Lyon - Nimes
2 - 0

Vinst a la Dauda

Mellanskiktsmötet på Guldfågeln arena vanns av hemmalaget med 2-0, återigen var det Abiola Dauda som stod för målskyttet. Matchen som sådan var en avslagen och blek historia, men en seger är ju ändå ett fall framåt.

Såhär i den sista tredjedelen av allsvenskan kan vi konstatera att vare sig Kalmar FF eller Åtvidabergs FF tar någon medalj i år och bägge lagen lär ha väldigt svårt att nå en Europaspelsplats. Rent statistiskt saknades det bara några få poäng för lagen för att kunna säkra det allsvenska kontraktet och det var väl det matchen handlade om på Guldfågeln arena i söndags kväll, chansen att säkra kontraktet. Uppenbarligen är det är betydligt mindre spännande med ett säkrat kontrakt än europaspel för de var en rätt avslagen historia vi bjöds på. Kvalitén på spelet var inte direkt på topp hos något av lagen, många passningar hamnade hos motståndare, kontringar kom av sig i bägge lagens sista tredjedel. Det som skiljde lagen åt var till viss del målvaktsspelet men framför allt målskyttet, Abiola Dauda tog sig upp på andra plats i skytteligan med sina två små pärlor till mål. Åtvidabergs notoriske målskytt Viktor Prodell var bänkad från start, han blev inbytt i den 67:e. minuten men gjorde ett ganska intetsägande inhopp.

Det kom en del sena förändringar i spelartruppen, Daniel Mendes skadade sig på lördagens matchförberedande träning och fick ersättas av Besnik Rustemaj, den nykontrakterade målvakten Khadim Ndiaye kom även han in i truppen och Hägg-Johansson gick därmed ut ur densamma. Mendes skada och Nouris avstängning medförde att startelvan fick en lite yngre högerkant då Nanne Bergstrand valde att låta Rasmus Sjöstedt och Måns Söderqvist ta hand om högerbackplatsen respektive yttermittfältsplatsen framför. I övrigt var laguppställningen någorlunda väntad:

Etrit Berisha, - Rasmus Sjöstedt, Paulus Arajuuri, Markus Thorbjörnsson, Jörgen Skjelvik, - Måns Söderqvist, Henrik Rydström, Tobias Eriksson, Erik Israelsson, - Sebastian Andersson, Abiola Dauda.

Första halvlek var alltså rätt avslagen, spelet kom aldrig riktigt till några gnistraden höjer för något av lagen. Men några få glädjeämnen fanns ändå, Sebastian Andersson visade prov på att han kan bli en riktig bra target player, visst det behövs nog lite mer rutin men hans envishet är det inget fel på. Däremot är hans oförmåga att få till det rättvänd notoriskt tafflig och han tröttnade betydligt i slutet av matchen, men jämför man med hur han flaxade runt i våras, ständigt för sen i varje situation, så har han utvecklats massor och har potential att få ordning även på träffsäkerheten och konditionen. Tobias Eriksson och Erik Israelsson har funnit varandra på ett fantastiskt sätt, trots att Israelsson inte kommer riktigt till sin rätt på en kant så sliter han och missar väldigt lite och triggar Eriksson att hela tiden höja sig, resultatet kan bli riktigt bra, eller hade kunnat bli, Israelsson åkte på en smäll i slutet av andra halvlek, de sista minuterna stod han vid sidan av planen och fick under överinseende av både läkare och sjukgymnast göra böjprov med ett uppenbarligen skadat knä. Backlinjen gjorde verkligen det de skulle, det är en oerhörd tillgång att ha flera stabila mittbackar att välja mellan, lägstanivån idag var glädjande hög. Till sist gladde målet, inte bara för att det innebar ledning i matchen utan mest för att upprinnelsen var ett fantastiskt passningsspel som formligen flöt fram över planen, Måns Söderqvists avlutande löpning med boll och målgivande passning var en ren njutning att se.

Andra halvlek inleddes med ett betydligt mer aggressivt och fokuserat spel från ÅFFs sida. Israelsson hade ju tvingats gå ut, in kom Archford Gutu i ett rakt byte och Israelssons bestämda aggressiva spel saknades och gav ÅFF möjlighet att kontra den vägen. Men de fick ingen utdelning och intensitetet mattades allt eftersom. Med dryga kvarten kvar att spela byttes en mycket trött Andersson ut, in kom Jonathan McDonald, fyra minuter senare hade den senare serverat Dauda en härlig passning som förvaltades på bästa sätt, 2-0 var ett faktum. Resultatet stod sig halvleken ut, det blev aldrig spännande eller oroligt, inget av lagen verkade ha vare sig vilja eller ork kvar att försöka prestera något mer. Förutom Måns Söderqvist som växte allt mer matchen igenom, han löpte enormt, var bestämd och aggressiv och borde nog ha fått utdelning på någon av sina chanser. Tack och lov fick ju Dauda utdelning på de möjligheter han fick, båda målen är vackra, inte minst för att förarbetet är riktigt snyggt i båda fallen, när Dauda bli serverad på sådana sätt missar han inte och det har fört honom till en andraplats i skytteligan.

På presskonferensen sa Nanne Bergstrand att ett lag har flera motståndare att möta i en match, inte bara det andra laget utan också sin egen senaste prestation. Och med tanke på hur förra matchen genomfördes och slutade så besegrade KFF verkligen sig själva och sin mediokra insats sist. Inte för att det var så oerhört mycket skönspel vi bjöds på i matchen mot ÅFF, men lägstanivån var höjd en hel del snäpp. Vinsten innebär det andrum som ett klart kontrakt kan ge, förhoppningsvis kan det ge utrymme för laget att finslipa och nöta utan stress. Stressigt värre är det dock med en eventuell skada på Erik Israelsson, han har varit en av de allra viktigaste spelarna i truppen under året och kommer saknas mycket om det här blir en långvarig frånvaro.