Utsikt från en grästuva – en materialares betraktelser del 6
Efter att ha firat seriesegern och Dunkens vinnande tipsrad i dagarna tre och lite till lade sig till slut baksmällan över Hoyzer Boyz så som en autistisk labrador lägger sig över en viljelös man med hundskräck. Många blev tagna på sängen och majoriteten av laget kände bara tomhet, nedstämdhet och sorg efter veckor av dionysiska backanaler på allsköns lönnkrogar och proletära syltor.
Dessa känslor fick på sina håll episka propositioner och många av grabbarna fick svårt att hantera medaljens baksida. Vad gör vi nu, var frågan alla ställde sig. Vi har vunnit det finaste man som korpspelare kan vinna i vårt land; Division 11 södra Stockholm. Därtill har vi (om någon nu missat det) bland annat blivit utnämnda till Söders coolaste korplag och Årets lag på Svenska Fans.
Det var nu som de existentiella frågorna började ansätta våra vackra pojkar i Hoyzer Boyz. Undertecknad försökte trösta, lyssna och komma med varma, framtidsblickande ord, men som närstående till människor som befinner sig i djupaste mörker är det viktigast att kanske bara finnas till hands.
-Vart fan ska vi gå från här Bubblan, när det är i oss som det brinner? hulkade en uppriven mittfältare fram då han krampaktigt höll i sin Hoyzer Bier. Jag svarade att det visar sig förmodligen, att allting inte är förborgat trots allt, att ljuva toner från en löftesrik framtid åter kommer att leda oss vidare genom de öde dimhöljda slätterna, över de mörka vatten som vi för tillfället färdas över. Vi kommer att få se solen igen. Det är jag övertygad om.
Baksmälla i Hoyzer Boyz?
Krafter behövs definitivt då skrivbordsstrider närmar sig i form av hot från tyska staten om upphovsrättsfrågor gällande vår älskade Gam. Saken är de facto så befängd att jag saknar ord. Attacken mot vårt klubbemblem kommer att svetsa samman lagbygget än mer och vi kommer att ta striden om det behövs. Vilja och kompetens saknas inte i laget, var så säker Fröken Merkel.
Idag föll första snön över Stockholm. Jag sitter under bron vid St Eriksplan och skriver ned dessa rader. Jag tänker på allting som har hänt under året, hur mycket glädje, fylla och skrubbsårsfilosofi laget spridit runt om i staden och ute i landet (och på Åland).
Jag tänker på hur mycket mer än korpfotboll det ryms i begreppet Hoyzer Boyz. Humanism, snällhet mot asätande fåglar, cancerbekämpning, semi-bryggeriverksamhet, dålig hygien, utveckling av kulinariska maträtter, barbyggen, turneringar och kärlek till sin nästa lagkamrat.
Jag tänker på hur mycket jag tycker om det här laget trots att min gikt och mitt ohälsosamma förhållande med myndigheterna försvårar min fysiska delaktighet. Kanske är det vädret, kanske vetskapen om att sista centilitern håller på att försvinna ur flaskan, kanske är det bara jag, men gamle Bubblan känner sig en smula melankolisk. Filosofin får vänta. Jag måste hitta någonstans att värma mig för natten.
Vi har kastat
och gjort oss av med det mesta
vi behöll inte mycket
vi behöll det som faller
vi behöll en handfull snöflingor
när vi säger till
faller dom igen
när vi säger till krossar dom berg
