Säsongen över: sekunder från bragdstämpel
Vi blickar framåt...
Efter 3-2 förlusten hemma i första matchen av kvalomgång 1 mot IFK Eskilstuna var det, i ärlighetens namn, med ett kraftigt decimerat hopp man satte sig i bilen för avresa mot Tunavallen på söndag förmiddag. Förlusten i första matchen och så många i truppen som inte var tillgängliga var ingen rolig bild som målades upp under frukostintaget. Det sa stopp redan vid juicen så istället fick det bli en tunnbrödrulle i Eskilstuna. För övrigt den första tunnbrödrullen i världshistorien som inte bestod av tunnbröd. Det är kanske så det funkar i E-tuna. Hur som helst blev helhetskänslan än sämre och irritationen började sakta men säkert att växa fram. Väl på plats steg hoppet en aning när man förenades med ca 30 likasinnade med hjärta hos bortalaget.
Matchen startar och det blir en rätt så trevande inledning med hemmalaget som spelförande utan att skapa några direkt farliga målchanser. Så fortsätter det ända till 35 minuten då Acke Längqvist bränner ett friläge och Niklas Jonevrets skott i sekvensen efter räddas på mållinjen av en Tunaförsvarare och det viktiga förstamålet får vänta på sig. När istället hemmalaget tar ledningen med 1-0 efter en fast situation känns det över för Bele Barkarbys del och tunnbrödsrullen tar en svängom någonstans vid halsstrupen utan att komma upp. Nu krävs det tre mål för att leva vidare i kvalet, en minst sagt tung andra halvlek väntar…
När ca 70 minuter har gått och Eskilstuna skapat en del bra lägen börjar bortasupportrarna att misströsta och drömmen om Gotland under senhöstenär som bortblåst. Men då helt plötsligt exploderar bortalaget:
Min 71: 1-1 Jesper Andersson
Min 80: 1-2 Acke Längvist
Min 85: 1-3 Jocke Ramberg
En euforisk glädje bland bortasupportrar och spelare infinner sig på vackra Tunavallen och drömmen lever i allra högsta grad. Ska detta verkligen gå vägen? Klockan tickar upp mot 93 minuter och nu är det väl ändå dags för domaren att blåsa av… 94 min, 95 min; vad ända in i helvete; blås av domarjävel… 2-3 i 96 minuten, en känsla av tomhet infinner sig, var kommer allt tillägg ifrån? Domaren blåser av i 98 minuten och allt känns surrealistiskt. Förlängning väntar…
I samband med målet får målvakten Pablo Sanches rött kort pga. protest; tre byten är gjorda och Jocke Ramberg får ställa sig i kassen. Sagan är slut (jag ska inte ljuga, tanken var verkligen så). Närheten mellan spelare och supportar är som bekant väldigt tajt i Bele Barkarby och Pablo ställer sig givetvis mitt i bortaklacken för att öka röststyrkan hos Sveriges mest mentala supportar. Ett heroiskt kämpande Bele Barkarby släpper till sist in 3-3 målet med 10 minuter kvar. Kriget fortsätter trots haltande, svintrötta och krampande bortaspelare. Slutsignalen ljuder och säsongen är över. Jag kämpar för att hålla tunnbrödrullen där den ska vara, fy fan va tungt och vad nära vi var en bragd…
Men när alla tillresta fans ställer sig upp och ger spelarna stående ovationer för insatsen och säsongen i stort infinner sig en känsla av heder och stolthet. Det är också med den känslan vi lämnar en slumrande sovstad (lite kryddat kanske…) och tar med oss in till nästa säsong…
Som alltid hittar ni eminenta bilder och matchfakta på: www.belebarkarby.se/fotboll
Tack för i år för alla minnesvärda stunder. Nu gäller det att blicka framåt och jobba för att komma än starkare till nästa säsong.
Redaktionen tar nu ett litet uppehåll även om Silly Season säkert kommer att synas ordentligt här på sidan. Fortsätt gärna snacket i forumet ”Belesurr”.
Ooohh vi è Bele, vi é Bele Barkarby……
