SFSU-Bloggen - stort och smått om supporterkultur och fotboll: Whats hot and whats not Pt. 2

I senaste blogginlägget så avslutade jag med att beröra ett par av de senaste tidens domar från Diciplinnämnden, denna ständiga källa till inspiration. Händelser i slutet av förra veckan ger oss anledning att stanna kvar vid ämnet idag också, som blandas upp med lite funderingar kring demokratisk teori och praktik.

 Vi börjar väl med det som är veckans heta, nämligen Svenska Hockeyligan.

Svenska Hockeyligan har (SHL), precis som Fotbollsförbundet, haft ett system med böter för klubbar vars publik uppträder på ett icke önskvärt sätt. Jag antar, utan att veta säkert, att man fattat det på ungefär samma grunder och på samma demokratiska manér som man gjort i Svensk fotboll, alltså för att kunna upprätthålla en viss press på klubbarna att gå framåt i sitt säkerhets- och publikarbete samt att alla föreningar varit överrens om att det är mer eller mindre önskvärt.

I fredags så meddelade dock SHL och Svenska Ishockeyförbundet att man intar en ny hållning och gör bedömingarna om ev. Bötesbelopp och andra straffpåföljder inte på effekt,  utan på vad klubbarna gjort för att förhindra ev. Publikincidenter.

Eller  En utsedd arbetsgrupp, med representanter från Svenska Ishockeyförbundet och Svenska Hockeyligan, har under våren processat fram ett nytt säkerhetskapitel i Tävlingsbestämmelserna med ny påföljdsparagraf som innebär att eventuella påföljder och bestraffningar inte längre ska baseras på effekt utan istället på hur föreningen lever upp till de gällande tävlingsbestämmelserna. I praktiken innebär detta att om anmäld förening följt gällande tävlingsbestämmelser. I praktiken innebär detta att om anmäld förening följt gällande regelverk, och påvisat ett seriöst och trovärdigt säkerhetsarbete, ska inte böter eller straffavgifter utdömas.” som man väljer att själva uttrycka det på sin hemsida. Detta trots att säsongen 2010/2011 var den stökigaste säsongen på ett decenium.

Jag är inte alls speciellt inläst på hur hockeyligans regelverk ser ut, eller hur man bedömmer att ett säkerhetsarbete är ”seriöst och trovärdigt” i Svensk ishockey men jag antar och hoppas att man tänkt hela varvet här. Ett ”seröst och trovärdigt” säkerhetsarbete borde inkludera en tight dialog med supporterklubbar/grupper och ett utvecklat publikservicearbete, inte bara att man föjlt polisens rekomendationer och arrangemangstillståndets krav (som man naturligtvis också ska göra).

Jag tycker hur som helst att det är jäkligt modigt av SHL att ta detta beslut, även om det egentligen är det enda rimliga system man kan använda sig av. Att Svensk klubbfotboll tycker om att bötfälla sig själva för saker dom inte kan rå på är ju faktiskt rätt sjukt.  Det känns ibland som att det ligger närmare till hands för Svensk fotboll att börja dela ut böter för andra saker man inte kan rå på (dåligt väder, fallande börser eller svängningar i den tyska kärnkraftsopinionen kanske?) än att skaffa sig ett modernt och logiskt sätt att hjälpa klubbarna att bedriva sitt publikarbete på.

 Man har även tidigare från förbundshåll fört resonemang i stil med att man inte vill öronmärka de pengar man får in från de böter man dömmer ut till förebyggande arbete, eftersom att det då skulle verka som att man vill få in böter. Generalsekreterare Mikael Santoft sa i en artikel om DN i Aftonbladet för någon vecka sedan att:  – Vi vill inte hamna i en situation där det kan framstå som att vi vill få in bötesbelopp. Vi vill ha noll kronor i böter.”

Jag vet att det inte är ett beslut som Santoft tagit, det resonemanget har förts sedan man införde bötesbelopp för publikens uppträdande, men det blir inte mindre konstigt för det. Logiken här är alltså typ att det bästa sättet att få ner bötesbeloppen till noll kronor (dvs få bukt med stöket) är alltså genom att inte INTE investera pengarna i förebyggande åtgärder.

Mycket konstigt, och man kan ju hoppas att debatten kring klubbarnas straff och diciplinnämnden någonstans mynnar ut i åtminstonde en ändring i den här inställningen, för jag har inte några högre förhoppningar på att man följer Hockeyligans exempel rakt av. För om man inte delar ut böter till klubbarna för saker dom inte kan rå på, vad ska man då säga till Regering och Riksdag när dom frågar vad SvFF egentligen gör för att motverka ordningsstörningar kring matcherna?

I fredags kom även domen från DN angående den avbrutna matchen mellan MFF och HIF och den är faktiskt ovanligt välskriven och logisk tycker jag. HIF tilldöms segern med 3-0 och MFF måste, förutom böterna, sätta upp ett nät framför ståplatsläktaren. Man kan tycka vad man vill om att ha ett nät framför läktaren, på Råsunda har vi haft det sedan 2008 och det stör inte nämnvärt, men att det förhindrar inkastade föremål effektivt råder det knappast någon tvekan om. En sak man dock noterar i domen är två mindre regeländringar man gjort sedan förra året som åtminstonde jag inte hade koll på, nämligen: 

2 kap. 26 § "Arrangerande och gästande förening är ansvariga för sina respektive spelare, ledare och supportrars uppförande i samband med och under match. Har arrangerande förening ansvar gäller för hela arenan, undantaget gästande förenings sektioner, och oavsett om tredje part enligt hyres- eller nyttjanderättsavtal ensam förfogar över vissa läktarsektioner."”
Ändringen, i fetstil, antar jag kommer sig från en AIK-match förra året då något kastades mot en av de assisterande domarna. AIK klarade sig från böter den gången eftersom man kunde konstatera att det inkastade föremålet kom från SvFFs sektion på Råsunda dit AIK inte säljer biljetter. Om SvFF gav sig själva böter är oklart. Inte för att det är en fråga som berör så värst många klubbar vad jag vet, men för Stockholmsklubbarna kan det här, i teorin iallfall, bli konstigt då bägge nya arenor som byggs i Stockholmsområdet kommer att ha en anseelig mängd stolar som säljs och nyttjas av annan part än klubbarna.

Vidare så har man ändrat i följande paragraf:

”3 kap. 6 §"Förening vars företrädare eller supportrar under eller i anslutning till matchen inom arenan"
- avfyrat raketer eller antänt pyrotekniska pjäser
- kastat föremål som medfört personskada inneburit fara för personskada
- olovligen beträtt spelplanen och därmed skapat ordningsstörning
- på annat sätt uppträtt otillbörligt, kastat föremål in på spelplanen eller området mellan planen och publikplatserna.

kan åläggas att till SvFF avseende förening i förbundsserierna och till SDF avseende distriktsserierna erlägga en straffavgift om högst 25.000:-.
Förening kan även anmälas till bestraffning och åläggas böter enligt 14 kap. RF:s stadgar.
Vidare kan respektive beslutande organ besluta
att en eller flera matcher ska spelas utan åskådare.
att en eller flera av föreningens hemma- och / eller bortamatch ska spelas med en eller flera för åskådare, stängda läktarsektioner eller med ett begränsat åskådarantal, med åskådare avses i förevarande paragraf inte förenings styrelse, för matchen erforderliga funktionärer samt representanter för media enligt gängse ackrediteringsrutiner, och/ eller att en förening åläggs att att sätta upp nät eller annat skydd framför läktarsektion.”

Ändrig i fetstil. Detta kommer sig från den match DIF fick spela inför tomma läktare våren 2010 då man följde reglerna till punkt och pricka och inte släppte in någon alls på Stockholms Stadion, förutom lagen och TV. Ändringen är väl mer akademisk till sin art, men det är alltid välkommet med förtydliganden i ett annars rätt luddigt regelverk.


Demokratisk teori och praktik


Demokrati är bra. Det tycker nog de flesta och att demokratiskt fattade beslut generellt har större bäring än beslut som är fattade på annat sätt, just för sin egenskap av att vara fattade i ett system där en majoritet står bakom beslutet, tycker nog också de flesta. Demokrati för är för många i vardagen just när ett beslut diskuteras och sedan går till omröstning där ett eller flera alternativ står mot varandra. Det alternativ som får flest röster vinner och förlorarna får rätta sig efter det majoriteten beslutat.

Det kan handla om vart familjen ska åka på semester, vilken krog man ska välja i ett större sällskap en lördagkväll eller vilken färg det ska vara på gardinerna i vardagsrummet, det kan även handla om val till riksdag, landsting eller kommun (även om vi i Sverige har proportionerligt valsystem så bildas ju regeringen av de partier som flest röstat på, något förenklat så) eller om hur Sveriges grundlag ska se ut.

Men som alla former av styrelseskick så bygger demokratin på en samling av moraliska och filosofiska tankar och problemställningar, avväganden och värden. Dessa tankar, avväganden och värden, samt i ett par fall svaren på dem, utgör tillsammans vad vi kallar för demokratisk teori. För att ha en någorlunda fungerande demokratisk praktik i frågor som är lite mer komplexa (man behöver knappast känna till Locke, May eller Rosseau för att välja semestermål internt i familjen) måste man faktiskt ha en viss kunnskap om demokratisk teori och de moraliska och filosofiska tankar som bygger den praktiska tillämpningen.

De frågor Svensk fotboll ofta brottas med, och som ofta berör oss supportrar, är rätt komplexa. Må det handla om anmälningsplikt, avstängningar, bestraffningssystem, vad man får skriva på banderoller eller fördelning av TV-pengar så är saker sällan svart eller vitt utan det finns oftast ett ganska brett spektra av möjligheter och argument för den ena eller den andra lösningen på dessa problem.

Man får ofta känslan av att insikten om detta, både att problemen är komplexa och att det faktiskt krävs lite kunnskap för att kunna ta ett (i bästa fall) bra beslut, saknas inom Svensk Fotboll. Jag tvekar inte en sekund på att de flesta av våra klubbföreträdare gillar demokrati, jag tvekar inte heller en sekund på att Svenska Fotbollsförbundet gör det. Inte heller tror jag att det, sådär i största allmänhet, finns någon annan önskan än att ha en demokratisk struktur både i förbund och klubbar.

Däremot tvekar jag ofta på frågan om man faktiskt förstår att det finns mer i ämnet än att bara följa majoritetsbeslut i en fråga eller att ha en öppen (om än lite omständig) beslutsväg från klubb, via distriktsförbund eller SEF, till SvFFs årsmöte.
Man hör ofta från företrädare för Svensk fotboll eller dess klubbar att ett beslut är rättfärdigat eftersom ”en majoritet tycker röstade för det”. Det här är ju faktiskt rent nonsens om man ska sträva efter en ”sann” (jag vet att det finns massa filosofiska invändningar mot ordet ”sann”, men vi kan väl lämna det till filosoferna att diskutera. Ni fattar nog vad jag menar här iallafall) demokrati. Senast var det väl en eller ett par klubbföreträdare som menade på att eftersom det finns ett regelverk som säger att klubbarna ska straffas, trots att de gjort allt de kan för att förhindra ordningsstörningar, så är det definitonsmässigt riktigt att så sker.

En viktig grundsten i demokratisk teori är den inte helt enkla frågan om vilka som omfattas av de regler som sätts upp, det s.k demos. Vanligtvis brukar man utgå från att alla som bor i en enhet, t.ex. ett land eller en kommun, är en del av demos. Nästa fråga man måste ställa är sedan vilka som har mandatet att bestämma reglerna för resten av demos. Det vanligaste svaret, om man bor i en demokrati, är alla som omfattas av reglerna, d.v.s hela demos. Det vanliga undantaget nuförtiden är omyndiga människor, alltså barn, och under större delen av demokratins 2000-åriga historia har även kvinnor och ”ofria” av olika slag varit undantagna. Grundreglen är hur som helst att de som påverkas av besluten, också ska ha möjlighet att delta i dem, samt diskussionen som föregår dem.

I elitfotbollen tappar vi ofta det här fundamentet i demokratisk teori. Många beslut som tas, påverkar oss fotbollssupportrar på olika sätt. Det kan vara frågan om 51%-regeln, ståplatsfrågan eller frågan om huliganlagar där SEF eller SvFF tar beslut som inte är förankrade eller ens diskuterade i våra led.

Vad detta beror på är lite svårt att reda ut, men det finns nog flera orsaker. En är att vi själva kan bli klart bättre på att både bli medlemmar i våra klubbar (något som är livsviktigt, både för supporterrörelsen och våra egna klubbar), söka efter information och få upp våra egna frågor på agendan. Men det är inte hela sanningen heller.

 Just agendan och information är väldigt svåra för oss medlemmar att komma åt. SEF, exempelvis, är på många sätt en väldigt sluten organisation för de flesta klubb- eller föreningsmedlemmar. Hur många av SFSUs c:a 12 000 medlemmar vet vad man ska diskutera på nästa SEF-möte, eller vilka motioner som kom in förra året till deras årsmöte? Hur många av de c:a 70 000 åskådare varje elitomgång som inte är anslutna till SFSU, vet det? SEFs regelverk, Elitfotbollsmanualen, som i allra högsta grad påverkar hur vi i publiken får uppträda och inte uppträda, hur många har läst den? Hur många kan hitta den överhuvdtaget?

Hur skulle det vara om det inte var möjligt att hitta en offentlig kopia av Svea Rikes lag? Eller om det var omöjligt att veta vilken riksdagsledamot som röstat för eller emot ett lagförslag? Eller där det enda numret som fanns tillgängligt om man vill fråga något av befattningshavarna eller någon folkvald var till stadsministern och två personer i hans stab och där inte ett enda protokoll någonsin publicerades så man kan kontrollera vad som egentligen beslutades i efterhand?

 Ett sådant Sverige skulle knappast kunna kallas demokrati på allvar. Hur många vet förresten att och hur att SEF står för en av de största omstruktureringarna sedan 1924? Väldigt mycket av den beslutande makten riskerar att flyttas från de enskilda klubbarna till SEF. SEF är en av de mäktigaste spelarna i Svensk fotboll, men få vet vad dom gör, hur dom ser ut och hur de kommer se ut om några år. Som att iscensätta en ändring av den Svenska grundlagen utan att prata med medborgarna. Inte speciellt demokratiskt.

SvFF är generellt klasser bättre på det här. Beslutsvägarna må vara långa och krångliga, men dom finns offentliggjorda. Regelverket kanske inte alltid är så genomtänkt, men det går att hitta med 2 knapptryck på förbundets hemsida (att det inte finns någon reell opposition och att ordförande inte blir utmanad mer än var 25:e år är dock ett demokratiskt problem). Problemet uppstår dock när förbundets tävlingsbestämmelser hänvisar till Elitfotbollsmanualen på flertalet punkter och när man delegerar ett stort antal beslut till SEF, eftersom SEF inte enligt demoskriteriet kan klassas som en demokratisk organisation. Att man genomför omröstningar med majoritetsregel räcker liksom inte när man inte kan uppfylla de grundläggande kraven, även enpartistater har som bekant parlament och omröstningar. Det betyder inte att dom är demokratiska för det.

Ett annat demokratiskt dilemma man har, som SFSU ett par gånger fått höra när vi luftat tankar på att få en plats i SEF-styrelsen, är att SEF i praktiken har extraröster i Förbundet. Ett annat grundläggande kriterium för en ordentlig demokrati är ju som bekant principen ”En man En röst”, något som Fotbollsförbundet frångår när man ger SEF extraröster på Årsmötet. Elitklubbarna har alltså två chanser att få igenom sina frågor, en väg via distriktsförbunden och en väg via sin egen intresseorganisation. Det kan finnas goda skäl till detta, det beror väl lite på hur man ser på saken, men ett avsteg från ett av fundamenten i demokratisk teori är det hur som helst.

Ett tredje problem man dras med i sin demokratisyn är kanske inte så mycket ett demokratiteoretiskt problem, även om det mycket väl kan klassas som det, utan mer ett moraliskt problem. Jag tänker på problemet  med på vilken nivå ett beslut ska tas, nära de som påverkas av det eller centralt. Här är ståplatsfrågan ett utmärkt exempel. Det finns få, om ens några, anledningar till att hurvida publiken ska stå eller sitta för att se på fotboll är en sak för en central organisation som SEF att besluta om. Rimligtvis så är det ett beslut som bör tas mellan arenaägare, publik och arenanyttjare. Även om beslutet är taget i demokratisk ordning i SEF så ger det inte exempelvis HBK den moraliska rätten att bestämma hurvida man ska sitta eller stå i Kalmar och vice versa. Ett majoritetsbeslut motiverar alltså inte att man tar bort rätten till självbestämmande för de enskillda klubbarna och dess medlemmar i en fråga som med alla moraliska argument borde ligga just där, hos de enskilda klubbarna.

Som sagt, jag tvekar inte på att man har en ambition och vilja att vara demokratiska i både SEF och SvFF. Jag tror också att de flesta av våra klubbföreträdare är demokratiskt sinnade. Men det skulle vara fint om man slutade hänvisa till demokratiskt tagna beslut som om dom vore rättfärdigade genom den demokratiska processen, när den processen man faktiskt använder sig av dras med så uppenbara, grundläggande problem.

*       *       *       *       *       *       *       *       *       *       *       *       *       *       *       *      
Dels för att jag börjar bli förbannat trött och dels för att den här texten börjar bli alldeles för lång, så klipper vi här för ikväll. Bloggen återkommer efter midsommarhelgen med vad som egentligen hände i riksdagen idag, med ett par ord om initiativet ”Positiv läktarkultur” och lite andra, positiva, saker.

Trevlig midsommar på er alla och så tar vi nya tag efter helgen.


Editering: För att ni inte ska bli allt för trötta på att inte få läsa mer om de demokratiska problem som finns inom svensk fotboll (jag vet, man kan ju helt enkelt inte få nog eller hur?) så länkar jag till den mycket intressanta rapporten: "Lagen, Målen, Domarna - Aktörer, förhållningssätt och konsekvenser inom svensk fotboll - En lägesrapport" av Filip Lundberg. Väldigt läsvärd och den hittar ni här.

Victor Capel2011-06-23 01:41:00
Author

Fler artiklar om SFSU