Strålkastare, stuprörsjeans och Stockholmsgranit
Det är tidig måndag morgon och jag är omgiven av strålkastare, balkonger och hundra nyfikna ögon riktade mot mig. Femtio människor som följer minsta lilla rörelse jag gör, följer varenda steg jag tar. Efter det dryga fyrtio minuter långa skådespelet avslutas det hela med visslingar och applåder. De femtio åskådarna är extatiska!
Jag blundar några korta ögonblick och ser hela spektaklet spelas upp på insidan av mina ögonlock. Jag ser Hussfelts vita slimmade läder sväva fram över det perfekt ansade gräset. Jag ser di Johanssons överstegsfinter i rena rama Ronaldostilen (jag vet dock inte om det faktum att det går i slow-motion beror på mig eller om det var så det gick till i verkligheten). Jag ser fyrtornet Robert Johansson med sina 193 centimeter vinna nickduell efter nickduell som vore det godissnatteri från småbarn det handlade om.
Återigen dyker di Johansson upp på näthinnan, denna gång rusandes mot främre stolpen med en hastighet som får en att minnas Jonny Bråttom. Äntligen verkar det som att Dorias oupptäckta talanger har lärt sig att höga hörnor till andra änden av banan är relativt fruktlöst om man vill vinna.
Allt är dock inte ljuv musik och skönspel. Jag ser också domaren, den katastrofala domaren, föra pipan mot munnen och fylla den med luft så att den lilla träkulan vibrerar frenetiskt. Anledningen till domarens upphetsade signalerande verkar uppenbarligen vara att han hittat någon form av regelbrott. Smått chockad ser undertecknad hur den svartklädde mannens vänsterarm pekar mot punkten sju meter framför den vita träramen. Resten är svart…
Det enda som inte dyker upp är Pirlo Heggelunds (uppenbarligen?) iskalla tunnel med vilt jubel som följd. Vid det här laget hade Buffontén redan hört slutsignalen – från angränsande plan skulle det visa sig – och i vild frustration sparkat i stolpen och slängt vattenflaskan all världens väg. Vi vann tydligen.
Men nej, femtio är inte den officiella publiksiffran på och balkongerna har inte blåa och röda plaststolar med uppfällbara säten. Jag har inte heller svart axellångt hår, välansade spetsiga polisonger och ett par vita stuprörsjeans hängandes i omklädningsrummet. Med andra ord, det är inte Stadio Delle Alpi och jag heter inte Buffon i efternamn. Men för ett par sekunder, när jag låter fantasin få spelrum, känns det nästan som det. Känslan förstärks givetvis av marmorfontänen, granitvalven och marmorgolvet.
Att det handlar om Stockholmsgranit, Kolmårdsmarmor och Blå Hallen, det är blott detaljer som de extatiska niondeklassarna efter en fyrtio minuter lång visning i Stadshuset får mig – guiden – att glömma bort.
