Vinden har mojnat
Över Rambergsvallen och Strandvallen vilar en form av förbannelse som visat sig vara svår att bryta ner under många svarta år.
Sista hälsningen från Magnus Eriksson i vår matchmundering och på vårt Kopparvallen var en oförglömlig upplevelse som de flesta av oss kommer att ta med oss som ett vackert minne genom resten av våra liv.
Liksom hela resan med Magnus Eriksson i ÅFF som var en fantastisk resa från det att han steg på och ända fram tills han steg av och lämnade oss kvar på en hedrande åttonde plats i fotbollsallsvenskan.
Allt det där vet vi redan förstås och kanske känns en aning tjatigt att fortsätta ta upp.
Livet går ju vidare, typ.
Och det gjorde det också.
På Rambergsvallen på Hisingen i Göteborg.
När ÅFF stegade in på denna arena så drog det kalla kårar av svarta minnen längs min ryggrad. Strandvallen i Hällevik och Rambergsvallen bär på någon sorts gemensam förbannelse över sig, det bara är så och trots Thomsons laboreringar kring kvällens startelva, så fanns farhågorna och tvivlen inuti mitt hjärta att den kommande natten skulle bära på grubbel och en orolig sömn.
Häcken är fruktansvärt formstarka och har en sprudlande offensiv som förmodligen är allsvenskans just nu absolut giftigaste och en anledning till att laget på allvar nu tagit upp kampen om de ädlaste medaljerna.
ÅFF lyckades hyfsat bra med att kväva Häckens offensiv inledningsvis, men vad hjälpte det när ett surt baklängesmål ändå fick oss att pusta ut i halvleken med ett negativt och jobbigt underläge framför näthinnan.
Andra halvlekens inledning fick hoppet att sakta återvända. Kvitteringen av Abubakari satt som en fläskläpp och ÅFF hade nu fått mer att säga till om ute på planen.
En stund i alla fall.
Tills mörkret och förbannelsen återvände när Häcken återtog ledningen och när sen 3-1 föll så visste man att Rambergsvallens välkända bödel stod redo och flinade nånstans i väntan på att fälla domen över oss ännu en gång.
BK Häcken krossade oss och fortsätter vara allsvenskans målgladaste lag. 5-2 i baken känns och sätter såklart taggar i självförtroendet och skickar negativa signaler inför den höst som i almanackan har smygpremiär i dag.
Höstens alla depressioner med vissnade löv, tilltagande mörker och sjunkande temperaturer är den baksmälla som den flydda sommaren alltid efterlämnar som ett sista farväl och en signal att det stundar andra tider framöver.
Låt oss hoppas att ÅFF reser sig och tinar upp kommande mörker och kyla, låt oss tro att matchen mot MFF blir en ny publikfest och att ÅFF blir sig själva igen och tar revansch för vårens fruktansvärt grymma förlust som fullbordades i matchens sista skälvande sekunder nere i ett knoppande Malmö.
Det är längesedan vi fick sjunga segersången i seriespelet nu, vi har fortfarande gjort näst mest mål framåt i allsvenskan, men vi har också släppt in näst flest mål utav alla lagen i allsvenskan, flera lag nerifrån har närmat sig oss, Gefle på kvalplatsen får inte komma ett dugg närmare oss när vi nu själva inte är riktigt på tå och letar efter den formtopp som härjade så välkommet och ljuvligt efter EM uppehållet.
Det finns alldeles för mycket kunnande och sprickfärdig talang i den här upplagan av Åtvidabergs FF för att man egentligen skulle behöva vara orolig inför fortsättningen, och behöva bekymra sig för hur sluttabellen kommer att se ut den dagen då allting är över och den röda mattan åter ska rullas tillbaka inför vintern.
Men visst tickar det ändå likförbannat en form av oro någonstans inuti mig.
Man ska ju inte ljuga.
Det är ännu långt kvar av allsvenskan 2012, men visst var det en försmak av den bittra hösten vi fick ta del av i går kväll i Göteborg när ÅFF krossades och fick storstryk.
De första symtomen på kyla och mörker...
///Allas Broder
