Krönika av David Fältén
Dorias latinobabe lyfter på locket
Vad är det som händer? Är det någon som skojar med mig? Vart går gränsen? Eller som de säger i Drakätarland (=Nord Norge) – KA E DE SOM SKJER?!!?
Ja, även härifrån nicaraguanska breddgrader känns Dorias utveckling de senaste veckorna smått otrolig. Det här med Facebook har jag fortfarande inte förstått. Funderar allvarligt talat på att gå ur skiten. MEN, Dorias hemsida är ju orsak till extas så smått som dagligen.
Jag minns inte riktigt när och var det började om jag ska vara ärlig, men ett av de första fotbollsminnena med PJ, a.k.a. ”Mister”, händrar sig till en okristligt tidig söndagmorgon i Sportfabriken i Årsta, a.k.a. ”Bunkern-utan-luft-men-med-en-j-a-massa-damm”. Det hela började kvällen innan på Metro – PJs tidigare flickvän bland Stockholms uteställen – med en stilla förfrågan om jag kunde ställa upp som keeper dagen efter.
-Ja men självklart! Det är kul att spela fotboll!
Det var inte lika roligt att gå upp en kvart (15 min!) senare ur PJs soffa för att pallra sig iväg till Bunkern. Men, men, trots en vilopuls på 380 och några insläppta mål så överlevde jag och nu så här i retrospektiv tror jag att det var där jag lade grunden till min Doriakarriär.
Som de mest trogna Doria-fansen vet har jag temporärt lagt handskarna på hyllan, till fördel för en karriär inom den svenska biståndsvärden i ett drygt år. Men misströsta inte(...). Samtidigt som Silly Season och den längsta försäsongen fortgår hemma i Sverige, så försöker jag dra mitt strå till stacken. Förutsatt att jag inte blir bortvärvad (känns inte helt otänkbart, med tanke på min relativt korta karriär i div 5 nord-nord-väst Stockholm) så finns planer på en comeback i början av 2009. Jag är fullt medveten om att de fysiska kraven nu vida kommer överstiga desamma den där söndagmorgonen i Bunkern. Jag förstår också att inte räcker med lite frukt och kokosmjölk på mornarna för att uppnå den kvalitet som förmodligen kommer krävas för att ta en plats mellan stolparna våren 2009.
Just av den anledningen har jag på allvar börjat ta tag i mitt lilla projekt ”Motionscykel 2007-2008”. Idag stegade jag med raska steg mot affären där de säljer såna saker, fullt övertygad om att jag från och med imorgon bitti, skulle komplettera fruktstunden med en cykelstund som start på dagen!
Det gick inte så bra.
Nej då, jag hade inte övertrasserat kontot med inköp av svettband, shorts och sportflaska. Cykeln var för liten!?!? Ja, jag är helt enkelt för lång för nicaraguanska motionscyklar. JAG? Jag som med mina 174 cm är blott två centimeter längre än min idol – Jorge Campos! Som ni förstår var inte paniken långt borta. Hur ska det nu gå? Måste jag gå ut och springa varje morgon nu? Kommer knäna att hålla? Är det här slutet på min Doria-karriär?
Gick hem i ren förtvivlan och målade upp skräckscenario, det ena värre än det andra. Vi ska väl inte gå in på detaljer, men jag kan nämna att jag vid en tidpunkt såg mig själv sitta i ett rum, vars väggar fylldes av Doria-utklipp, händigt dekorerade av mig med diverse obsceniteter. ”Laces out!”.
Kom dock till sans efter en stund och insåg att det ju faktiskt finns fler sportaffärer i Managua. Om än få, men de finns. Så imorgon fortsätter projekt ”Motionscykel 2007-2008”.
Som sagt, jag kommer inte ihåg när och var det började, och det är nog först nu jag börjar förstå vad dessa evinnerligt tidiga mornar på Zinkens plast skulle komma att leda till. Hamrin och ....(sensurerat av Red.)? Ja, var ska detta sluta? Vart går gränsen? KA E DE SOM SKJER?!!?
/Centralamerikas trognaste Doria-fan
