Malmö FF - AIK
5 - 0

Vi hade i alla fall tur med vädret

Skam. Ynklighet. Idefattigdom. Listan över ord som sammanfattar matchen mot MFF är tillräckligt lång för att få en egen sten i Nationalarenans omklädningsrum.

28 år sedan senast. Känslan nu är att det kan dröja ytterligare 28 år innan AIK lyckas hämta hem tre poäng från Malmö. Prestationen som gnaget stod för på Eleda stadion under söndagsförmiddagen är, milt utryckt, under all jävla kritik.

Under inledningen av allsvenskan har vi fått se både AIK:s bra och dåliga, men i slutändan har styrkorna trumfat svagheterna. Men MFF svalde alla styrkor som AIK kan tänkas ha och skett ut det i Öresund. Det blev smärtsamt tydligt hur enkelspårigt gnagets anfallsspel kan vara. Mot sämre motstånd fungerar det, mot lag som Malmö har vi ingenting att komma med.

Anfallsmönstret går att känna igen. Kanterna, i synnerhet högerkanten med Rui Modesto i spetsen, ska komma runt sin gubbe och servera anfallarna på fötterna. Ingenting sådant fungerade mot Malmö. Och när det inte fungerar fungerar så gott som ingenting av AIK:s anfallsspel. Saknaden av Omar Faraj är smärtsamt påtaglig.

Inte ens det erkänt starka försvarsspelet kunde rädda den här matchen från att krascha in i den skånska landsbygdens enda berg. Malmö kom i anfallsväg efter anfallsvåg och helt ärligt hade hemmalaget kunnat göra ytterligare 1-2 mål. AIK sprang och sprang men kom inte åt Malmö-spelarna som enkelt kunde spela runt bollen och sedan servera den till hungriga forwards.

Sjukstugan
Skadelistan blir bara längre och längre. Mot Malmö fick både Eskil Edh och Mads Thychosen lämna planen i smärtor. Nyckelspelaren Omar Faraj har missat de två senaste matcherna, sedan tidigare är Martin Ellingsen och Abdihakim Ali skadade. Lägg där till att Ismaila Coulibalys lån går ut i juli. Inför säsongen kändes det som att AIK hade en bred trupp, nu känns den lövtunn. I det stundande sommarfönstret kommer AIK sannolikt behöva knyta till sig ett par namn för att hålla sig i toppen.

Hjärnspöken
AIK:s tydligaste svaghet 2024 är att ta poäng i matcher där man hamnar i underläge. Men mer allmänt saknar AIK taktisk flexibilitet. Detta behöver såklart inte vara ett problem så länge målen trillar in och försvarsmuren håller sina linjer. Men i de fallen där det inte fungerar har AIK svårt att omvandla sin taktik. Istället gör Henning Berg raka byten och räknar med att de friska benen är det ända som krävs.

Jag vet att Berg gjorde sina byten mer i syfte att låta nyckelspelare villa en som taktiska ändringar, matchen var ju redan stendöd. Men om AIK ska kunna bibehålla sin plats i toppen behöver det finnas fler idéer i hur laget kan ställas upp. AIK är alltjämnt tvåa i tabellen, hur svårt det än är att föreställa sig det.

Sen är det den stora elefanten i rummet. Elefanten som är lika stor som den är uttjatad. AIK:s oförmåga att vinna i Malmö. Gnaget har vid flertalet tillfällen fått med sig en poäng från Skåne men i de senaste åren känns det som att Malmöspöket har förstorat sig i spelarnas huvuden. Erik Botheims 1-0 mål blev som ett golden goal, åtminstone var det så AIK-spelarna såg ut att tolka det.

Men det spelar ingen roll om AIK vann i Malmö senast för 1, 28 eller 128 år sedan. Att släppa in fem mål i en match är en kapitulation som saknar motstycke. Jag kan inte minnas senast det hände. Den som har bättre minne, eller bara ork och lust, är välkommen att upplysa mig och alla andra.

Men det var åtminstone bra väder i Malmö. Sol och 19 grader. Alltid något.