Vi tycker om MFF: Pass opp, Sverige!
Del 2 i årssummeringen av Panelen.
Himmelriket presenterar stolt veckans panel:
Henrik Sjöström
Henrik har jobbat för Himmelriket och med Fan-TV under många år. Följer MFF slaviskt från Stockholm tillsammans med andra exilare.
Magnus Hertonsson
Har följt MFF sen mitten av 80-talet men började först gå mer frekvent i början av 90-talet. Tycker förluster är mycket tyngre än vad segrar är härliga, vilket inte är helt hälsosamt.
David Ulfstrand
Exil-MFFare boendes i Stockholm och som följt Himmelsblått sen mitten av 70-talet. Är en fotbollsallätare som gärna ser andra lag och ligor även om det riktiga fotbollshjärtat bara börjar dunka på allvar när MFF spelar.
Gustav Svensson
Engagerad och medveten ståplatssupporter med en brinnande passion för ultraskulturen. Premiär på Stadion någon gång i mitten av 90-talet tillsammans med farsan. Driver bloggen Footballandbrew och studerar för tillfället sociologi. Siktar på ordförandeposten i klubben vid hundratjugoårsfirandet.
Tobias Gullberg
Socionomstudent från Lund vars MFF-intresse på allvar tog ett permanent grepp om hjärtat 2003. Köpte sitt första årskort 2005 och har sedan dess upplevt både eufori och misär i takt med föreningen i hjärtat på heltid.
Micke Möller
Tidigare redaktör för Himmelriket. Numera redaktionschef på Svenska Fans. Har följt MFF sedan barnsben. Minns framgångarna, och längtar efter nya.
2013 kan läggas till handlingarna. Vad kommer du att minnas bäst från året? Var det ett guldår av magisk klang eller kanske ett år som avslutades i moll efter Norlings avsked? Kanske minns du bortamatcherna mot Ellos eller Helsingborg bäst? Trippen ut i Europa? Miiko- eller Tårtgate? Flera minnen som står ut? Ta med dem alla!
Henrik:
Det var verkligen fantastiskt med den bestående guldkänslan som fanns från sommaren. När vårt oerfarna anfall började hitta varandra så gick vi från att vara något uddlösa till överlägsna på någon omgång. Norling har stor förtjänst i det. Hela hösten var underbar, där lagets alla junisar presterade som erfarna proffs och harmonin lös över hela laget. Borta mot HIF var höstens statement.
Magnus:
Det var ett minst sagt rörigt år.
Miikogate var jäkligt jobbigt för alla parter. Sen blev det ju inte bättre med det fantastiskt korkade Tårtgate (hur fan tänker man som spelare när man gör så strax efter Miikos äckelidioti?).
Därefter minns jag ett knackligt spel, som dock plockade en hel del poäng. När väl spelet började flyta på, poängsamlandet blev allt mer framgångsrikt och Rantie-Magnus Erikssons samarbete äntligen började falla på plats, då lämnar Rantie och vi trodde guldet var sålt.
Då kommer en ringrostig Molins och målar hem guldet.
Då började jag fantisera om en vacker MFF-era, med detta unga offensiva lag, bara för att vakna upp med att Norling sa upp sig när vi alla trodde att Mackan skulle presenteras på presskonfererensen.
2013 var en känslomässig berg-o-dalbana, men jag väljer att främst minnas Helanders spel, Molins comeback och det vackra guldet.
David:
Mitt starkaste positiva minne som enskild händelse säsongen 2013, är när Molins gjorde mål borta mot Kalmar FF framför den galet lyckliga klacken. Starka känslor och så vansinnigt betydelsefullt. För mig föddes gulddrömmarna på allvar där och då. Matcherna hemma mot IFK Göteborg och borta mot HeIF är också riktigt ljusa minnen. Norlings svaga sätt att lämna föreningen på är det tråkigaste minnet från den här säsongen (jag räknar Miikos brottslighet till 2012).
Gustav:
Givetvis kommer jag att minnas guldet framför allt. Bortamatcherna mot Elfsborg och Helsingborg var magiska på alla sätt och vis.
Tyvärr tycker jag att bortaderbyna har förlorat lite av sin charm när vi supportrar vallas genom obetydliga industriområden i ösregn för att anlända direkt till bortasektionen. Det var en mäktigare upplevelse när man fick invadera staden och visa att man var på plats. Initiativet till de gemensamma tågresorna togs för att skydda ”vanliga” supportrar från helsingborgarnas fega attacker. Men då det nästan blivit regel snarare än undantag att tvingas ducka för polisbatonger och pepparspray vid dessa avgångar samt anlända sent till matchen på grund av polisiärt usla insatser kan det mycket väl bli så att jag själv och många med mig söker alternativa sätt att ta sig upp i fortsättningen. Dock måste jag tillägga att årets match var helt sjukt bra och jag längtar till den dagen man bygger tak på Olympias norra läktare.
Elfsborg borta måste jag också nämna. Det var så jävla coolt. Från avresan i Malmö när vi inte riktigt visste om matchen skulle komma att spelas och stämningen på vägen upp var fylld av nervositet och förväntan. Vi skickade iväg två bussar i Supras regi och E6:an norrut var en enda himmelsblå karavan. Uppladdningen i Borås var förvånansvärt avslappnad och alla kändes otroligt målmedvetna – vi var där, vi var där tillsammans och vi var där för att hämta hem den tjugonde seriesegern. Och vi gjorde det. Det var fantastiskt.
Europaspelet var som vanligt en riktigt häftig upplevelse. Det är väldigt speciellt att åka ut tillsammans med en massa MFF:are och besöka nya platser i ett bortaresesammanhang. Det blir inte en vanlig semesterweekend utan samtidigt som man får europeiskt uteliv i toppklass får man en matchdagsupplevelse med stämningen och gemenskapen som infinner sig när man färdats långväga för att se sitt lag. De som är på plats är alla där för att de verkligen brinner för Malmö FF och det märks. Detta gör dessa resor till något extra. Den känslan är oslagbar.
Sen kommer jag att minnas 2013 som året då vi i Supras Malmö firade tio år. Vår chartrade tågresa till Halmstad med uppvärmning i en industrilokal, tifot bestående av läktarflaggor och pyroteknik samt en fantastisk urladdning på läktaren och en härlig seger kommer för evigt att finnas med i mitt MFF-minne som en av de största höjdpunkterna. Jag tycker generellt att vi som gruppering och ultraskulturen som helhet har tagit flera stora steg framåt denna säsong med större tifoarrangemang, en god rekrytering och ett fortsatt engagemang som sträcker sig långt utanför läktaren. Jag ser med stor optimism på fortsättningen.
Hela Norlinghistorien gör mig väldigt deppig och jag pallar inte tänka på det för mycket. Norling är säkerligen inte den lättaste personen att ha och göra med men man kan inte blunda för det faktum att de tre senaste guldtränarna vi har haft har lämnat efter sina respektive guldsäsonger. I mina ögon säger det något, det talar om att det det finns vissa strukturella problem i föreningen som måste bearbetas. Det här är något jag kommer fortsätta granska kritiskt.
Tobias:
Givetvis kommer årets guld att stå väldigt högt vid återblickar till året som gått. Ett år som jag personligen inte hade särskilt höga sportsliga förväntningar på, men om Norling och gänget löste på ett fantastiskt sätt. Mer specifikt kommer bortaresan till Borås ta en speciell plats i minnet, men även hemmamatcherna mot Göteborg och AIK, samt BP och Mjällby kommer jag att bära med mig länge. Känslan när Gische chippar in 2-1 mot BP, och Fribergs magiska knorrnick mot Mjällby i slutminuterna kommer jag aldrig att glömma. Jag skulle gärna vilja säga bortamatchen mot Hibs med, men då den följdes via den utomordentligt räliga streamen, lyckades jag inte bilda mer minnen än den fantastiska dansen på läktaren och bortapublikens stående ovationer efter slutsignalen. Ute i Europa…
De enda minnet jag har från Tårtgate är Anja Gatus personliga mediadrev, där hon gjorde allt i sin makt för att blåsa upp händelsen bortom alla rimliga proportioner. Miikogate glömde (förträngde?) jag lika snabbt som det uppdagades. Gisches mål, och tårarna som följde därefter, mot Kalmar borta är även det ett fantastiskt minne som jag kommer att bära med mig. Det var ett mål som man verkligen unnade honom, liksom hans avgörande mål mot BP och Elfsborg i slutruschen.
De minnen jag har i moll är hemmamatcherna mot Häcken och Djurgården. Jag ber fortfarande till fotbollsgudarna att jag aldrig kommer att behöva vittna sådana bedrövliga insatser på Stadion någonsin igen. Att Norling försvann var synnerligen tråkigt då han börjat få sin prägel på laget och spelet, och att byta tränare precis innan ett Champions League-kval är allt annat än optimalt. Men då det uppenbarligen funnits en del problem bakom kulisserna ser jag hellre en ny tränare än en tränare som inte trivs.
Bortamatchen mot Helsingborg såg jag inte, varför den ej har fått plats bland ovanstående minnen.
Micke:
2013 var utom tvivel ett händelserikt år. En del händelser var stökiga och trista och inte så kul att behöva ta del av, men faktum kvarstår: MFF tog åter hem titeln. Det överskuggar allt annat. Att det är lite turbulent då och då i MFF-land är inget nytt, och inget man behöver hetsa upp sig alldeles för mycket över. För hur man än vänder och vrider på det: vi är Malmö FF – det räcker bra för mig.
Dags för ett nytt år. Kort fråga - Vad förväntar du dig av det här året sett ur MFF-ögon?
Henrik:
Jag förväntar mig att laget spänner musklerna i Allsvenskan, visar att vi har bredd att hantera både liga och Europaspel. Väl i Europa ska vi skrälla mer än någonsin, ta oss in i den där jävla Champions och bli omskrivna på uefa.com som "Norra Europas bästa talangutvecklare".
Magnus:
Prio ett är alltid Allsvenskan för mig. Så även 2014.
Men nu är det dags för att kvala in sig i Champions League och det hade ju varit magiskt att slå ut Strömgodset i playoffen. Snacka om att visa fingret för de norska rikskapitalisterna som fick Deila att stanna kvar i sista sekunden!
David:
När vi tog guld 2010 så hade jag väldigt stora förhoppningar. De grusades. Nu har jag verkligen modesta förväntningar. En sargad trupp, vår tidigare tränare tar hellre norska 8:an än svenska mästarna (säger en hel del om löneskillnaden mellan länderna), Sveriges bästa sportchef har bestämt sig för att göra annat, förra årets bästa målvakt i allsvenskan är såld och vår kapten har flyttat till Tyskland. Min förhoppning är att vi kan vara med och slåss om en Europaplats och förhoppningsvis knipa den samt att vi går långt i svenskacupen. Allt annat är ren bonus och överraskning.
Gustav:
Jag är försiktigt optimistisk. Just nu är läget minst sagt kaotiskt och det ska bli intressant att se hur man löser situationen och får någorlunda struktur på organisationen. Årsmötet hoppas jag ger oss en förändring i styrelsen, det behövs nya perspektiv i denna minst sagt homogena grupp. En styrelse ska representera sina medlemmar på ett mycket större sätt. Jag sluter därför upp bakom kampanjen ”Ögren 2014” och hoppas att den kan bära frukt. En person med den bakgrunden som Mikael Ögren har tror jag kan förhindra flertalet tidskrävande och destruktiva konflikter, i synnerhet sådana mellan supportrar och ledning. Men jag tror även att han kan bidra till ett bättre värdegrundsarbete inom föreningen och ett socialt ansvarstagande som sträcker sig vidare än det vi ser idag.
Tobias:
Först och främst förväntar jag mig ett bra tränarval. Med tanke på tiden som det har tagit hittills tror jag att tränarfrågan har diskuterats synnerligen noggrant och att man i ledningen har gjort allt för att göra ett så bra val som möjligt. Det gör mig trygg. Samtidigt förväntar jag mig att Danne får sitta kvar på bänken som assisterande nu när även Hollyhead har lämnat. Sportsligt har jag så pass höga förväntningar att jag förväntar mig att vi ska gå hela vägen till gruppspel i årets Champions League-kval. Nu är stunden kommen, och även om vi har tappat en tongivande spelare i Hamad så har vi flera spelare som har medverkat i de två senaste kvalen. Rutinen och hungern finns där, den sista pusselbiten som saknas är en tränare med tillräcklig rutin och erfarenhet att kunna styra laget i rätt riktning. Såvida vi inte har samma otur med lottningen som vi har haft de två senaste kvalen tror jag att det är högst möjligt.
Micke:
Jag vill att MFF tar en andra SM-titel på raken. Jag vill att MFF tar Svenska Cupen på allvar. Jag vill att MFF visar att det finns plats för ett svenskt lag i Europa. Ungefär så.
Så.. Dags att springa mer? Sluta röka? Dricka mer? Börja plugga på universitet? Uppgradera din VHS till DVD? Det finns många möjligheter till nyårslöfte. Dags att ge ett med MFF-perspektiv! Vad lovar du?!
Henrik:
Jag har ett par MFF-kompisar här i Stockholm som jag brukar se matcherna med. I år ska de få mer öl, chips och trepoängare än någonsin tidigare när de ser matcherna hemma hos mig. Sen ska jag ge min fästmö MFF-lakan i morgongåva när vi gift oss i juni.
Magnus:
Nyårslöfte, är det inte jävligt mycket 1980-tal eller något?
Jag är trist att jag inte lovar något.
David:
Lovar bara en sak. I med och motgång, alltid MFF!
Gustav:
Mitt MFF-nyårslöfte blir att åka på minst lika många bortamatcher som förra året samt att representera ute i Europa. Dessutom lovar jag att fortsätta på den inslagna vägen från förra året och arbeta hårdare med såväl tifoarbete som opinionsbildning i frågor som rör ståplats, föreningsdemokrati och legalisering av pyroteknik. Allt för klubbens bästa.
Tobias:
Jag lovar att helt sonika besöka fler bortamatcher. Mina bortabesök under fjorårets säsong begränsades till Mjällby och Elfsborg av olika anledningar. Att gå på bortamatcher är en fantastisk känsla. Framförallt på bortamatcher som den mot Elfsborg när det nästan kändes som en hemmamatch på såväl plan som läktare. Nu när Kalmar, Halmstad, Mjällby, Falkenberg och Helsingborg alla är inom otroligt rimligt avstånd känner jag att det inte längre finns några ursäkter. Under nästa säsong besöker vi dessutom alla bortaarenor med en extra stolthet i form av mästare, samt med två stjärnor på bröstet. Pass opp, Sverige!
Micke:
Hmm, svår fråga. MFF är en del av mitt blodomlopp, och så kommer det att förbli. Men ok, jag lovar att fortsätta ge allt från min position på läktaren.
