Vi blev som Elfsborg
Snälla pojkar får aldrig kyssa vackra flickor var det. Med åtta matcher kvar ska ett mirakel för att Hammarby ska ta guldet. Och det känns som att vi inte ens försökte.
Djurgårdsderby. Ramträffar. Bollinnehav. 0 mål framåt. Bajen var länge bra men fick inte med sig resultatet man ville. Same old story. Det såg ju så fint ut i våras. Inte ett svettdroppe behövde spillas, inte ett hårstrå krökas. Inga gula kort att tala om. Guldet skulle bärgas med fötter och smartness. Inte råstyrka och slit. Bottenlag krossades och att matcherna mot topplagen inte slutade i trepoängare var inga problem. I höst skulle dessa matcher gå från oavgjorda till segerar. Tiden talade för Hammarby.
Men tiden rinner ut. De utlovade poängen från jämna toppmatcher har uteblivit. De strikta matchplanerna och det ständiga bollhållandet har gått ut över alla former av individuella uttryck. Våra yttrar pacificeras och försvinner ur matcherna. Ingen vågar slå en avgörande passningen eller röra sig ur position för att bryta mönstret. Hur dålig Trawally än må vara är det en lättnad att se honom alla fall försöka göra något oväntat.
Ledarbristen i Hammarby är akut och uppgivenheten bland spelarna sprider sig som Coronaviruset våren 2020. Alla på läktaren ser behovet. De hyllningar som Jeppe Andersens intåg gett upphov till är symptom på den lojhet och brist på kämparanda som genomsyrar dagens Hammarby. Jeppe blev kvar när Paulsen, Selmani och Abbe Khalili, tre kämpar och ledare, försvann med den jävlar anamma som truppen behöver om man vill vinna.
Trots de senaste matchernas avsaknad av trepoängare har Bojanic, vår kapten, varit strålande. Han styr spelet, sätter tempo och avancerar med bollen. Men att enbart leda genom exempel fungerar uppenbarligen inte just nu. Som kapten är Bojanic den på plan med ytterst ansvar för att blåsa liv i spelarna vid 0-0 hemma mot Djurgården och förhindra ett ras mot Norrköping.
Kaptensbindeln har behandlats som en tickande bomb sedan Kennedy la av. Andersen blev petad, Ludwigsson sa nej, Magyar (som satt på bänken igår, utan varken kontrakt eller högerfot) försvann och sen var bara Bojanic kvar. Det verkar inte finnas en enda lämplig kandidat.
Vi blev som Elfsborg. Och det kostade oss guldet. Hammarby hade chansen men tog den inte. På läktaren skreks det men frustrationen påverkade inte spelarna på planen. Ingen skällde ut en lagkamrat, ingen satte kravbilden, ingen lyckades väcka laget. Det här laget kommer varken kyssa vackra flickor eller SM-pokaler.
