Vi är Malmö från gamla tider: Don’t cry for me Argentina
I dagens artikel tar vi en titt på när MFF reste till Argentina och Chile under inledningen av 1955.
Året 1955 hade precis slagit upp sina ögon. Redan på nyårsdagen var det dags för Malmö FF att räkna in sin trupp på ett kylslaget Bulltofta flygplats. Målet för resan var Sydamerika och en lång försäsongsturné i både Argentina och Chile. Ledningen och några av spelarna mindes med en aning vemod turnén till Brasilien 1949 då större delen av truppen insjuknade i olika magsjukdomar.
Nu kunde man se fram emot en resa som skulle komma att innehålla möten mot storlag som Boca Juniors och Newell’s Old Boys i Argentina. Det var en intensiv hetta som mötte laget när dom klev av planet i Buenos Aires ett dygn senare.
Truppen som hade åkt på denna resa innehöll dessa namn: Tore Svensson, Bror Pettersson, Sune Sandbring, Arne Månsson, Lennart Samuelsson, Åke Hansson, Åke Larsson, Arthur Jönsson-Bergqvist, Gunnar Johansson, Tore Söderholm, Charles Gustafsson, Henry Thillberg, Nils-Åke Sandell, Bengt Lindskog, Prawitz Öberg, Bo Borg och Bertil Nilsson.
Den första matchen spelades mot storlaget Boca Juniors i Buenos Aires inför 80-tusen åskådare. Bland det höga åskådarantalet ska ett stort antal skandinaviska sjömän ha befunnit sig och hejat extra mycket på dom himmelsblåa spelarna. Om det var deras hejarop eller bara entusiasmen över att spela inför en storpublik som gjorde att MFF:arna hade ledningen med 2–1 enda fram till slutsekunderna av matchen är oklart. Domaren hade lagt på några minuter i slutet pga. ett skadeavbrott och under dessa skälvande minuter lyckades Boca kvittera.
Prawitz Öberg missade matchen då han hade fått en infektion av vaccineringen och sedan blivit helt utslagen av penicillinkuren han fått av dom argentinska läkarna. Nils-Åke ”Kajan” Sandell skadade sig i matchen och fick kliva av. Trots dessa bortfall gjorde Malmö FF en fin match och fick alltså med sig ett oavgjort resultat – båda MFF:s mål denna afton gjordes av Bengt Lindskog.
Dagen efter matchen var det dags att sätta sig i en buss och ta sig dom 30 milen till Rosario för matchen mot Newell’s Old Boys. Men nu blev värmen för mycket för MFF-spelarna. När dom anlände till Rosario på eftermiddagen stod termometern på 42 grader i skuggan – den varmaste dagen på 30 år i Argentinas tredje största stad. Inte enbart värmen ställde till problem. Precis efter ankomsten till Argentina upphävde Argentinas president Perón förbudet för argentinska klubbar att möta uruguayanska. Under fem år hade lag från dom båda länderna inte mött varandra som en följd av diverse våldsamheter som omgärdat dessa matcher. Men nu var det fritt fram igen och dessa matcher lockade alltid storpublik. Detta gjorde att MFF genast fick problem att hitta motståndare då många föredrog att möta uruguayanska lag istället.
Tillställningen mot Newell’s Old Boys blev hursomhelst av trots detta. Det var en galen hetta som väntade lagen och MFF hade stora problem att acklimatisera sig. Newell’s vann komfortabelt med 4–1 – MFF:s enda mål kom genom Bertil Nilsson. Efter matchen i Rosario gick resan vidare till Chile och mötet med storlaget Colo-Colo i huvudstaden Santiago. Det blev samma resultat som i matchen mot Newell’s och matchen efter mot Everton de Viña del Mar gick inget vidare heller även om rapporterna i årsboken pekar på att MFF förde spelet i den matchen. MFF förlorade med 3–0 och vistelsen i Chile innehöll inte särskilt många glädjeämnen. Efter mötet med Everton gick resan tillbaka till Argentina och landets näst största stad Córdoba.
I Córdoba mötte MFF först Belgrano – en match man fick stryk med 3–1 – återigen gjordes MFF:s mål av Bertil Nilsson. Inför den sista matchen mot Talleres var förhoppningarna stora på att avsluta resa på ett bra sätt. Värmen, resorna och, dom många gånger, hårda matcherna hade gjort att flera spelare åkt på skador. Men man kunde trots detta ställa ett bra lag på benen mot Talleres. Såhär står det i årsboken om denna match:
”Den allra sista matchen, den mot Talleres i Córdoba, var dock ett kapitel för sig. Vårt lag, som i pressen ständigt apostroferades för sitt disciplinerande och gentlemannamässiga uppträdande (ej en protest restes mot alla de straffsparkar som vi fick på halsen), var vid denna sista uppgörelse haltande och sargat och kämpade betydligt mer än det spelade. Men denna knallfight uppskattades konstigt nog oerhört av publiken. Genomgående förtjänar denna ett högt betyg: den (publiken) var självfallet alltid partisk för de sina men frikostig med applåderna även mot oss. Överhuvudtaget mötte vi stor vänlighet därnere, och våra legationer och landsmän i övrigt var oss på allt sätt till stöd och hjälp. Det skulle vara omöjligt att namnge dem alla, de får nöja sig med ett kollektivt tack”.
MFF förlorade även den sista matchen, denna gång med 4–0. Men resan var ändå uppskattad av såväl spelare som ledare och nog kändes det som att den lokala publiken gillade det dom såg av malmöiterna. Onsdagen den 16 februari landade MFF åter på Bulltofta flygplats och kunde se tillbaks på en fin resa till kontinenten på andra sidan atlanten.
