Vem ska berätta för andra hur det är på en fotbollsläktare?
Så har det hänt igen. Någon, med många följare på sociala medier, har bestämt sig för att tala om för omvärlden hur farligt det är att gå på fotboll och hur det är att vara på fotbollsläktaren. Troligtvis utan att nånsin ha varit där själv.
Den här gången var det ett inlägg av Nina Rung på Instagram som många fotbollssupportrar och skribenter har reagerat på. Hon skriver om polisens planer på hantering av bengalbränning och passar på att ge oss, fotbollspubliken, en rejäl känga. Jag hade egentligen tänkt att skriva en kommentar direkt på inlägget. Inte ett frustrerat, påhoppande svar av typen ”ööööhhh e du dum ellor”, utan ett svar med mina tankar och frågor som jag hade nån slags fåfäng förhoppning om att kanske kunna få svar på. Men, det visade sig att kommentarsfältet stängts. Det finns ingen möjlighet att argumentera emot alla ”experter” som lämnat kommentarer, som en efter en förfasar sig över hur det går till på fotbollsmatcher. Så istället skrev jag den här texten, sannolikt utan nån möjlighet att få till stånd en vettig diskussion med dem det berör. Men den här gången kunde jag inte vara tyst.
Den här texten är inte ämnad att vara för eller emot bengalbränning. Den är bara emot att svartmåla fotbollsläktaren generellt, att förringa den till att vara en plats för bråk och polisingripanden och att ignorera den som en plats som betyder så mycket för så många, inklusive mig själv. Mitt andningshål. Min ventil. Min plats att bara vara jag. Min plats där jag träffar vänner, nya och gamla, likasinnade. En plats som ger mig ett sammanhang. En plats som får mig att må bra. En plats som hjälpte mig ur en utmattningsdepression. En plats där minnen skapas. Läktaren, som jag delat med min pappa, min mamma och min bror och som jag nu också delar med min son. En plats som har en självklar plats i mitt hjärta.
Med risk för att skjuta mig själv i foten börjar jag ändå kort med bengalerna, som jag egentligen inte tycker är det problematiska i Rungs instagraminlägg, men som trots allt var anledningen till att hon skrev. Så, håll i er nu: Man kan man faktiskt… tro det eller ej, förstå båda sidor i denna enormt polariserade debatt. Det är fullt möjligt att tycka att det är fel att bränna när det inte är tillåtet, SAMTIDIGT som man tycker att sätten att hantera regelbrotten på är uppåt väggarna fel. Att tycka det är dubbelmoral att i reklam inför matcher visa bengaler som stämningshöjande samtidigt som man i sändning sen fördömer dem. Att se att maskerade brännare, trots att de bryter mot regler, inte är hemska människor som vill skrämma bort småbarnsfamiljer.
Men, igen, det är inte detta som gör mig mest upprörd och frustrerad just nu.
Nej, jag blir uppriktigt ledsen över bilderna som målas av hur det är att gå på fotboll i Sverige idag. Detta av människor med mängder av följare och en massa folk som kommenterar på deras inlägg. Jag vet såklart inte säkert, men jag misstänker starkt att merparten av dessa inte har för vana att vistas på våra allsvenska fotbollsläktare. Det handlar inte bara om det senaste uppmärksammade inlägget. Nej, jag har många gånger blivit frustrerad över bland annat ett par stora poddar, med mestadels kvinnliga följare, som förfasar sig över den hemska, skränande, manliga fotbollspubliken. Som att jag och alla andra kvinnor på läktaren inte finns. Som att Norra Blå inte betyder något. Jag märker att många runt mig, som jag inte känner via fotbollen, tror på bilden som målas upp. Jag har många gånger fått förklara att jag inte är rädd för att ta med mig mitt barn på läktaren och att det inte utbryter slagsmål stup i kvarten på matcherna.
Jag säger inte att det inte finns problem på fotbollsläktaren. Såklart finns de, precis som på alla andra ställen i samhället där många människor samlas. Jag säger inte att det inte förekommer bråk, sexism, rasism mm kring och på våra läktare. Men, igen, en plats där (normalt sett i en icke-pandemi) tusentals människor samlas kommer det att finnas avarter. Hur kommer man tillrätta med detta? Det finns såklart inte ett enkelt tillvägagångssätt. Men att ljuga om hur det ser ut är definitivt inte en väg framåt. ”Det är orimligt att hela läktare tillåts skrika HORA i flera minuter” stod det till exempel i inlägget. Jag vet inte vilka matcher skribenten besökt. Själv har jag varit på MFF:s läktare regelbundet i 40 år. Känner jag igen mig i beskrivningen? Absolut inte. Har jag hört enskilda personer skrika ”hora” på läktaren genom åren? Ja, absolut, tyvärr. Det har jag även hört på krogen. På stan. På skolgårdar. Och i flera andra sammanhang jag inte förväntat mig det. Och det är lika illa var det än skriks. Likadant finns det många sammanhang som kräver polisens närvaro, som kostar pengar och där många inte följer regler och normer. Politiska möten, festivaler, en vanlig fredagsnatt på stan. Men det är sällan man hör influensers skrika högt om att politiska partier måste rensa upp bland sina egna, eller att krogarna har ansvar för hur folk beter sig ut på stan innan de kommer till krogen eller efter att de lämnat den.
Man får tycka och tänka fritt. Men jag skulle önska att de som når många när de skriver använder lite eftertanke innan de trycker på publiceraknappen. Är det sant? Är det rimligt? Är det snällt? Är det nödvändigt? Detta är frågor som barn förväntas ställa sig innan de skriver och publicerar saker. Det borde gälla för oss vuxna också.
