Hoyzerfesten - tema tyskt 70-80-tal
Med anledning av kvällens Hoyzerfest på Rocks, dammar Kaptenen av ett gammalt alster från sin tid som rockfanzineskribent. Hård, tyskinspirerad rockmusik har utlovats, men för att ingen ska tro att det handlar om Krautrock, Scooter eller andra tyska avarter förtydligas kvällens tema. Luta dig bakåt och låt dig transporteras till tiden då hårdrocken var hård, Baader-Meinhofligan en tysk exportprodukt och kultdomaren Robert Hoyzer inte kommit längre än till att fuska med hemläxorna.
Nuet känns ofta som en ganska trist plats. Det är lätt att drömma sig bort mot svunna tider, då allt var autentiskt, sprudlande vitalt och nytt, världen för människosläktets fötter. Romanticism av detta slag föreskriver alltså någon sorts gyllene era, och för hårdrocken som uttryck förkroppsligas denna i den tyska hårdrocken.
Guldåldern var naturligtvis 80-talet, så blanda nu för guds skull inte ihop detta med Rammstein, eller annan modernare Hård Rock på tyska; faktum är att genuin tysk hårdrock ska framföras på engelska, om än med undermåliga texter och taskigt amerikaniserad accent.
Undertecknad var själv syntare under perioden och hade således inget att göra med det tyska hårdrocksundret. Ändå präglades mitt avståndstagande av en skräckblandad fascination för den tunga symboliken i läder och nitar, medeltida, dystopiska motiv kantat med krigarromantik.
Jag förnimmer svettluktande pojkrum, golv belamrade med grammofonskivor, konvolut föreställande muskulösa och långhåriga män (i nio fall av tio illustrerade eftersom artisterna oftast var antingen lönnfeta eller knarkspinkiga), och dylika posters upphäftade på väggarna med väl avvägd assymetri. Manowar, Scorpions, Krokus, Helloween, Accept, samt ett eller annat otyskt band.
Jag kunde förstås aldrig bli en av Dom i hårdrocksgänget; nästan uteslutande killar, som förskingrade pengarna de fått av sina föräldrar för att klippa sig och köpa schampo, på cigaretter att tjuvröka på rasterna. Däremot hade jag mycket väl kunnat bli garderobs-tysk-hårdrockare ifall det inte varit för min principfasthet och goda självdiciplin.
Den oinvigde men påläste må i detta komma med invändningen att Manowar är amerikanska, inte tyska, och Krokus minsann är från – Schweiz, inte tyska, etc. Den sortens ont förtal hade kanske varit berättigat på 80-talet, då man saknade perspektiv på hela fenomenet. Idag vet vi naturligtvis bättre: tysk hårdrock är ett koncept, en tankebild, ett symbolsystem, en skola för ortordox metallrock som i historiens kölvatten utmärker sig som hårdrockens mest renodlade, för att inte säga klassiska, form. Sådant lämnar naturligtvis spår efter sig. Se bara på det svenska, tyska-hårdrocksbandet Hammerfall, eller det franska bombastiska bandet Heavenly - exempel på fullfjädrade moderna upplagor av hela den tysk-ortordoxa hårdrockssymboliken.
Faktum är att det inte fanns mer än en handfull riktigt tyska hårdrocksband från Tyskland då det begav sig, men för att göra mitt resonemang glasklart kan man jämföra med den era under det tidiga 20-talet, som i filmhistorien ofta betecknas som den tyska expressionismen. Den var inte bara tysk, den var dessutom enormt inflytelserik utan att för den skull ha särskilt många förebilder.
Tidernas kanske mest homoerotiska skivomslag
Dr Caligaris kabinett av Robert Wiene är den enda konsekventa referensen, medan en uppsjö filmer både inom och utanför Tyskland försökte återskapa något av mästerverkets symbolspråk. Många lockade tyska filmare över Atlanten för att skänka en aura av tysk expressionism till sina filmer, liksom att Twisted Sisters frontfigur genom att ta artistnamnet Dee Snider, parafraserade namnet på sångaren i Accept: Udo Dirkschneider. Dee Snider. Dirksneider. Kopplingen är uppenbar, men lyckligtvis med tanke på det billiga tilltaget, falierade Twisted Sisters i sitt uppsåt att bli tyskare.
Manowar gör en betydligt mer subtil koppling på Kings of Metal, där den muskulösa krigaren lagt alla världens flaggor för sina fötter och reser sig mot de sedvanliga dramatiska skyarna med endast stars and stripes och naturligtvis den tyska flaggan någorlunda vajande i bakgrunden. Fredrik Lindström och Per Sinding-Larsen var tveklöst sanningen på spåret då de i programmet Kvällstoppen konstaterade att alla hårdrockare nog egentligen vill vara tyska. Wimps and losers leave the hall – Now it’s time for Manowar!
Observera även örnvingarna på svärdet...
Tysk hårdrock är sannerligen ingenting för fjollor eller förlorare, i alla fall inte om man får tro Manowar. Faktum är dock att den tyska hårdrocken länge burit något av en töntstämpel, men så är det väl med 80-talet i allmänhet. Det är än idag något rörande med hårdrockarnas maskulina attityd, tufft och patetiskt på en gång. Men som en annan tysk, Karl Marx, så klokt förutspådde: Allt fast förflyktigas, så även våra meningar om utdömda och bespottade musikformer.
Välkomna till Rock am ROCKS featuring Hoyzer Boyz
Ikväll 19-03, gratis inträde och billig dricka till 23
Mariatorget 1A
