementera även på planen. Det som gör mig orolig är vurmandet efter en topplacering redan i år, vilket kommunicerats från Berntsen och som många supportar har köpt sig in på.
Truppen, när alla är friska, är absolut stark nog för att knipa en Europaplats men de senaste resultaten och prestationerna har synliggjort någonting för mig som gör mig orolig. Lagets loja framtoning framstår åtminstone för mig som en mättnad. Det halvt inköpta laget som säkrade kontraktet i fjol har inte lyckats ställa om för att kämpa mot en topplacering och istället hamnat i ett ingenmansland. Det kortsiktiga målet att säkra allsvenskt spel 2024 uppfylldes, nu behöver den här truppen ställa om till det långsiktiga målet att etablera AIK i toppen av allsvenskan. Så här långt har de inte lyckats.
”Vi är iallafall inte blåvitt”
IFK Göteborg har om möjligt varit ett ännu sorgligare kråksång än AIK de senaste säsongerna, vilket har varit en tröst för det svartgula hjärtat. ”Vi är iallafall inte blåvitt” har varit ett återkommande mantra i supporterled.
I vanlig ordning har IFK inlett säsongen skakigt, men segern mot Mjällby i senaste omgången har gett Göteborgarna lite andrum. Inför måndagens match skiljer det endast tre poäng mellan lagen och en förlust för AIK skulle innebära att bottenstriden blir en potentiell realitet.
Farajs återkomst?
Mot Hammarby var han tillbaka i truppen men blev kvar på bänken. Mot IFK Göteborg hoppas jag att vi får se Omar Faraj igen. 22-åringen har varit en nyckelspelare för AIK med sin fysiska närvaro på topp. Det är ingen slump att lagets formtapp kom under hans skadefrånvaro.
Jag tror att det finns goda möjligheter till att Omar startar mot blåvitt, även om Henning Berg har varit försiktig med att använda spelare som nyss återkommit från skadelistan. Men i Omars frånvaro har ingen spelare tagit chansen att knipa platsen bredvid Ioannis Pittas och det skarpa läget som AIK befinner sig kräver att nyckelspelarna är redo att leverera.
