Utsikt från en grästuva – en materialares betraktelser del 1
En framgångsrik klubb som Hoyzer Boyz bygger också på eldsjälar som till stor del agerar i det tysta, utan hyllningsramsor och långt från grusfotbollens flärd. Vi presenterar därför klubbens materialare Bubblan, som i en serie krönikor ska berätta om livet vid den absoluta sidlinjen.
Jag kanske ska presentera mig först: Bubblan heter jag.
Som materialare har jag hört och sett det mesta, det finns få saker som förvånar den här gamle räven. Jag imponeras sällan, lyfter knappt på ögonbrynen längre, jag håller mig på min kant och försöker styra tillvarons kompass så gott det går. Oftast går det mindre bra. Jag har varit materialare sedan våren -73 och jag startade som assistent åt BK Krökas huvudmaterialare Pulvret (R.i.p).
Av Pulvret lärde jag mig mycket, han va min mentor i herrans många år och då inte bara i form av materialare. Pulvret va skön asså, så fort det vankades match brukade han fylla vattenflaskorna med T-röd för att gubbarna skulle, som han sa, ”få spring i bena”.
Då klubbekonomin i stort sett va obefintlig hade vi inte råd med vare sig tvättmedel eller bollar, men Pulvret visste bättre än att nedslås. Matchställen brukade han låta doppa i bensin som han förvarade i en skurhink bakom Långholmens värdshus(var eller hur han fick tag på den vet jag fortfarande inte). Bollfrågan löste han genom att låta delar av hornstulls Frälsningssoldater samla ihop tillräckligt med flis för att en stycke fotboll kunde införskaffas. Ja se Pulvret gick hem i alla läger. Han lärde mig allt jag vet.
Efter nåt år ville jag pröva mina egna vingar och med Pulvrets välsignelse och en flaska Kosken under armen tog jag värvning i första bästa lag jag kunde hitta. Det blev avgångskullen från Långholmens fängelse, mer kända under namnet Freebirds SK som skulle dubba mig till huvudmaterialare.
Hösten -86 tog framgångssagan slut. Jag gick in i väggen, kroppen sa ifrån, torken nästa. Gubbarna stöttade så gott det gick men det var för sent, Bubblan hade tappat gnistan. Fotbollen hade tappat sin alkoholstinna charm. Lukten från kläder som stångats i match blev nu synonymt med personligt misslyckande, ångest, press. Jag levde vind för våg, jag sov där jag la min hatt, jag hade gett upp. Bubblan hade åkt ned för räkning. Det var slut. Finito. Knockad och utslagen. Men jag reste mig på 9.
Idag är jag materialare åt Hoyzer Boyz. Jag tvättar, håller reda på bollar, köper insmugglad vodka, cigaretter, polska hårtorkar, ja de vanliga sysslorna för en allt-i-allo. Men jag får även fungera lite som en psykolog åt gubbarna när de vill prata om sånt som kanske inte är ämnat för klubbledningens öron. Det kan vara kärleksbekymmer, leverrelaterade frågor eller helt enkelt vilken kötträtt på Corso som smakar minst bly. Det är härligt att vara tillbaks på banan igen! Ja, detta va lite om min bakrgrund. Nästa gång ska jag utveckla resonemang om svett, öl, grus, kött och fotboll.
Vi ses på Corso go`vänner!