Den långa vägen tillbaks: Del 1
Söndagen den 28 februari är olyckan framme för Hoyzer Boyz lagkapten Carlis Fridlund. I en inomhusmatch med mixlaget vrider han sönder knät. Detta är hans egen berättelse om den långa vägen tillbaks mot korpfotbollens älskade grus, en berättelse fler som dragits med långtidsskador kan känna igen sig i. Första delen handlar om bakgrunden till själva skadan.
Rastlösheten är det som driver mig till detta. Att ha dragits med en knäskada sedan i vintras och inte kunnat röra mig normalt. Att stå vid sidlinjen med blöta hundögon och avundsjukt se på när mitt älskade Hoyzer Boyz spelar.
Ofta läser man om fotbollsproffs som skadar sig, som får hjälp av de bästa experterna för att komma tillbaks. Som ibland lyckas, ibland misslyckas. Jag vet inte om jag kan ge ett alternativt eller ens intressant perspektiv på detta. Jag är en trasproletär i sammanhanget, en ordinär korpspelare som behandlas därefter. Men jag kan ge er min berättelse och ska under min rehabiliteringsperiod dela med mig till de som mot förmodan skulle vara intresserade.
Jag har varit förskonad från allvarligare skador under mina år som fotbollspelare, både som knatte, junior och som korpspelare på äldre dagar. Småskavanker som sträckningar, stukningar, bristningar, lårkakor, ömmande höftböjare, sprickor i smalben, ryggskott och oändliga mängder skrubbsår på de mest osannolika ställen, har mest kännts som bekräftelser på att man lever och andas korpfotboll. Jag började känna mig osårbar, skottsäker och fysiskt solid. Som alltid rent fotbollsmässigt med mer vilja och inställning än kunnande, men det är som sagt detta jag lever för.
Det var därför, samt pga den utdragna vintern jag bestämde mig för att trotsa mina föresatser om att pga skaderisken undvika syntetmaterial, jag tackade ja till spel i inomhusserien. Naturligtvis är det helt utan jämförelse med riktig fotboll, på grus, med riktig boll och riktiga sjumannaplaner. Men det var välkommet att få lite träning och umgås med andra Hoyzers under idrottsliga former.
Det gick bra tills det gick dåligt. Knät vred sig under mig och jag kände på en gång att det var allvarligt. Ordet ”karriärshotande” dök för första gången upp i mitt huvud. Den stressade ortopeden på Cityakuten avfärdade alla mina farhågor om att det var nåt mer än en förvisso ganska rejäl ledbandsskada, och att det inte skulle ta lång tid innan jag kunde gå för fullt igen. Kanske var jag lite för angelägen om att få spela fotboll så fort som möjligt igen, för att ifrågasätta hans diagnos.
Rehabträning följde, men knät var sig inte riktigt detsamma. Det funkade ok på träning där man kan styra lite mer över hur hårt man testar knät. Det var inte perfekt, men tillräckligt för att jag skulle spela i ett par matcher där vi var lite kort om folk. Samtliga gånger slutade det med att jag gick in för hårt, gjorde mig illa i knät och fick vila för att svullnaden skulle gå ner igen. Nog för att jag anade att det var nåt annat som felades, men dum som jag var litade jag fortfarande på ortopedens expertomdöme.
Hoyzer Boyz vårsäsong gick uselt och det var på sätt och vis skönt när uppehållet kom. Jag hoppades att såväl laget som knät skulle vara bättre när vårsäsongen tog vid. Jag vilade och tränade fotboll lågintensivt, samt rena muskelövningar under sommaren, för att sen börja köra för fullt i träningsmatcher och bolldueller. Det tog inte många träningar innan det smällde till rejält i knät så att även alla runtomkring hörde det. Snap! Som ett övertänjt gummiband. Man hoppas alltid på det bästa direkt efteråt, att det bara var en enkel vridning, men det stod snabbt klart att det var en ny, värre och betydligt allvarligare skada.
Fortsättning följer
Läs också del 2, 3, 4 och 5 i artikelserien
