Vi kommer alltid ha Husqvarna
Erik Israelsson har drömt om Europa sedan han lärde sig drömma. Vi är alla tacksamma för att vi fick vara en del av den drömmen.
Det är ganska exakt två år sedan jag träffade Erik Israelsson för första gången. Solen sken, himlen var blå och Cypern andades någon form av förhoppning trots att gatorna låg helt tomma. Det var inför säsongen 2014, ni vet den säsongen som vi aldrig glömmer, och Erik representerade någonting jag inte kände igen. Här satt en ung spelare med säker blick, imponerande fokus och pratade om drömmar som om det vore världens största självklarhet. En fotbollsnörd som följt sin läromästare Nanne vidare från Kalmar för att se vad Stockholm, Södermalm och Hammarby kunde ge honom. Jag ska inte sticka under stol med att jag sedan den dagen haft ett väldigt svagt öga för Erik och hans kunnande. Jag tror ni har all förståelse för det så här i efterhand.
Erik har representerat det som Hammarby så ofta misslyckats med att värva. En yngre spelare från en mindre stad och klubb, som trots det lyckats hantera differensen med att spela i en storklubb, i en storstad. Ska jag se till ett specifikt ögonblick där Erik blev S:t Erik med hela Hammarby så handlar det faktiskt inte om det DÄR målet mot AIK. Istället vill jag skrota fram en ännu äldre låda med minnen, den från just hans första år 2014. Den lådan som vi idag öppnar med glädje och allmänt ljusa minnen.
Det må kännas som en svunnen tid men det är bara dryga två år sedan. Hammarby ligger med i toppen av den tabell som ingen vill vinna, eftersom det betyder att man är i fel division. En ökenvandring, i brist på bättre ord, är på väg att nå sitt slut och även om orosmolnen är många så finns en förhoppning om avancemang. En förhoppning som Erik ska sätta ett utropstecken efter den här kvällen. Den här kvällen i mitten av september, en kväll där allt man tog sig för kändes möjligt.
Husqvarna borta, Vapenvallen i sin finaste skrud och svensk fotboll såg, rent estetiskt, ut att vara precis så vacker som den någonsin kan vara. Hemmalaget gjorde 1-0. Bajen blev blåsta på en straff. Kennedy skickade in kvitteringen efter att klockan passerat 80. Vilken annan dag som helst hade vi tagit ett kryss, åkt hem och känt att livet inte var så jävligt ändå.
Men då stormar han fram på det sätt som gör att han för alltid kommer finnas med i minnet., Erik alltså. Kennedy drar en frispark mot straffområdet, Erik rör sig i ett mönster som är helt fel enligt Bandas instruktioner. Han kliver upp, helt ostörd och nickar in den i målvaktens vänstra, nedre hörn. Helt otagbart. Precis som stämningen därefter.
Utan att ha varit en del av den truppen så är jag ganska säker på att det var just där och då som man insåg att den säsongen faktiskt kunde bli vad den blev. Segern med 2-1 borta mot Husqvarna är en så oerhört viktig milstolpe i det som är dagens moderna Hammarby. Man må tycka vad man vill om det, man må tycka att det låter pajigt, men jag är väldigt bestämd med att jag anser att det är så. Där och då tog vi klivet upp, där och då gjorde sig Erik Israelsson ett namn på riktigt.
Han hade haft en minst sagt speciell karriär fram till dess. Från att ha räknats om en av landet största talanger i ung ålder, så sattes allt på ända när det istället skulle ta fart. Hans sjukdom och sedan den märkliga matchningen av Nanne i Kalmar gjorde att han såg ut att bli en av alla dem som kunde bli nåt men inte nådde hela vägen fram.
Men Erik har ett psyke och en vilja som är få förunnat. Med sina bästa fotbollsförmågor från födseln, han är ju knappast någon briljant tekniker, har han gjort den här sporten till sin. Ty Erik är ingen produkt av ”Vän med bollen”-filmer, han är en person som lyckats för att han älskar det här lite mer än alla andra. När ni pratar om spelare som Erik Johansson, spelare som är ointresserade av det yrke de faktiskt utför, så ska ni också tänka på Erik Israelsson. Han är nämligen deras antites.
Erik älskar fotboll precis som du och jag, han följer den mer eller mindre lika slaviskt. Att han, till skillnad från du och jag, har lyckats kriga och kämpa sig till det som sitt yrke gör honom bara än mer intressant. När han nu också får ta klivet vidare ut i Europa, det han drömt om sen barnsben, är bara logiskt. Erik är en av dem klokaste människor jag träffat, om inte annat är han orimligt realistisk. Sist vi satt ner tillsammans, sommaren 2016 så var hans första barn på väg. Han insåg att hans tid var på väg att rinna ut, kanske skulle det aldrig bli något ävenyr i en större liga. Inte bara för att han blev äldre och därmed mindre intressant, utan för att den familj han höll på att sjösätta kanske inte skulle vara redo för det. Nu sätter han såväl familj som karriär i en båt som jag hoppas bär en bra bit mot det han alltid önskat.
För Hammarby innebär det här inte bara ett tapp av en bra fotbollsspelare. Det handlar om en person som aldrig gnäller i onödan, som alltid kommer vara där när det verkligen behövs. Det är en människa som alltid kommer att se till lagets och klubbens bästa, som älskade supportrarna utan att försöka för mycket för att få deras kärlek. Erik Israelsson är själva definitionen av en Hammarbyare som för alltid kommer att vara ihågkommen för sina insatser, sin inställning och sitt sätt att ta sig an verkligheten.
Han må ha drömt om England, Spanien och Italien, det blev Holland. Men är det något jag önskar Erik så är det den största lyckan av dem alla. Ditt hjärta kommer att slå grönvitt, våra hjärtan kommer alltid vara med dig.
