Vi tycker om MFF: Mitt MFF-hjärta blöder

Vi tycker om MFF: Mitt MFF-hjärta blöder

Himmelriket presenterar stolt veckans panel:

Måns Renntun
Journalist som har följt MFF sedan mitten av åttiotalet, och har skrivit för mff.se, matchprogrammet, Metro Stadion och diverse MFF-bloggar. Jobbar med webb på Business Region Skåne.






 

David Ulfstrand
Exil-MFFare boendes i Stockholm och som följt Himmelsblått sen mitten av 70-talet. Är en fotbollsallätare som gärna ser andra lag och ligor även om det riktiga fotbollshjärtat bara börjar dunka på allvar när MFF spelar.










Rikard Norling och Per Ågren verkar inte direkt vara bästa vänner längre, och det finns en del som pekar på att någon av dem får lämna under vintern här. Hur ser du på situationen? Hoppas du båda stannar? Kan de stanna om de inte kommer överens? Går det att motivera att sparka en tränare som tagit medalj två säsonger i rad?

Måns:
Att Norling får gå får väl ses som i tämligen säkert när detta skrivs (torsdag). Frågan är vad meningsskiljaktligheterna egentligen bestått i. Jag förutsätter att Ågren och Norling är såpass professionella att de har överseende om de inte skulle råka älska varandra. Så därmed lär det handla om olika synpunkter på hur det sportsliga arbetet ska bedrivas. Det sägs ju att de rök ihop redan på lägret i USA, och vid det tillfället borde det inte handlat om eventuella rekryteringar, utan om planeringen för säsongen.   

Ågren har gjort sitt jobb efter sina förutsättningar, liksom Norling. Att MFF inte haft budget att ersätta Durmaz och Ranegie fullt ut visade sig när både el Kabir och Sana valde andra alternativ. Precis som alla andra lär Norling inse att det inte finns pengar att handla för, så jag tror inte att Norling blivit förbannad för att klubben inte köpt till höger och vänster.   

Den troliga slutsatsen är att det är en kombination av osämja, olika sätt att se på den sportsligt långsiktiga utvecklingen och otydliga riktlinjer från ledningen. Den sista punkten tror jag är viktigare än man kanske tror. Ole Törner var inne på detta på sin blogg häromdagen. VD och styrelse har i ansvar att se till att två av de viktigaste personerna i klubben vet vilka uppgifter de har, och hur ansvarsfördelningen ser ut mellan dem båda. Om detta hade varit glasklart när Norling anlände borde man inte hamnat i den här situationen tidigt i våras.   

Under tiden då Roland Nilsson och Per Ågren jobbade ihop (inte så lång tid visserligen) verkade det inte råda några tvivel om arbetsfördelningen (även om "Rolle" strax innan Ågren dök upp nosade på en managerroll). Roland Nilsson hade ansvar för det dagliga sportsliga arbetet och skulle se till att laget presterade maximalt i det kortare säsongsperspektivet. Fastslog man inte detta när Norling började?   

Nu blir konsekvensen att klubben måste starta om på ny, oviss kula igen. Vi förlorar antagligen en av Sveriges bästa tränare. Nästa år riskerar att bli ett uppbyggnadsår igen med en trupp som är avsevärt svagare än tidigare år...

David: Självklart går det att sparka en tränare även om han tagit medalj två säsonger i rad, men det är inte bra. Inte bra eller önskvärt på något sätt. Det är en ruskigt tragisk soppa som Styrelse, Ågren och inte minst Norling kokat ihop. Väx upp, snälla, vi har inte tid och ork med någon tramsig sandlåda. Jag har länge hoppats att båda stannar men jag tror det inte längre. Är det så att en av dom måste gå så är det Norling. Han är tillfälligt i Malmö medan styrelse och Ågren ska stå för kontinuitet och måste ha en långsiktig strategi. Om Styrelsen och Ågren har en strategi och en långsiktig sådan? Vet inte för de kommunicerar ungefär lika bra som vilken ordinär blåmussla som helst.

Tyvärr, men mitt MFF-hjärta blöder istället för glöder för tillfället.




Fotbollsgalan ägde rum i måndags och som vanligt fick Zlatan Guldbollen. Även i övrigt var det främst spelare från utlandet som fick priserna och de allsvenska spelarna kändes mest som utfyllnad på "golvet".
Här får du chansen att ge priserna till enbart de allsvenska spelarna och ledarna:
Årets målvakt:
Årets back:
Årets mittfältare: 
Årets anfallare:
Årets spelare:
Årets tränare:




Måns:
Årets målvakt: Johan Dahlin (hjärtat) eller Ivan Turina (hjärnan)
Årets back: Pontus Jansson eller Pontus Jansson
Årets mittfältare: Jiloan Hamad eller Oscar Hiljemark
Årets anfallare: Mathias Ranegie eller Waris Majeed
Årets spelare: Jiloan Hamad eller Anders Svensson
Årets tränare: Rikard Norling eller Peter Gerhardsson

David:
Årets målvakt: Johan Dahlin
Årets back: Miko Albornoz
Årets mittfältare: Jiloan Hamad
Årets anfallare: Tokelo Rantie
Årets spelare: Pontus Jansson
Årets tränare: Patrick Winqvist, Leif Engqvist och Simon Hollyhead



Zlatan fick Guldbollen igen och sålänge han inte bryter bägge benen (ett räcker inte) eller slutar spela kommer han förmodligen även få den de kommande två, tre åren. Att han är tidernas bästa går nog inte längre att diskutera på ett vettigt sätt, men han behöver ju inte vara den som har betytt mest för alla. Vem är din favorit i MFF genom tiderna? Motivera med ett minne eller annan berättelse.

Måns:
Om vi bortser från Zlatan ett ögonblick (i och för sig svårt en dag som denna), så får det bli Mats "Masse" Magnusson. Det kändes så bra när han hyllades av Kellerman-gänget och såg MFF-ÖSK från Norra. Han svepte förbi mig uppe i restaurang 1910 innan matchen, och då kom jag att tänka på att jag som åttaåring skickade en teckning av Malmö Stadion till honom. Jag hade gjort små, små ringar för varje person på läktaren. Jag vet inte riktigt varför jag ritade just Malmö Stadion. Det känns ju som att Masse borde haft bra koll på hur arenan där han spelade såg ut även utan min teckning...

Detta var hur som helst under den tid som jag började följa och förstå vad MFF var för något, och under dessa år var Masse, och i viss mån Lasse, de spelare som jag fäste mig mest vid. Att sedan "Masse" i egenskap av försäkringstjänsteman stöldskyddsmärkte min systers turkosa cykel gjorde inte saken sämre.

David: Efter Zlatans 4 mål mot England och med den avslutande “hoppbicycletan” som crescendo så tycker jag man ska hissa Guldbollen i FriendZ Arena för gott. Det är över, det är avgjort, den behövs inte mer den där guldbollen. Zlatan har satt punkt.  

För mig är Bosse ändå den största MFF:aren. Det finns säkert minnen kring honom som man skulle kunna dra upp men det stora för mig när jag växte upp under 70-talet var att han helt enkelt var bäst. Det fanns ingen diskussion kring hans suveränitet och både jag, mina kompisar, min far, mina kompisars fäder var överens om att Bosse var bäst. Det gav en trygghet som är svår att beskriva. Var man oense om något gick det alltid att falla tillbaka på vetskapen om att alla höll på MFF och att i MFF var Bosse ledaren, kungen och kejsaren i en person.

En vanlig påg från Malmö som var ouppnåligt duktig, men som ändå var en av oss.

Ulf "Raulolle" Nilssonulf.nilsson@svenskafans.com2012-11-16 12:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF