VM genom tiderna – 2003: Silverresan
I artikelserien VM genom tiderna blickar vi tillbaka på fem minnesvärda VM-turneringar som har satt stora avtryck på damfotbollen världen över. 2003 stod svensk damfotboll vid ett vägskäl. Efter två misslyckade VM-turneringar var det folk som var frågade om det ens skulle bli något av damfotbollen i Sverige. Var det ens några som var intresserade av det? Det frågan skulle få ett tydligt svar under hösten samma år.
Innan Sveriges avresa till VM i USA 2003 fick Hanna Ljungberg frågan, vad händer om ni misslyckas? Dör damfotbollen då?
– Det var lite den känslan, svarade den svenska storstjärnan.
Frågorna kan tyckas tuffa, men kanske fanns det fog till att de ställdes. Efter ett framgångsrikt mästerskap som slutade med medalj 1991, hade Sverige åkt ut i kvartsfinal två VM i rad. Då spelade det heller ingen roll att man 2001 kommit tvåa i EM efter att ha förlorat finalen mot Tyskland på Golden Goal. Landslaget försökte koppla bort mediaspekulationerna, och åkte över Atlanten med en tro om att gräva guld, likt ett annat svenskt landslag cirka 10 år tidigare.
I Sveriges första match väntade tuffast tänkbara motstånd. Värdlandet och de regerande världsmästarna USA. Optimismen flödade i landet, inte minst efter det succéartade hemmamästerskapet fyra år tidigare. Uppgiften blev för svår för det svenska laget som förlorade öppningsmatchen med 3-1.
Efter förlusten mot värdlandet väntade nu två måstematcher mot Nordkorea och Nigeria.
Sverige gjorde det som krävdes och vann först mot Nordkorea med 1-0, efter ett tidigt mål av Victoria Svensson, och slog senare Nigeria med 3-0. De två segrarna gjorde att man slutade tvåa i gruppen och avancerade till kvartsfinal mot Brasilien. Men inför den matchen skulle Sverige stöta på problem.
Målvaktens problem under VM
En av Sveriges ledande spelare var målvakten Caroline Jönsson. Hon hade etablerat sig i det svenska landslaget sedan 1999 och var ohotad etta i det svenska målet under turneringen. Men under gruppspelet kämpade hon med hälsobesvär. Fyra dagar innan den första matchen mot USA hade hon dragit axeln ur led, men var ändå fast besluten om att hon skulle spela, om än rejält tejpad. Natten till den andra matchen råkade hon ut för en allergisk reaktion, något som hon tidigare aldrig hade fått. Trots att det höll henne vaken hela natten, sov hon igenom dagen och spelade på kvällen mot Nordkorea ändå. Men det skulle inte ta slut där. I omklädningsrummet efter den sista gruppspelsmatchen mot Nigeria, råkade hon ut för starka magsmärtor. Lagläkaren gav henne först en morfinspruta, och sedan en till när det första inte hade gett någon verkan. När inte heller den andra sprutan gav någon effekt fick hon åka in till sjukhus. Senare kunde det konstateras att det var en cysta som hade brustit. Jönsson anslöt tillbaka till laget två dagar efter sjukhusbesöket för att ladda upp inför kvartsfinalen mot Brasilien.
Hon var tillbaka mellan stolparna med fullt fokus på att hjälpa Sverige till en VM-semifinal. Men mitt under uppvärmningen meddelades hon, av förbundskapten Marika Domanski-Lyfors, att hon inte skulle få spela kvartsfinalen. Beslutet kom från matchläkaren och anledningen var de dubbla morfinsprutor som hon hade fått efter Nigeriamatchen. Det kunde räknas som doping och resultera i två års avstängning.
Hon grät förtvivlat efter beskedet, innan hennes fokus ändrades till att stötta, den då 21 år gamla, reservmålvakten Sofia Lundgren. Drygt ett år tidigare hade hon gjort landslagsdebut. Nu kastades hon direkt in i hetluften, direkt in i en VM-kvartsfinal.
Sverige tog ledningen halvvägs i den första halvleken när Victoria Svensson nådde högst på Malin Moströms perfekt slagna inlägg. Men strax innan halvtid kunde allt ha vänds till en brant uppförsbacke.
En lång brasiliansk djupledsboll slåss mot, den då 16-årige supertalangen, Marta Viera da Silva. Hon petar bollen förbi en utrusande Sofia Lundgren, som river ner brasilianskan i straffområdet utan att ta bollen. Domaren pekar snabbt på straffpunkten och gräver i bröstfickan efter ett kort. Det svenska laget håller andan. Ett rött kort hade tvingat Sverige till att spela med en utespelare i mål resten av matchen. Domaren plockar upp det gula kortet, och Sofia Lundgren får till Sveriges glädje stanna kvar på planen. Hon är också sånär att rädda straffen men Brasilien och Marta kvitterar.
Den andra halvleken bjuder bara på ett mål, men vilket mål det var. Malin Andersson, en av Sveriges mest rutinerade spelare, klev i den 53:e minuten fram och dundrade in en frispark från 27 meters avstånd. Gladast och kanske mest lättad efter matchen var förstemålvakten Caroline Jönsson. Hon skulle vara tillbaka i spel till semifinalen mot Kanada.
”Perfekt skott för mig att rädda”
Semifinalen skulle bli en gastkramande historia. Det dröjde över en timme innan matchen första mål skulle komma. En kanadensisk frispark, i ganska ofarligt läge, går relativt rakt på Caroline Jönsson. Men den annars så stabila svenska målvakten tappar in bollen i mål.
– Det var en perfekt skott för mig att rädda, men den gled genom mina handskar och in i mål. Hade vi förlorat den matchen hade det varit svårt mig att släppa det målet, säger Jönsson när hon berättar om målet. Som ni nu kanske förstår skulle Sverige komma att vända matchen. Och vad är ett fotbolls-VM i USA utan en fantastisk svensk frisparksvariant?
När matchen närmat sig 80-minuterstrecket tar Victoria Svensson en snabb frispark på offensiv planhalva. Något som först inte uppskattades av den svenska förbundskaptenen Marika Domanski-Lyfors. Hon såg frisparken som en ypperlig chans till att flytta upp laget i jakten på en kvittering. Men Svenssons frispark och spelförståelse kom att bli ett genidrag. Med en precist slagen djupledsboll hittade hon fram till en löpande Malin Moström som dundrade in kvitteringen.
Fyra minuter från slutet letade sig samme Svenssons inspel först förbi både Hanna Ljungberg och de kanadensiska försvararna. Kvar på den bortre stolpen stod en ensam Josephine Öqvist som sköt in det matchavgörande 2-1-målet. Sverige var klara för en historisk VM-final. Den första VM-finalen för ett svenskt fotbollslandslag sedan 1958.
I finalen väntade Tyskland som hade imponerat stort i mästerskapet. Man hade bl.a. slagit ut guldfavoriten USA på vägen fram till finalen. Det var ett Tyskland som Sverige inte hade besegrat i mästerskapssammanhang sedan 1991. Så sent som 2001 föll Sverige mot Tyskland i EM-finalen efter avgörande i Golden Goal. Det var i och med det ett Sverige som var revanschsugna.
Det skulle visa sig bli en otroligt dramatisk VM-final, där Sverige några minuter innan halvtidsvilan gjorde matchens första mål. Hanna Ljungberg kom fri med Silke Rottenberg i det tyska målet och placerade kyligt in 1-0. Sverige gick till halvtidsvila som världsmästare, men den andra halvleken hade knappt börjat innan Maren Meinert kvitterade för tyskorna.
Tyskland tog därefter över matchen och skapade en chanskavalkad mot Caroline Jönsson. Men Sverige höll ut och efter 90 minuter stod det 1-1 på resultattavlan, och Golden Goal väntade.
Åtta minuter in i förlängningen kliver Victoria Svensson in i en axel mot axel-duell och vinner bollen för ett bra svenskt kontringsläge. Men domaren har blåst, och istället för en svensk kontring blev det en tysk frispark. Svenskorna förstår ingenting. Frisparken lyfts in i det svenska straffområdet, och Tysklands Nia Künzer når högst och nickar bollen i en båge över Jönsson och in i mål. Historien återupprepades, tyskorna hade återigen grusat de svenska gulddrömmarna, i exakt samma matchminut som i EM-finalen två år tidigare. En svensk ledare stormar in mot planen och fram till domaren. Det är förbundskaptenen Marika Domanski-Lyfors. Hon framför precis vad hon tyckte och tänkte om frisparken som föranledde det avgörande målet. Domaren sträcker fram handen för att tacka för matchen, men förbundskaptenen lämnar handen hängande och återvänder till de deppande spelarna på bänken.
Mottagandet på hemmaplan
Under hemresan var de svenska spelarna fortsatt besvikna över den snöpliga finalförlusten och inte minst den där frisparken. Efter att ha landat på Arlanda igen, väntade en busskortege in till Kungsträdgården för det svenska laget.
– Vi tyckte det kändes pinsamt. Vi tänkte att ingen skulle komma, sa Therese Sjögren när hon fick reda på planerna. Men ju närmare ”Kungsan” bussen rullade, desto mer folk dök det upp längs vägen. Väl framme i Kungsträdgården hade flera tiotusentals svenskar tagit sig ut för att hylla det svenska laget. Då insåg de hur stor deras VM-framgång det facto var, och finalbesvikelsen lades åt sidan. Under mästerskapet hade det svenska landslaget inte läst någonting av det som hade skrivits i media, och i en tid där sociala medier inte fanns var det svårt att veta hur deras framfart hade mottagits hemma i Sverige. Men det svenska folket hade verkligen följt Sveriges silverresa. Finalen hade setts utav 3 790 000 tv-tittare, något som vid den tiden utgjorde 43 procent av den svenska befolkningen. Det är ett tittarrekord som står sig än idag.
Den svenska damfotbollen var långt ifrån död. Den levde i allra högsta grad.
