Camp Kukurec: Johan Wiland - "Främst ni vid sidan av som skapar bilder"
Johan Wiland berättar i en intervju med Himmelriket om känslorna efter Sirius och varför tankarna på FCK inte får finnas.
Det är ju alltid trevligt att höra att man inte är en paria i alla fall.
Så när MFF:s kommunikationschef Peter Åhlander berättade* att Johan Wiland blivit uppriktigt glad när han fick veta att det var jag som skulle intervjua honom vid ankomsten till spelarhotellet… Ja, då blev förstås jag också nöjd och glad. Minst sagt. Det är ju sådana friheter en skrivande supporter kan tillåta sig att berätta i en text som denna. För vem är jag annat än vilken annan supporter som helst.
Vi har haft rätt många samtal sedan han kom till MFF för runt två år sedan. Och med vissa spelare och ledare blir det lite mer, och bättre, kontakt än med andra. Fast nu var det ju faktiskt inte det detta skulle handla om, och jag ber om ursäkt om jag låter skrävlande och självgod. Det är inte alls meningen. Eller jo, lite kanske…
Vi säger glatt hej till varandra efter att han har stigit ur bussen från flygplatsen i Skopje och hämtat nycklarna till sitt rum. Vi ställer oss i ett lugnt hörn i den stora receptionen på spelarhotellet. Vi pratar lite om resan hit för truppen och Johan berättar skrattande att busschauffören lyckades träffa rätt många hål i vägen. Jag undrar hur han mår efter färden. Jag har en tanke med den frågan.
– Jo, det känns bra, säger han. Det ska bli kul att spela match i morgon, och att vi förhoppningsvis gör det lite bättre än senast.
Har du Twitter?
– Nej.
Då kan jag berätta att strax innan matchstart i lördags mot Sirius brakade Twitter nästan samman av alla oroliga tweets som handlade om att du under uppvärmningen lämnade planen och gick in i omklädningsrummet. Folk såg det värsta framför sig och undrade om du skulle kunna spela.
– Jag fick lite problem med bröstryggen. Det gick ner i skulderbladen eller hur man ska säga. Jag gick in och fick behandling direkt, och det hämmade mig inte alls under matchen. Men det är sånt som händer, man har varit med länge nu.
Och hålorna i vägen som chauffören prickade gav inga men?
– Ha ha, inga alls.
Efter matchen uppträdde Johan mer eller mindre som vilken supporter som helst. I olika medier beskrev han hur förbaskat klantigt och onödigt det var att tappa två poäng. Han sa något om att de där klacksparkarna och lattjandet måste upphöra. Han var ordentligt arg. Jag säger, att det lät ungefär som jag kände mig och lät.
– Jag brukar ju inte gå ut och kritisera laget, men det kändes som att det var så onödigt det som hände. Jag kände att jag var tvungen att säga något, att få ut det ur kroppen.
Ibland går det inte att hålla inne de känslorna.
– Nej, det gick inte den här gången. Och jag har inte fått höra något negativt efter det, utan jag tror nog att alla kände vad jag kände: publiken, spelarna, hela klubben. För det här var en match där det inte fick gå som det gjorde med tanke på hur vi spelade.
Vi enas om att, om man tar bort det dåliga i matchen som nonchalansen och ineffektiviteten, så var det en väldigt väl genomförd match. Johan menar att under den första halvleken spelade laget årets bästa fotboll, eller rättare: fram till att Sirius gjorde 2-1. Även om MFF strax därpå satte 3-1 förändrades inte spelet till det bättre efter att ha blivit rörigt och okoncentrerat och nonchalant efter den första reduceringen.
Han har egentligen ingen förklaring till varför det skedde. I stället är han inne på samma linje som jag, att det positiva från den matchen ändå gav en stor dos optimism inför dagens match.
Och därmed är vi i nuet. Om cirka 12 timmar blåser domaren igång det som för tillfället är årets viktigaste match. Johan vill se samma spel, återigen minus det dåliga, som senast mot Sirius, där mycket var bättre än mot Vardar förra veckan.
– Vi lät bollen gå, rörelsen i laget var bra vilket gjorde att Sirius-spelarna fick springa mycket mer än Vardars. Vi kunde hålla i bollen och vi kunde passa den runt dem och hitta ytor, på ett sätt som vi kanske haft lite svårt för i vissa matcher. Det kändes otroligt härligt att se att vi kunde få igång det.
Går det att förklara varför ni inte fick ut det mot Vardar?
– Nej, jag vet inte…
Anspänning?
– Jag tänkte precis säga det, att de här matcherna är så otroligt viktiga och man har inte råd att göra några dåliga för då är du ute. Och kanske sätter det sig i huvudet på en del. Det är svårt att säga, men jag tror att… Nu har jag hört att planen inte är den allra bästa, men ändå så hoppas jag att vi kan spela boll så bra som vi kan.
Från din position längst bak som målvakt så har du en bra överblick. Vilka är de främsta hoten i Vardar?
– De hade absolut några spelare som är duktiga. Föreningen satsar ganska hårt på laget med makedonska mått mätt, och de är rätt överlägsna i sin serie. Så det är klart att de är duktiga en del av dem. Vad de är duktiga på? De visade att de är bra på att ta vara på chanserna. De hade inte särskilt många mot oss och gjorde ett mål. Sen tycker jag också att de är duktiga på att ställa om. Det är väl främst framåt de har sina stora kvaliteter, vilket vi får försöka dra nytta av. Att de inte är så bra defensivt alltså. Och anfall är bästa försvar heter det, vilket stämmer in en del på vår match. Vi måste ju vinna eller åtminstone få ett oavgjort resultat större än 1-1.
Hur är känslorna inför matchen? Eller så här, hur roligt är det för dig att vara i Makedonien och spela Champions League-kval i morgon (läs: i dag)?
– Jag tycker det är skitroligt att få uppleva sådana här matcher. Jag vet hur mycket det betyder för oss och hur mycket det betyder för det andra laget, och jag hoppas att vi tar det på lite mer allvar än vad vi kanske tror att det är. Jag tror att vi behöver den där lilla extra koncentrationen för att klara detta.
Den där lilla extra koncentrationen, utan att på något endaste vis ta ut något i förskott, kan den få en skjuts av att FCK troligtvis väntar i nästa omgång om vi går vidare?
– Nej, matchen i sig räcker för att det ska ge energi och koncentration för att vinna.
Det är bara här och nu?
– Ja. Annars kan vi prata hur mycket som helst om FCK, men kanske inte få chansen att möta dem för att vi gjorde en dålig insats mot Vardar.
Funkar det verkligen att hålla de tankarna helt borta?
– Jag är rätt säker på att det främst är ni vid sidan av som skapar bilder av hur det kan bli om vi tar oss vidare, och börja planera därefter. Vi spelare måste vara här och nu och spela den här matchen fullt ut till hundra procent.
Vi lämnar receptionen för att jag ska ta fotot som finns här ovan texten. Vi önskar varandra ett stort lycka till och tar varandra i hand, så som män gör. Då kommer Peter Åhlander fram och lånar min mobil, säger att han ska ta ett kort på oss bägge tillsammans. Johan lägger armen runt mig, jag försiktigt runt hans rygg.
Efteråt när jag tittar på bilderna på oss ser jag mig själv med ett stort flin på läpparna. Glad och nöjd. Minst sagt.
***
* All media på plats ska skicka till Peter Åhlander sina önskemål om vilka som var och en vill intervjua vid truppens ankomst till hotellet.
