Vi tycker om MFF: "Som pepparrot till den ugnsstekta gäddan"
Himmelrikets panel diskuterar anfallspar och pausunderhållning. I veckans panel Åsa Flykt och Jon Nordström.
Himmelriket presenterar stolt veckans panel:
Åsa Flykt
Del av en familj full av MFF-supportrar och därmed himmelsblå sen födseln, första matchen lär ha varit 1978. Skrivit en del på MFF Supports hemsida och Himmelriket under signaturen Iffifftös. Husgud är och förblir för alltid Jonas Thern.
Jon Nordström
Barnsbens-MFF:are sedan första lagvykortet hamnade i min ägo på Håkanssons Livs vid Triangelen 1976. Några knattelagsmatcher i klubben på meritlistan innan tränarna insåg sitt misstag. Baltförflyttad till Stockholm 1980. Sedan dess maniskt supporterskap på distans som är för sent att bota.
Tokelo Rantie satte till slut signaturen på kontraktet och därmed ser det ut som om vi får behålla honom ett tag framöver åtminstone. Anfallsparet Eriksson-Rantie ser ruggigt spännande ut inför framtiden. Så frågan är nu - Hur bra kan de bli? Vad är det som gör dem så bra?
Åsa:
Som för alla lyckade anfallspar handlar det om att de kompletterar varandra, att de är olika spelartyper. Rantie själv sa i en intervju att han tyckte att det började bli lättare att spela med Eriksson nu när han förstått att Eriksson inte är så snabb men väldigt smart. Väldigt förenklat är Rantie alltså den som springer sönder motståndarna och det som är kvar av dem dribblar han upp på läktarna, medan Eriksson är den som suger tag i bollarna och med sitt spelsinne ser till att få fram bollen till Rantie, men han kan också avsluta själv. Hur bra och stora de kan bli tillsammans är svårt att sia om, det handlar väl delvis om hur länge de båda stannar i klubben och såklart om de håller sig skadefria. Men redan nu ser det onekligen bra ut och det är definitivt ett väldigt spännande anfallspar!
Jon:
Magnus Eriksson och Tokelo Rantie kan bli ett riktigt bra forwardspar. Jag tänker i förstone på mer nyliga succékonstellationer som Daniel Larsson/Ofere/Mehmeti men hoppas givetvis på ett ännu mer fruktbart såsom Masse/Lasse, Bosse/ Lasse Granström, Tore Cervin/Sjöberg eller Ijeh/Skoog-samarbete men är fortfarande lite skeptisk till Ranties klinicism och killerinstinkt.
Att Rantie i princip på egen eller med hjälp av flera händer kan skapa 5-6 högoktaniga målchanser på en match har vi redan sett prov på Kan han bara lugna ner sig lite i avsluten så kan det bli osedvanligt bra och då kommer även Magnus Erikssons assistskörd att skjuta i höjden. Att de redan håller på att etablera ett samarbete i svensk världsklass råder det inga tvivel om. Det som gör dem så bra är givetvis Tokelos enorma speed och förmåga att tråckla sig igenom en lekamenskog.
Magnus Eriksson verkar vara stenhård i kroppen förutom vänsterfoten som äro stöpt i sammet. Ett utmärkt spelsinne som pepparrot till den ungsstekta gäddan gör honom till en lite mindre målfarlig Niklas Skoog, åtminstone än så länge...
Och vi har ju en hel del klassiska anfallspar. Så.. Topp 5 MFF-anfallspar genom historien? Motivera!
Åsa:
Mitt minne är ibland guldfisklikt och dessutom finns det säkert en hel del utmärkta anfallspar från "före min tid". Så, ursäkta till er som jag glömt eller missat, men här kommer i alla fall fem par jag kom att tänka på, utan inbördes rangordning.
* Lasse Larsson och Mats "Masse" Magnusson. Ojojoj som dessa båda herrar öste in mål på det glada 80-talet! Hittade en gammal tidningsartikel om dem, när den skrevs hade halva säsongen gått och då hade de tillsammans gjort 21 mål, lika många som hela IFK Göteborg tillsammans.
* Martin Dahlin och Håkan Lindman. Vilken fest de ställde till med på SM-finalen 1988, tillsammans gjorde de alla mål utom ett när MFF vann med 7-3!
* Bosse Larsson och Lasse Granström. Jag har, av naturliga skäl, inte sett dessa båda herrar spela tillsammans. Men när jag fick höra att de gjorde vars 3 mål i en match mot HIF som MFF dessutom vann med 10-1 så var det självklart att de skulle vara med!
* Niklas Skoog och Afonso Alves. Ett härligt anfallspar som tillsammans var en starkt bidragande orsak till det efterlängtade guldet 2004! Därför valde jag också att ha med Skoog på listan tillsammans med Afonso, han skulle också lika gärna kunnat hamna där tillsammans med Peter Ijeh som ju dock inte framkallar lika trevliga minnen.
* Jonatan Johansson och Junior. Kanske inte ett par man först kommer att tänka på i och med att de spelade under en period när det gick allt annat än bra för MFF. Men de fann varandra snabbt och spelade stundtals fantastiskt ihop.
Jon:
Det är vanskligt att rangordna MFF:s anfallspar genom tiderna då det har funnits så många duktiga sådana men här kommer i alla fall ett försök:
1 Masse Magnusson och Lasse Larsson 1986 och 1987. Med tanke på att svensk fotboll förmodligen aldrig har varit tätare försvarsmässigt än under slutet av 80-talet så var deras målproduktion och assists till varandra under 1987 år säsong något i hästväg. Nu stack Masse iväg till Benfica efter omgång 17 och Lasse gick sönder första matchen i slutspelet men på sina matcher tillsammans denna säsong gjorde Lasse 15 mål och 5 assists (alla till Masse) och Masse gjorde 12 mål (1 straff) samt 8 assists (varav 5 till Lasse). Lasse hann göra 4 mål till i Allsvenskan och 1 i slutspelet innan han blev skadad och missade finalerna mot Göteborg.
2 Peter Ijeh och Niklas Skoog. Här har jag inte samma statistikkoll men redan i sin första match tillsammans den olycksdrabbade dagen den 11 september 2001 passade Ijeh fram sin kommande radarpartner Skoog till 1-0 mot Djurgården. Typiskt nog denna dag blev det förlust 1-3. 2002 blev deras stora år då Ijeh gjorde fantastiska 24 mål och Niklas Skoog 9 mål och ett otal assists (de flesta till Ijeh) 2003 trodde man på samma succé men Ijeh var skadad de 9 första omgångarna men redan i Ijehs legendariska comeback mot Halmstad hemma där han själv kviterade och Skoog avgjorde med sitt 2-1-mål så var de under en magisk sommar minst lika bra som 2002. Skoog rakade själv ihop 22 mål och Ijeh 10.
3 Bosse Larsson och Lasse Granström som under flertalet år på 60-talet lär ha varit ett enormt radarpar med Bosses fantastiska 28 mål på 22 matcher 1965 som största bedrift, många gångar framspelad av sin fotbollsliga tvillingsjäl Lasse Granström.
4 Tore Cervin och Thomas Sjöberg som åren 1974-1977 spred skräck i motåndarförsvar antingen som duo eller som trio tillsammans med Tommyarna Andersson och Larsson. Båda gjorde en mängd mål även om de aldrig vann skytteligan. Oftast slagna av endast den omänsklige Jan "Lill-Damma" Mattsson från Öster. Tore och Thomas kan sägas vara det första moderna forwardsparet i svensk fotboll.
5 Martin Dahlin och Håkan Lindman. Egentligen bara en hel säsong tillsammans på topp men den var desto mer glimrande. 1988 kröntes av en fantastisk SM-final med 2 Lindman-mål och 4 av Dahlin. Dahlin vann skytteligan 1988 men var inte lika stark 1989. Lindmans 1988 och 1989,då mestadels i par med Leif Engqvist, var närapå Masse-klass .Trots sin relativa storlek var de ett överraskande rörligt anfallspar som kompletterade varandra perfekt. Några mer år tillsammans på absoluta toppnivå så hade de petat ner Tore och Thomas från fjärdeplatsen.
Gamla tiders hjältar har tyvärr ej fått plats här då premisserna var helt andra men rent individuellt sett så platsar givetvis Hans Håkansson, Ingvar Rydell, Stellan Nilsson, Calle Palmér, Börje Tapper, Ingvar Svahn, Tetc Tommy Hansson, Zlatan etc etc också på en lista som denna. Till exempel skulle det ju inte vara helt fel att ha med Stellan Nilsson och Börje Tapper eller varför inte Ingvar Svahn och Bosse Larsson på denna lista men det får anstå till en annan gång.
Undertecknad var föregående helg i Paris och såg PSG knäcka Nice. Förutom Zlatan, den fina arenan, publiktrycket, organisationen och matchen som helhet började jag fundera över pausunderhållningar. PSG hade en enkel grej som var väldigt rolig att titta på. Tydligen har de någon form av turnering mellan amatörer (förmodar jag) som kör en form av friläge/amerikanska straffar. Dvs två lag - Först springer en i det ena laget från mittplan med boll och försöker göra mål på motståndarnas målvakt. Sen kör en i det andra laget mot andra målet. Sen håller man på växelvis. Enkelt, och riktigt underhållande.
I allsvenskan har vi fått se några riktiga usla pausunderhållningar (själv minns jag Landskrona som hade något luftbandsmästerskap i början av 2000-talet. Sanslöst dåligt).
Tudelad fråga. Vilken är den bästa pausunderhållningen du upplevt (behöver inte vara kopplat till MFF) och den sämsta?
Åsa:
Pausunderhållningar på fotbollsmatcher och annat har jag ofta missat det mesta av. Den enkla förklaringen till detta är att köerna till damtoaletterna brukar vara galet långa och ett besök där därför kan ta större delar av halvtidspausen. Det jag har sett har ofta handlat om inte alltför upphetsande tävlingar av olika slag. Det jag valt som bästa kanske egentligen inte ens faller under kategorin pausunderhållning men det bryr jag mig inte om. Det hände i alla fall på Malmö Stadion, jag tror det var i pausen, och för mig var det jättestort. Gud återvände till Malmö Stadion! Han hade visserligen inte varit borta så länge men jag saknade honom redan. Jag vill minnas att han kom i helikopter. När han visade sig ropade hela Stadion hans namn: Jonas, Jonas! För självklart pratar vi om Jonas Thern. Han hade ganska nyligen blivit proffs i Benfica och han kom till Stadion för att (tror jag) bli firad för att han blivit tilldelad Guldbollen.
Som sämsta har jag ett svagt minne av något stackars band som spelade i pausen på ett derby i Helsingborg. De, särskilt sångerskan, blev hånade och utbuade av klacken och även om jag själv inte tyckte att de var nån höjdare så tyckte jag lite synd om dem och önskade att pausen snabbt skulle ta slut.
Jon:
Pausunderhållning? Vem eller vad kan möjligtvis kunna underhålla med äran i behåll i pausen av en MFF-match?
