Derbyhjältar

Fotboll är ingen one man show.

1:an är lite svag med fötterna men tar allt i luften.
4:an är oteknisk men en slitvarg som hellre bryter benet än förlorar.
8:an är kass på huvet men har en sjuhelvetes moral och en högerkanon som heter duga.
3:an är långsam som en Ålandsfärja men passningssäker, placeringssäker och en jävel på att läsa spelet.
7:an är lite självisk men dribblar bättre än Pele.
2:an har erbarmligt dåligt humör men rensar, peppar och slår hörnor som få.
6:an är fladdrig och gapig men har en split vision som Beckenbauer.
9:an är lite tung men springer igenom allt och missar sällan en pass.
11:an springer ofta offside men tar emot varenda boll och har en makalös målkänsla.
5:an tjafsar för mycket med domaren men sprutar energi och har en vänsterfot av världsklass.
10:an showar för mycket men slår frisparkar som en Gud.

-----------------------------------------------------------------

UNO LJUS

Uno var ett Ljus

Uno i toppform. En bild från tidigt 50-tal. En vänsterslägga är avlossad och lädret är på väg mot nätmaskorna.

Uno Ljus var en riktig lirare som hade ett rejält löd i dojan. Han trivdes utmärkt på sin givna innerplats i vårt framgångsrika Derby-lag på 50-talet. Uno var mäktigt omtyckt av våra anhängare för sin skojfriska, publikfriande stil.

Han var något av en bohem som slarvat bort ett italienskt proffskontrakt precis innan vi lyckades knyta honom till oss. Om Uno tagit det lite varsammare med rusdrycker hade Herr Ljus med all säkerhet gått väldigt långt i karriären.

Nåja, grönt dög - och duger - gott. Och driftiga ledare i Derby, bl.a. lagledaren Holger Grönlund, såg till att Uno klarade sig bra i Linköping och höll spritvanorna i schack. Hans sex år med oss (1950-56) har föranlett många äldre supportrar att utnämna Uno Ljus till en legendarisk spelare i grönsvart. Han var fantastisk i sina bästa stunder och debutåret var han makalöst bra.

Uno i det seriesegrande laget från 1952. Han är gubbe nummer tre överst från höger.

Uno kom till oss från Jönköpings Södra. Han lär vara smått legendarisk även där efter flera allsvenska säsonger och en del viktiga och vackra mål.
AIK från Solna lär dock inte vara överdrivet förtjust i vår hjälte. 1950 sparkade han nämligen Gnagets Olle Klasson i huvudet så hårt att den senare såg flera Ljus och tvingades utgå. Uno sparkade sedan hårt igen, men denna gången på bollen som landade i nätet och bidrog till att sänka motståndarna med 4-1.
Det året åkte AIK ur allsvenskan.

Uno Ljus är utan tvekan en av de roligaste värvningar BK Derby gjort. Och han spelade vid en tidpunkt när våra killar var strykjärnsheta i stan. Vi hade ett kanonlag (tillhörde landets topp 15) och Uno var en av stjärnorna.

Här är grabbarna i anfallet. Inget 4-4-2 där inte. Från vänster Fred Eriksson, Yngve Johansson, Rune Hellström, Uno Ljus och "Hemliga" Svensson.

En sådan härlig profil, som dessutom gick en svår och hård kamp mot alkoholen, har en så stor plats i vår historia att han måste få ett erkännande och ta en plats under epitetet "klubbhjältar".

Och om undertecknads egen farsa påstår att Uno Ljus kanske är den mest talangfulla, mest underhållande spelare vi haft genom tiderna tror jag på det.

Ett leende i din himmel kan du kosta på dig, Uno, fotbollen var inte bättre på din tid men roligare…

----------------------------------------------------------------

FRED ERIKSSON
f. 1929-2009

En av de bästa värvningarna vi gjort

Fotboll, bandy, handboll eller ishockey? Välj rubbet, Fred!

Fred Oskar Eriksson var Stockholmskisen från Gröndal som kom till oss 1951 när vi verkligen var på uppgång. Han lyckades med den oerhörda bedriften att bli allsvensk i fyra olika sporter!

Redan som 22-åring hade han uppnått denna fantastiska bragd. Det är, som ni förstår, inte många som klarat av. Den exklusiva unika skaran består bara av vår Fred, Axel “Acke” Nilsson och Sven “Svenne Berka“ Bergquist.

Men den sistnämnde spelade bara EN allsvensk match i handboll medan vår Fred var viktig kugge i alla sina lag.
I Linköping lirade han bara några handbollsmatcher för Karle men i allsvenska Stockholm-Göta skojade han ofta med motståndarna. En tjomme vid namn Lennart “Nacka“ Skoglund var förresten lagkompis.

I bandy spelade han allsvenskt med oss 1955. Tyvärr gick det som det alltid (hittills) gjort när Derby besökt högsta serien. Vi åkte ur direkt. Men det var inte Freds fel.

En bandymatch mot AIK på Tinnerbäcksbadet i Linköping. Fred Eriksson ser till att vi vinner med 3-1. Killen längst ut till höger, som Fred seglar ifrån, är Orvar Bergmark.

I ishockey var Fred grymt bra och hade i huvudstaden en given plats i AIK från Solna som ju vann SM-guld både 1946 och 1947. Här nere i Östergötland blev han superstjärna på rinkarna. Och Derby var på den här tiden lika bra som de andra hockeylagen i stan. Fred spelade mestadels med oss men sedermera kunde även Kenty (numera LHC), Mjölby Södra och Motala AIF dra nytta av hans talang.

Tre hockeyprofiler i samspråk. Fred flankeras av Bo Nilsson och Bernt "Braxen" Göransson. (Den sistnämnda är en av Derbys mest slitstarka spelare genom tiderna. Var med även i fotbollslaget och bandylaget. Han lirade dessutom SAMTLIGA tjugo säsonger som ishockey-sektionen fanns!)

Och i fotbollen kom Fred också givetvis att spela en viktig roll. Vi hade ett kanongäng på gång och värvade friskt och smart. 50-talet var ett starkt decennium för grönsvart. På plan bidrog tekniske herr Eriksson till framgångarna och publiken strömmade till som aldrig förr.

Fred hade 14 allsvenska matcher med Gnaget på meritlistan innan han dök upp i vår dress. Debuten med AIK på Råsunda 1948 är nog förresten något han aldrig glömmer. Han fick chansen mot Hälsingborgs IF och avgjorde med ett mål som betydde 3-2.

Närmast högsta serien med Derby kom han 1957. Då var vi bara en poäng från kvalspel.
Så här såg hans fotbollskarriär ut:

Gröndals IK 1942-47,
AIK 1947-49,
Tranås AIF 1950-51,
BK Derby 1951-58,
Sjöge IK 1959-61 (även tränare).

Fred, längst till höger, har med en perfekt pannträff hängt in trasan i klyk. Mot Höganäs i division 2, år 1953.

Varför blev det då Derby? Ja, inte var det några feta lönekontrakt, det kan vi genast slå fast. Nää, Fred hade träffat sin blivande fru i Tranås men där kan man ju inte bo, så flyttlasset gick till Linköping. Och det bästa laget i stan var de gröna. Enkelt.

Fred blev Linköping trogen och bor fortfarande kvar.
Han var under många år efter spelarkarriären även sekreterare i Derbys supporterklubb och har en stor plats för vår förening i sitt hjärta.
Vi älskar dig med, Fred!

Fred Eriksson avled i slutet av april -09. Knappt 80 år gammal. Vila i frid.

-------------------------------------------------------------------

KENT "DRUTTEN" LUNDQUIST och ARNE

602 - 19 i målskillnad

"Drutten" har målat på Idrottsparken i Norrköping. Vilken lirare! Målgesten lite lik en skitnödig Ralf Edström mot Västtyskland i VM -74. Lägg märke till Sleipner-grabbarnas förtvivlan...

Att det var något speciellt med “Drutten” kunde en halvblind idiot se. Det var en ren och skär omöjlighet att ta bollen ifrån honom. "Han är nog lika bra som George Best, Stan "The Man" Bowles eller Charlie George" tänkte vi smågrabbar.

Skrivaren av dessa rader är uppväxt i samma kvarter som Kent “Drutten” Lundquist och hade hört många historier om hans talang. Jag var bara en tvärhand hög men vi fotbollsgalna småttingar kunde ibland stå och glo på de äldre grabbarna. När vi inte lirade själva förstås.

Jag hade förmånen att få växa upp bredvid Lingvallen i Vasastan som hade en gräsplan resp. en grusplan (numera gräs även där) och det spelades extremt mycket spontanfotboll på den här tiden. I ärlighetens namn delade vi oftare upp på grönområdet utanför Lingvallen därför att a-plan var noga vaktad av alltid arga planskötaren och allt-i-allon “Joppe”.
-”Ungjävlar, spring inte opp gräset, försvinn till b-plan med er!” kunde det låta. På en bra dag vill säga, oftast fick vi inte ens lira där.

Vy över Lingvallens A-plan. Rakt bortanför ligger B och ut till höger låg vad vi grabbar kallade "skitgräset". Man var nämligen tvungen att röja undan mängder med hundskit innan man kunde börja lira. Allt var inte bättre förr...

Kent var i en klass för sig. Det visste jag inte då, men han hade ibland klagat hemma hos sin farsa att han inte fick vara med på träningarna på Lingvallen.
Lagen som höll till där hette Gottfridsbergs IF (fortfarande på plats men idag hopslagna med Linköpings BK) och IK Östria (inte längre på plats och idag hopslagna med Lambohovs FF).
Dom hade helt enkelt ingen plats för en 10-årig snorunge. Även om han lirade brallorna av fyra år äldre killar!

Nu var det så att Kents far, Arne Lundquist, hade en grönsvart själ (tack och lov). Han var en känd Derby-anhängare och ledde lagets hejarklack redan på 40-talet. Arne förstod att det fanns för få möjligheter för mindre grabbar att få lira i en riktig klubb. Herr Lundquist var en man med handlingskraft och han drog såklart igång ett lag för smågrabbarna och tog själv tränarrollen. Intresset var mycket stort och Arne bildade även en förening, kallad Föräldraföreningen 68, som blev en succé. Den var stilbildande och blev känd ända upp på riksdagsnivå.
Jag kan berätta att ledarutbildningen som Bo Ingesson skriver om i krönikan på denna hemsida “Skärp dej och ha lite ambitioner” var sponsrad utav Arnes förening.

Arne Lundquist. En riktig eldsjäl och en av de viktigaste personerna i Derby genom alla tider.

Nåväl, Derby-laget utvecklades i rätt riktning. Snart kom även Karl Johan Månsson och Sune Jonsson till Arnes hjälp. De hade också sina grabbar i laget, nämligen Tomas och Robert. Hmm, vilka supportrar från 70-talet kommer inte ihåg dessa suveräna lirare? Någonting var onekligen på gång.

1969 måste något slags rekord rykt all världens väg. För laget vägrade förlora och öste in hela 113 mål! Dessutom släppte de inte in ett enda!
Här kommer lite siffror. År och målsnitt:

1967: 30-1
1968: 67-5
1969: 113-0
1970: 92-1
1971: 106-4
1972: 99-3
1973: 95-5

Du ser rätt. Siffrorna är helt korrekta. Man tar ofta till överord men här måste fantastiskt, makalöst och otroligt verkligen vara på sin plats.
Innan ni tar fram miniräknaren kan jag berätta att totalraden blir 602-19! Nästan omöjligt!?!

1972 blir laget svenska pojkmästare och besegrar Brage, Brommapojkarna och Öster som alla hade erkänt duktiga lag. Som ni förstår gick flera av dessa grabbar redan som 15-åringar in i A-laget och bidrog självfallet stort till att Derby 1976 tog sig ända till allsvenskan. Bl.a. Uffe Spångberg, Tomas Månsson, Mikael Bäckstedt, Robert Jonsson och Kent Lundquist. Vilka killar!

Här är grabbarna två år före SM-bucklan spelades hem. Från vänster uppifrån: Uffe Spångberg, Sune Jonsson (lagledare), Tomas Månsson, Lasse Adolfsson, Mikael Blomkvist, Mikael Bäckstedt, Karl Johan Månsson (tränare) och Bengt Andersson. Nedre raden: Robban Jonsson, Janne Engblom, Tommy Westergren, Claes Brinkby och Kent Lundquist.

Vad hände med vår “Drutten” då? Jo, han underhöll Derbys publik fram till 1976, sedan försvann han till IFK Norrköping. Även där gjorde han mycket bra ifrån sig. Han fick alltså aldrig vara med om BK Derbys historiska serievinst men han lever kvar - och Arne förstås - i våra grönsvarta hjärtan.

------------------------------------------------------------------

RUBEN SVENSSON
f. 1954

Ruben och kepsen

En oreserverad hyllning till en av våra största spelare någonsin.

Ruben kom till Derby från värmländska moderklubben IK Viking 1975. Han kostade oss 3500 spänn och det måste vara en av BK Derbys skönaste investeringar någonsin. Här är Ruben avbildad i blåvitt. Han blev legend även i Götet. Bästa backen någonsin som aldrig lirat i landslaget?

Detta ska handla om en av Derbys skickligaste spelare genom tiderna. Denna kille gick väldigt långt i sin karriär och var landslagsmässig i sina bästa stunder. Men allt sådant går att läsa på andra ställen på internet. Undertecknad väljer därför istället att hylla mannen i fråga med följande sanna berättelse. Den utspelar sig någon gång på 70-talet och är för evigt fastlimmad i mitt fotbollshjärta:

Det är en helt vanlig serielunk i näst högsta serien på klassiska Folkungavallen. Jag är väl cirka 10 år och ser fram emot pauskorv, apelsinfestis och kanske lite godis nästan lika mycket som själva matchen.

Motståndarna Verdandi blir utspelade av ett piggt grönsvart lag. Jag hänger längst ner vid reklamskyltarna nedanför den äldsta läktaren på långsidan där vi brukar stå. Farsan står snett bakom med åtskilliga gubbar i långrockar och 60-tals kepsar.

Jag fäster på ett infall blicken på vår back som får bollen av vår målis långt ner på egen planhalva. Backen är vår "bohem". Vår "rebell". Långhårig och med fjun på överläppen. Ruben Svensson. Röde Ruben senare kallad.

Han driver bollen behärskat framåt i skapligt tempo. Matchen är egentligen vunnen. Det står 4-2 till oss och snart är det slut.
Ingen kan ta bollen ifrån den gänglige som fortfarande ångar mot mål. Halva plan avverkad nu. Fortfarande trasan som tejpad vid fötterna. Ännu ingen som lyckats sno bollen eller ens kunnat sparka omkull honom. Med några obeskrivbara finter vänder han ut och in på resterande motståndarbackar, finner sig plötsligt helt ren med keepern, rundar elegant den sistnämnde, drar ofrivilligt med sig målvaktens keps och lägger lugnt bollen i nät.
Jubel och imponerande kommentarer från publiken hörs.

Ruben vänder hemåt, plockar upp kepsen på vägen tillbaka, och när han passerar målisen (som besviken står kvar på huk), klappar han honom först på huvudet och sätter tillbaka kepan bak och fram. Sedan lunkar han sakta tillbaka mot sin backplats.

Vilken balja! Vilken grej! Gubbarna bakom asgarvar, jag vänder mig om, får ögonkontakt med farsgubben och frågar:
-“Kan man göra sådär”?

Några år senare sparkade Ruben, med flera, Derby ända upp till allsvenskan.

-------------------------------------------------------------------

ULF SPÅNGBERG
f. 1957

En sjujäkla sjua på sjuttitalet

1957 var ett härligt Derbyår. Klubben var oerhört nära att få kvala till allsvenskan och drog konstant tiotusentals åskådare till Folkungavallen. Det är också årtalet för en annan stor händelse i klubbens historia. Det är nämligen samma år som en av de största Derbylirarna någonsin föds. Närmare bestämt den 19:e januari. Han heter Ulf Spångberg. 1957 är således ett årtal vi Derbyiter gillar starkt.

Ulf Spångberg gör segertecken sedan han nickat BK Derby till allsvenskan. Det viktigaste målet på Folkungavallen någonsin...

Uffe Spångberg spelade åtskilliga år i grönsvart. Ifrån Kenty-håll hävdas ofta att Spånga är deras spelare. Jag tycker att såna åsikter platsar under kategorin “trams“. Varför? Jo, Uffe var 11(!) år när han började i Derby. Knappast en “färdig” fotbollspelare ifrån BK Kenty. Snarare en knodd som knappt var torr bakom lurarna.

I grönt och svart fick han sin fostran.
I grönt och svart finslipades hans talang.
I grönt och svart stannade han ända tills klubben gick samman med IF Saab 1981. Det blir lika många år och födelsedagar som han hade firat innan han kom till Derby - just det - 11 bast.

Faktum är att han stannade även efter den misslyckade fusionen med Saab. I Derby/Saab och sedermera Linköpings FF spelade han i ytterligare tre år innan han helt satsade på bandy.
Kentys spelare? Tjo ho…

Uffe är en av grabbarna som var med i det fantastiska laget som bl.a. vann pojk-sm 1972 (mer om det och deras förkrossande överlägsna tabellrader går att läsa om under “Drutten“ och Arne ovan). Många av spelarna i detta gäng tog ju sedan klubben ända till allsvenskan.

Uffe var verkligen ingen dussinlirare. Med blick för spelet, genomtänkta passningar och förmågan att hitta nätet var han en given kugge på mittfältet. Han spelade en väldigt viktig roll under alla år med Derby och han prenumererade på tröja nummer 7. Uttrycket “hög lägstanivå” sägs härstamma från vår Ulf.

Bandy nämndes ovanför. Jo, Spånga var ingen utfyllnadspelare på is heller. Tyvärr gick det inte att behålla honom i Derby vars bandy var lite i gungning vid den här tiden. Laget pendlade mellan näst högsta och tredje divisionen och det blev istället IFK Motala som fick dra nytta av hans tjänster. Motala tillhörde absoluta toppskiktet i svensk bandy och i sex år bevisade Uffe Spångberg sin bollbegåvning i blått och vitt. Pricken över i’et kom 1985 när IFK vann SM-guld och Uffe själv bidrog med stort spel i finalen.

Förresten borde kanske BK Derby ta åt sig av äran? Jo, vi lärde ju honom att knyta skridskosnörena. Eller vad säger ni Kenty?

Spånga på omslaget till ett av Derbys matchprogram 1977. Klubben firade 65-års jubileum med allsvenskt spel. Öster stod för motståndet och vi kvitterade två gånger om. Första målet stod Anders Wickman för och andra - fyra minuter före full tid - gjorde Esbjörn Nordh.

I Derbys grönsvarta dress har Ulf för alltid skrivit in sig i historieböckerna. Inte bara för lång och trogen tjänst kryddat med ett fantastiskt fotbollsspel utan också för att han är mannen som gjort ett av klubbens skönaste mål genom tiderna. Ja, i själva verket är det nog Linköpings viktigaste mål någonsin. Om bandyguldet var pricken över i’et är detta grädden på moset, flaggan i topp och knorren på grisen när det gäller fotboll.

För 1976 hade Rävarna spelat sig ända fram till en position där de via en vinst hemma mot Hudiksvall skulle vara klara för allsvenskan för första gången! (Läs om detta i krönikan “Språngbergar’n tog oss hela vägen”). Derby var illa ute. Två gånger om hade grönsvart lyckats kvittera Hudiks ledning men 2-2 skulle inte räcka. Då, med en kvart kvar, slänger sig Uffe raklång på en frisparkslyra från Lasse Richt och träffar bollen perfekt med pannan.
3-2 och BK Derby var allsvenskar!
Ulf Spångberg gjorde det.
19-årige Uffe gjorde det.
Målet som för alltid kommer att kommas ihåg som “Språngbergar’n”.
Målet med stort M.

Ulf Spångberg. En sann Derby-hjälte.

--------------------------------------------------------------------