Finns det något skönare än en grisig 1-0 seger?
Alla har säkerligen varit med om en sån seger, jag tänkte här försöka redogöra för den skönaste grisvinsten jag har varit med om.
Finns det något skönare än en grisig 1-0 seger?
Året är 2002 och Bele Barkarby IF är inne på sitt första levnadsår, det vankas derby i DIV 4N mot FC Järfälla, matchen går av stapeln på anrika Strömvallen någon gång i Juni.
Kommer inte ihåg varenda detalj av matchen, men jag vet att Kapten Stefan Backe får kliva av efter en minut med en bristning i låret och att FC startar i ett sjukt tempo och radar upp chans efter chans, men Pelle Lindholm i kassen gör den ena kanonräddningen efter den andra. Vår enda chans i matchen kommer efter ungefär 15-20 minuter, ett misslyckat utkast av FC’s målvakt landar rätt i Emanuel Gäfverts sillbringa och trots att han förmodligen har tappat luften så lyckas han sätta i väg bollen på Micke Koch som har sprungit sig fri på ena kanten och dunkar enkelt in 1-0, sjukt orättvist, men ack så härligt. Resten av halvleken ägnar vi åt att grisa och förstöra FC’s spel så mycket som möjligt och det lyckas vi väl med. 1-0 till oss i ht.
Andra halvlek börjar som den första slutade, total FC dominans och utan att överdriva så skulle jag påstå att bollinnehavet är 70-30 till gästernas fördel. Ca 10 minuter in på andra halvlek så får Fredrik Ahlström syna det röda kortet och ytterliggare 10 minuter efter det så får Peter Eklund göra Fredrik sällskap i omklädningsrummet, även han utvisad och i samband med den utvisningen får även jag (lagledare) lämna bänken efter ett par väl valda ord till domaren. FC’s dominans är nu helt otrolig och vi är på fullaste allvar inte över egen planhalva under resten av matchen, försvar ala Uruguay är en ren underdrift i det här läget, men vi lyckas på nåt sätt att freda målet från påhälsning. Klockan tickar upp mot 90 minuter och en skadad, slutkörd Emanuel Gäfvert byts ut mot Johnny Wetterberg, samtidigt som bytet sker meddelar domaren att 4 minuter återstår, 4 grymt långa minuter. FC, som i ett desperat försök att vinna lite bollar i luften på offensiv planhalva har bytt in andremålvakten som forward skyfflar in allt dom mot straffområdet och efter en 50/50 duell mellan den nyss inbytta Johnny och en FC spelare så signalerar domaren för straff klockan står nu på 92 minuter och full kalabalik bryter ut, den assisterande domaren hade i situationen innan höjt flaggan för offside och efter en mindre polsk riksdag så tas beslutet att offside gäller. I det här läget är nu målskytten Micke Koch så förbannad så att han helt enkelt tar av sig tröjan och vandrar av planen i protest mot domaren. Fortfarande ett par minuter kvar att spela och FC hämtar upp våran offside frispark på egen planhalva och lyfter in den på nytt mot vårat straffområde, men på nytt så rensas den på klassisk Trelleborgsanda i väg, den här gången till inkast ungefär i höjd med mittplan, ett sista FC inlägg kommer och den inbytta Johnny får en knuff i en nickduell, tappar balansen i luften och träffar bollen med handen, givetvis blåser domaren för straff den här gången och passar även på att lufta det röda kortet igen, den här gången är det Jonas Hörberg som efter en verbal attack på mannen med pipan får vandra bort till omklädningsrummet där det nu nästan är mer folk än vad vi har kvar på planen. Klockan står nu på 97 minuter, (vad hände med dom 4 som var kvar vid 90 minuter?) och bollen ligger på straffpunkten. Ingen, absolut ingen av FC’s rutinerade manskap vill lägga straffen och fram skickas istället deras yngsta och debuterande spelare och givetvis så skjuter han straffen två meter utanför. Matchen är slut och Bele Barkarby IF står som segrare med 1-0, resultatet är så otroligt, fruktansvärt orättvist det bara kan bli, samtidigt är det så obeskrivligt skönt och härligt det bara kan bli. Vi har vunnit den skönaste vinsten av alla vinster, en riktigt klassisk orättvis grisvinst, en vinst som slår alla överlägsna 7-0 segrar med hästlängder. I love it.
När man nu, nästan fem år senare tänker tillbaka på matchen så är det fortfarande så att det rullar rysningar längst ryggraden och när jag nyss synade sluttabellen för 2002 så konstaterar jag att FC det året slutade tvåa, 3 poäng bakom segrande IFK Sollentuna, att vi åkte ur det året gör ingenting, känslan över den segern bär jag för alltid med mig och den är värd mer än vad en säsong till i 4 hade varit. Den där dagen i Juni för snart fem år sen skrevs det en liten idrottshistoria, iaf en indrottshistoria som jag gärna tänker tillbaka på och berättar för den som orkar lyssna.
Hjältarna som var med i matchen:
MV Pelle Lindholm
VB Jonas Hörberg utvisad
MB Stefan Backe utbytt efter 1 minut mot John Borren
MB Peter Backe
HB Mattias Martinelle
VM Emanuel Gäfvert utbytt mot Johnny Wetterberg i 90 min, senare inbytt när Micke Koch vandrade av plan.
MM Fredrik Ahlström utvisad
MM Johan Broberger
HM Peter Eklund utvisad
FW Micke Koch
FW Henrik Lönnberg
Ej använda avbytare Jimmy Nyström (mv) och Patrik Friggebo
