Zlatan har alltid gjort skillnad
Med anledning av att Zlatan Ibrahimovic i går fyllde 30 år har gästförfattaren Anders Lindberg skrivit en text om hur det en gång i tiden var att spela mot denna svenska gigant.
Det pågick/pågår en ständig debatt mellan olika experter om Sverige är ett bättre landslag med eller utan Zlatan. För något år sedan så var det en före detta landslagsstjärna, och som jag kallar det ”jantelags-expert”, som röt och basunerade ut att Zlatan skulle petas till förmån för Allbäck. Att Sverige var ett bättre lag utan en egoistisk Zlatan Ibrahimovic på planen vill säga. Detta uttalande byggde han på ett antal mållösa landskamper från Zlatan, samt matchen mot Spanien där Sverige varit fantastiska utan Zlatan och Allbäck gjort mål. Inget ont om Allbäck, han lyckades träna sig till en riktigt bra karriär genom att nöta in avslut. Men han var aldrig i närheten av Zlatans register. Detta register hade om Tommy Söderbergs hjärta varit lite mindre tagit Sverige till minst en kvartsfinal i VM 2002.
För det är fakta, Zlatan Ibrahimovic gör skillnaden i fotbollsmatcher och det har han alltid gjort vilket jag i unga år bittert fick erfara…
Vi var en sådan generation som kommer fram lite då och då i småklubbarna runt om i Skåne som klarar att mäta sig med de bästa under många år trots att man kommer från en liten ort. Den ultimata utmaningen var alltid att möta Malmö FF såklart, Skånes stolthet, och just den generationen vi mötte var något alldeles extra.
Vi mötte ofta HIF, TFF och BoIS också men det var liksom inte samma sak, kanske för att dom var enklare att vinna över, vem vet.
Efter att ha skrivit detta så hör jag hur det låter, en gammal spelare som på något sätt försöker försköna sin talang. Men jag påpekar att jag aldrig var någon stjärna som hade otur och egentligen borde blivit något, jag råkade bara ha turen att spela i ett riktigt bra lag. Sen fanns det andra i mitt lag som nådde Allsvenskan och några till som kanske borde gjort det med rätt flyt. För det är inte bara jag som vet att det är tillfälligheter som avgör vem som får chansen.
Men givetvis ska det inte handla om det heller, utan om det som rubriken talar om.
Vi höll alltid jämna steg med MFF genom åren, men det blev svårare för varje år som gick i takt med att MFF blev förstärkta med diverse spelare i Malmös omnejd.
På den här tiden var det spelare som Daniel Nicklasson i IFK Hässleholm, Ilyas Saglamoglu och Gunej Ajdin i BoIS, Rabbie Salem i HIF, två killar, Andreas Isaksson och Jens Sloth som i unga år gett en liten klubb som hette Östra Torps GIF stora framgångar, som lyste i Skånelaget.
Som det skrivits hundratals gånger om tidigare så var det Tony Flygare man alltid kollade efter i MFFs laguppställning, killen som var större än alla andra, var med i landslaget och gjorde mål i varje match där.
Det var först den där perioden alla snackat om, när Zlatan växte 15-20 cm som man la märke till honom på samma sätt. Det är också nu när jag tänker tillbaka på det som man själv upplevde för första gången att Zlatan gör skillnaden!
Året var 1997 vi spelade i en serie som kallades Pojkallsvenskan och det kändes på den tiden väldigt stort. Vi hade inlett serien bra och vunnit ett par matcher, i omgången före hade vi slagit HIF och låg på 2:a plats. Vi skulle möta den obesegrade serieledaren Malmö FF uppe vid Stadionområdet. Det kändes stort och speciellt även fast vi året innan vunnit där med 1-0, efter nickmål av planens kortaste spelare.
Men då hade MFF som man alltid gjort mönstrat många spelare som var ett år yngre. Denna gång såg vi att dom ställde upp med sånär som på bästa manskap. Ett för oss smickrande betyg att det behövde toppas lite extra inför ett möte med oss. Vi tittade efter Tony Flygare i spelarlistan men hans namn var inte med. Vi såg det i vilket fall som en skön fördel att han inte var med.
Det var en sån där speciell känsla och stämning över det hela, så där som det bara kunde bli på den tiden och i dom åren när vissa saker kunde kännas otroligt stora och viktiga, speciellt för oss som var framgångsrika i en lite mindre klubb och ganska ensamma om att vara det. Att spela seriefinal i Pojkallsvenskan kändes oerhört stort och givetvis var man nervös.
Vi hade ju vår spelplan klar, den var typisk svensk, ligga rätt i positioner, samla laget och hela tiden ge press och understöd, sen kontraslå och ha bra fasta situationer. Det var väl inte så konstigt då vi mötte MFF borta och just det året tränades A-laget av Frans Thijssen, så det var sagt att alla ungdomslag skulle spela likadant, det vill säga holländskt kortpassningsspel.
Vi fick jaga mycket boll direkt och det var nervöst, MFF skapade lite halvchanser ganska ofta. Men efter ett tag så började det kännas som att dom inte kom någonvart. Det var såklart i detta läge som MFF gjorde 1-0 målet.
Typiskt svenskt kvitterar vi på en frisparksvariant, som vi tränat mycket på, en bit innan halvtid och lyckas hålla detta halvleken ut. Så som det sett ut så kändes det jobbigt att ha en hel halvlek kvar men det fanns ändå gott hopp inför fortsättningen.
Andra halvlek inleddes med jämnt spel fram och tillbaka i cirka 20 min och vi är definitivt med i matchen. Vi får i detta läge en hörna som nickas i mål på en ny specialvariant och vi leder med 2-1, just då kändes det som att denna skräll kan vi fixa.
MFF hade ju ett komplett lag där varenda spelare var perfekt skolad och visste precis hur man skulle agera och det var detta som vi byggt vår spelplan på. Nu hade vi dom dessutom i gungning och det kändes som det skulle kunna hålla om inget oförutsett hände.
En stund efter vårt ledningsmål lägger vi märke till att MFF byter in en ganska lång kille, vi har inte sett honom tidigare. Det dröjer ganska länge innan vi ser att det är Zlatan, han går inte att känna igen. Så som vi kände till Zlatan var han en ganska liten och tunn kille som spelade i MFF och var grym på att dribbla men lite för klen för att sticka ut.
Dessutom var han känd för att bete sig lite som ett svin på planen då han spelade tufft och fult och hela tiden körde mycket trash-talk och betedde sig överlägset. Tydligen hade han bänkats av Johnny Gyllensjö denna dag av någon anledning, kanske efter för hård matchning, vad vet jag. I vilket fall nu kom det in ett monster på planen!!
Zlatan gled majestätiskt in på planen, lite nonchalant och kaxigt så som man såg honom den första tiden i allsvenskan; han och Flygare hade en lite speciell trippande joggingstil som gick ut på att se lite nonchalanta och självsäkra ut, men samtidigt såg han denna gång bestämd ut. Det fanns inte en chans att han skulle förlora en sån här match.
Det första som händer efter bytet kommer jag aldrig glömma. En utspark från MFFs målvakt dalar ner en bit förbi mittcirkeln. Där står Zlatan och håller enkelt bort våra spelare, dämpar bollen på bröstet och i samma ögonblick som han vänder sig dammar han till ett obegripligt hårt volleyskott rakt upp i luften. Detta kunde lika gärna hänt i dagens läge i en match mellan Milan och Inter eftersom det var så spektakulärt. Vi stod bara och tittade på bollen som sedan störtdök rakt ner i ribbklykan på vårt mål och sedan ner på mållinjen bredvid vår överrumplade målvakt.
Det som hände efter detta är ganska komiskt, två MFF-spelare rusar fram för att forcera in bollen men springer ihop och faller. En av dom var gamle kantspringaren Markus Winqvist som senare gjorde några A-lagsmatcher, men som jag numera brukar se ibland glida omkring i kostym som den advokat han är.
Istället för mål kan vår målvakt i stor förvåning plocka upp bollen och reda ut situationen, men vi visste redan i det ögonblicket att det här blir svårt, sådana där aktioner var vi inte beredda på. Det stod inte i manuset för hur MFFs skolade lagmaskin skulle spela. Vi hade aldrig upplevt en sådan nivå hos någon annan motståndare tidigare. Zlatan höll en egen dimension på planen direkt.
Strax efter blir vår bästa och viktigaste spelare skadad och tvungen att kliva av, han vår mittback som aldrig förlorat en nickduell. Vill dock påpeka att utgången av matchen antagligen blivit densamma även om han inte blivit skadad. Men kanske hade vi hållit ut lite längre.
Uppgiften är nu istället övermäktig, Zlatan skallar direkt in en kvittering på hörna. MFF ökar sedan på med ytterligare 2 mål på hörna och vi är ett slaget lag, fullt rättvist såklart. Lite snopet var det, speciellt eftersom han med den som man då tyckte taskiga attityden hade avgjort allting. Den attityden, vinnarskallen och psyket som man sedan kommit att beundra fullt ut och önskat att man själv haft mer av.
MFF och Zlatan tågade sedan vidare till SM-final mot AIK, Skånelags- och landslagsspel, medan vi släppte vår slutspelsplats till HIF och fick sedan jaga den resten av serien utan att riktigt tro på att vi kunde nå det mål vi hade satt upp, SM- Final.
För Zlatan och hela MFF var det självklart att nå dit, det fanns inget annat. Vi med vår lite tråkigare stil gav oss själva inte ens chansen att komma nära genom att inte fullt ut tro på att vi kunde göra det, vi hade behövt lite mer Zlatan i oss.
Zlatan gjorde hela skillnaden den där gången och han har fortsatt göra skillnaden i match efter match sen dess!
Oavsett vad halvtaskiga svenska experter får för sig så är jag säker på att det första en motståndare gör inför ett möte med Milan eller Sverige är att titta om Zlatan Ibrahimovics namn står med i laguppställningen.
Att Zlatan nu fyller 30 får en att inse att man själv hunnit bli ganska gammal, åren har susat förbi och det är svårt att föreställa sig att man spelat en massa matcher mot denna legend. Men tänk vad denna man har gjort för svensk fotboll. Han har odlat en ”ingenting är omöjligt”-mentalitet hos många svenskar och förtjänar alla hyllningar, allt annat är bara bitterhet från folk som med alla medel håller sig fast vid jantelagen.
