Vi ska leva för alltid
En handfull heroiska hjältar har återuppstått från dödsriket – och när de döva sett vad de blinda hört ska Assyriska spela sina sista fotbollsmatcher. Tiden är inne. Dags att dö en gång till eller leva för alltid.
Till slut blev slutet lite längre. Egentligen skulle Assyriska vara ett division ett-lag nu, en deprimerad drömmare som våldtagits av verkligheten efter en kaotisk katastrofsäsong i Superettan. Nu blev det inte så. Nu blev slutet lite längre. När ingenting talade för uppryckning skickade Fredrik Holster in en straff i 98:e minuten mot Husqvarna, och när allting talade emot upprättelse sprang Alexander Nilsson mot supportrarna för att fira ett avgjort derby i det förtrollande Södertälje-mörkret han precis lyst upp. Så när säsongen är slut ska Assyriska skriva slutet på sagan. Man har precis återuppstått från de döda för att lära de levande hur man klarar ett kvalspel, för att lära sig själva det man aldrig lyckats lära sig på fyra försök. Det är dags nu. Tiden är inne.
Det fanns de som gav upp och det fanns de som stod kvar. De som gav upp förlorade. Det som stod kvar vann. Det spelar visserligen roll att Assyriska fortfarande kan åka ut, men det spelar lika stor roll att vi tände hoppet i mörkret och lyckades dra upp vår moder när hon inte ens förtjänade det. Vi tog henne i handen för att hon behövde det, hjälpte henne som tack för identiteten vi fått med modersmjölken. Nu kör vi, för allra sista gången, med den lojala blicken fäst på det som räknas. Vi glömmer den där glittrande gatufotbollen som gjorde att vi seglade upp som en outsider i toppstriden, vi glömmer vårt hemska hemmafacit, vi glömmer att vi haft tre tränare med två namn på en säsong, vi glömmer att ingenting stämde när allt borde stämma. Vi tänker inte ens tillbaka på det allsvenska kvalspelet för tio år sedan, när Örgryte dödade drömmen genom ett styrt skott på övertid. Vi tänker bara på nuet.
Att leva i historien är att blunda för framtiden. Att ställas inför samma förbannelse en gång till är de högre makternas sätt att be oss bryta den. För femte gången kommer kvalblixten slå ner i Södertälje och då måste vi peka på två typer av människor. Den döve har sett hur Assyriska förlorat, men aldrig hört ramsan som berättar hur supportrarna sjunger ända in i döden. Han har sett spelarna ligga utslagna på gräset efter varje nederlag, men aldrig hört hur ”Vi älskar FF” och ”Det är vi som är AFF” dundrat och dånat i arenan. Den blinde? Han har lyssnat på det som hänt, men aldrig sett varför det hände. Han har fått höra sanningen – den om att Assyriska spelat fyra kvalspel och förlorat lika många – men aldrig sett hur Assyriens flagga vajat vidare när nattens vindar försökt slita sönder den. På ett sätt har vi alla varit både blinda och döva. På ett annat har vi hört och sett hur Assyriska återuppstått från dödsriket för att leva en gång till.
Tiden är inne. Varje liten löpning och och varje stort spelövertag, varje missad markering och varje frustrerande försvarsmiss – allt har lett till det här. Klockan har tickat och sagan har fortsatt, spelarna har stångats och supportrarna brunnit. Sedan har vi blivit ett. Sedan har vi vunnit. Sedan har vi bestämt för oss för att göra det här tillsammans. Det är därför vi alla åker ner till Göteborg och upp till Södertälje. Det är därför vi tror på segern trots att vi inte segrat i vårt hem, det är därför vi tänker bryta förbannelsen som aldrig någonsin brutits. Att leva i historien är att blunda för framtiden, men att dra lärdom av den är vår nyckel till frihet, till framgång, till en fotboll som rullar i väg på torsdag och stannar på söndag. Hjältar av Assyrien, spelare och supportrar – res er igen. Stå redo för säsongens sista strider. Vi tänker inte dö en gång till. Vi ska leva för alltid.
