Ja leve våran fana, må den svaja som förr
Vi var laget i allas hjärta och populärast i stan. Vår publik har minskat med 94 procent på 23 år. Vad hände?
Publikinvasion 1976. Lasse Richt och Lillen Svensson trivs...
Sedan slutet av 80-talet har i ärlighetens namn BK Derby inte haft någon riktigt bra samstämmig och högljutt påhejande klack. Men massiv support bland fotbollsintresserade i Linköping och väldigt mycket publik är något vår anrika klubb alltid avnjutit. Åtminstone fram till nu. Vad hände egentligen?
Hur vår supporterutveckling sett - och ser - ut kommer dessa rader att handla om.
Väldigt snabbt efter klubbens stiftande på 10-talet tog vi över det folkliga stödet i Linköpings centrala delar. Derby startades av vanliga arbetargrabbar och fick ett unisont stöd av stans knegare.
Det stora laget i stan på den här tiden var Linköpings AIK (tillsammans med IFK Linköping, bägge borta för länge sedan). LAIK representerade de mer välsituerade i samhället. Detta skapade inte bara heta derbymatcher på ett sportsligt plan. Fajterna blev till en klasskamp och lokalpatriotismen nådde sådana höjder att mötena blev rena rama klubbkrigen (framförallt i bandyn).
Så Linköpings vanliga jobbare slöt upp bakom Bollklubben Derby på studs. Och Derby marscherade verkligen raskt. Derby spelade om SM-guldet endast 13 år efter bildandet.
På 20-30-40-50-talet hade vi lika bra support som de bästa lagen i hela regionen. Och bättre än de flesta. De grönsvarta blev omåttligt populära och fick i Linköping det smickrande omdömet ”Folkets lag”.
Storpublik (25000) ser Derby lira i Leipzig, Tyskland på 30-talet.
Omkring 1946 hade vi en gedigen klack ledd av Arne Lundquist (se ”Klubbhjältar”) som stöttade laget med sånger och hejaramsor.
På 60-70-talet var vi också månghövdade och starka. Under alla dessa nämnda decennier sattes det ofta in extratåg från stan när vi skulle möta Norrköpingsgängen.
Tipstjänst körde länge på sent 70-tal en kampanj kallad ”Laget i mitt hjärta” för att kora Sveriges populäraste lag. Det var också ett sätt att dra in pengar till svensk klubbfotboll om undertecknad minns rätt. Man streckade alltså ett lag på stryktipset precis som vi nuförtiden gör med Jerring-priset. BK Derby hamnade häpnadsväckande högt upp för att vara från en sådan ”dålig” idrottsstad som Linköping. Och för att ha så få allsvenska säsonger. Vi var nästan där uppe med Gnaget, iff iff och Änglarna.
Stan stod verkligen bakom vårt grönsvarta lag.
Ej heller att förglömma Derbys bandy och handboll som hade överlägset flest supportrar i stan. I en handbollsmatch mot Köpings IS 1959 tryckte ca. 3100 gröna anhängare in sig i Sporthallen. Efter den drabbningen bestämde brandmyndigheterna att arrangörerna inte fick ta in fler än 2800. Snacka om oslagbart rekord.
En story som är frapperande för Derbys popularitet är när SAAB började utmana Derby i handboll. SAAB hade 1963 klättrat upp till samma serie och nästan 3000 åskådare tittade på när lagen möttes i Sporthallen. Det var ett öronbedövande vissel när SAAB hade bollen och ett konstant jublande när Derby anföll. 99,7 procent tycktes heja på de gröna.
Bandymatcherna drog alltid mycket folk. Som exempel kan nämnas premiären mot Örebro SK 1955. Det var Derbys fjärde besök i högsta serien och ca. 6000 pers kom till Folkungavallen för att stötta grönsvart. Siffror på 1000-tals åskådare var vardagsmat i bandyn.
Men hejaklack de senaste 20 åren? Njet…
En ganska välbesökt match på Kungsberget för att vara nutid. Mot Östria 2008.
Faktiskt har INGEN fotbollsklubb i Linköping haft en synkroniserad läktarskara värd namnet. Derby ligger ändå klart överst på listan.
Nu finns det en liten klick på 25-35 pers som börjat ”sjunga” på alliansen FKL’s matcher men det är en bra bit kvar till Rävarnas nivå. Dessa killar får ibland stöd av supporterfalangen ”Linköping Fanatics” (LHC-anhängare) men många där är okunniga gällande stans fotboll. LKPG har helt sonika p.g.a. LHC blivit en hockeystad. Den yngre generationen har ingen koll. Två exempel på detta:
Två killar på väg till match vet inte vilken division laget spelar i och envisas med att kalla klubben för ”KFL”.
På ”Fanatic’s” hemsida uppmanas alla att samlas för att gå på FKL-Malung på nationaldagen 6/6 -09. Bra så, bara att det är FKL-Mellerud som spelar.
Med dagens invånarantal, medial info och allmänhetens ekonomi är Derbys publika historia jämförbart med att FKL konstant skulle dra 28 000 till Folkungavallen. Då förstår ni hur oändligt långt det är kvar. Ingen av er som läser nu lär vara vid liv när (om) det händer.
Linköpings Hockey Club, LHC, är den enda föreningen i stan som haft förmånen att taggas av en nyskapande, bullrig och mångtalig klack på den här sidan världskriget. Om du inte har legat i koma sedan 1987 så har du hört talas om White Lions.
WL är för övrigt hela Östergötlands bästa hejaklack genom tiderna. Mellan tidigt 1990-tal fram till tidigt 2000-tal var röd/vit/blåa outstanding. Det fanns inte en enda hockeyarena i hela Norden som inte ägdes av de vita lejonen.
Peking Fanz? Skojar ni? De firade nyss 11-års jubileum. White Lions har firat 22. Linköping ligger alltså dubbelt så långt fram…
De gånger BK Derby varit som bäst har detta med flaggviftande och halsduks-dito inte riktigt varit på tapeten. Visst har grönt, som sagt, haft en beskärd del av ramsor och verbala uppmuntranden men inte så att det renderar i några Black Army-poäng. Och i modern tid är vi helt akterseglade.
Det man kunde höra när undertecknad växte upp var typ; “VI HAR KOMMIT HIT IDAG, FÖR ATT HEJA PÅ VÅRT LAG, DERBY DERBY DERBY!”.
Mossigt? Ja, kanske, men författaren av dessa rader är heller ingen ungdom.
Däremot har alltså föreningen en stark tradition med en stor supporterskara. Fungerande välmående supporterklubbar har Derby alltid haft. Och oftast med fler medlemmar än vad andra Linköpings-lag haft publik på sina hemmamatcher. Tyvärr är det i dagens läge sämre än någonsin med åskådarintäkter. Vi får gå så långt tillbaka som till 1981 för att börja förklara bortfallet:
Ni som hängt med på denna sida eller redan kan vår historia vet att IF SAAB var våra största rivaler i stan. Så när planerna om en fusion med SAAB kom (följande går att läsa utförligare om under historia-länken) var givetvis alla äkta Derbyiter skeptiska. Men sammanslagningen blev så småningom av.
Till en början tappade vi nog inte så många supportrar för att överenskommelsen var helt i linje med hur Derbys anhängare ville ha det. Klubben skulle endast under ett initialt skede kallas Derby/SAAB och lira i vita tröjor med en grön rand. Sedan skulle namnet BK Derby återtas, de grönsvartrandiga tröjorna dammas av och föreningen skulle rulla på precis som vanligt.
Detta hände inte, istället utfördes en skamlig kupp och plötsligt hette klubben Linköpings Fotbollsförening. Hela Derbys supporterklubb drog sig ur den nya föreningen och Derbysympatisörerna var chockade. Skulle Linköpings äldsta och mest meriterade klubb försvinna på ett sånt tarvligt sätt? Nä, krafterna samlades, massor av spelare ville fortsätta i grönt och svart. Man anmälde så småningom ett lag till Östergötlands lägsta serie, division 6, och startade om verksamheten.
Men såklart tappade vi mängder med åskådare på allt detta strul. Några valde att stödja LFF. För att klubben spelade ändå på en respektabel nivå och massor med Derbygrabbar spelade ju vidare i den nytryckta röda tröjan. Och på sätt och vis var det fortfarande "Derby".
Att LFF (numera insomnat, FKL har övertagit platsen i seriesystemet) aldrig blev ett publiklag eller det minsta populärt är väl å andra sidan ingen hemlighet.
Under 90-talet var Derby under isen. Det är klubbens sämsta decennium någonsin. Och vi var så sent som 2001 nere i division 6. Konkurrensen om Linköpings fotbollspublik fanns trots allt från främst LFF men även Kenty, Hjulsbro och Wolfram hade enstaka gånger några fina säsonger. Även om det gröna hjärtat finns kvar och ränderna aldrig går ur tycker de facto väldigt många intresserade att fotbollen bör ligga på minst landets tredje nivå för att det ska vara värt att gå och kolla live. Under dessa risiga år försvann ett väldigt stort antal besökare.
Dessutom - eftersom Derby är en relativt gammal förening - blev många senildementa, jordgubbar eller rullatorbundna under den här tiden. Och vi vann inga nya supportrar. För att göra det krävs åtminstone någon sorts skön framgång.
Diskussioner har sedan förts om sammanslagningar mellan Derby-LFF-Hjulsbro, Kenty-LFF-Derby o.s.v. men inget har fallit i god jord. Fram till 2004 när Derby och BK Wolfram faktiskt enas om att slå sina bollar ihop. Wolfram ger upp sin plats i seriesystemet (division 3, BKW hade korn på tvåan 2003) och släpper hela verksamheten till Derby. Här kan man tro vi skulle vinna ny publik men i själva verket blev det inte så. Många tycker det är förjävligt att Wolfram försvinner och lessnar på att bara Derby syns. Istället för att klättra i seriesystemet - eller åtminstone etablera ett stabilt div. 3-gäng - ramlar laget ur och det gör sannerligen inte saken bättre.
Till sist (den stora dolkstöten) så kommer ”debaclet” med alliansen FK Linköping.
Linköpings FF, BK Kenty, IK Östria/Lambohov, BK Ljungsbro och BK Derby är till synes helt överens om att bilda en allians. Efter många turer är det bestämt att laget ska ta över LFF’s plats i division 2 och att alliansföreningarna ska jobba för nya klubbens bästa.
En av Derbys starke män, Tommy Sangré, jobbar hårt som klubbens representant och det skrivs ganska mycket om detta i lokaltidningarna. Den allmänna strömmen, tillika den mediala uppfattningen, är att det definitiva beslutet på respektive årsmöten är en ren formalitet. LFF (som ju inte har något val med tanke på ekonomin), Kenty, Östria och Ljungsbro kommer att säga "JA till alliansen". Något annat vore otänkbart. "JA" lär jordskredssegra om klubbarna har det minsta vett. Så är i alla fall den gängse allmänna uppfattningen. Äntligen ska fotbollen i Linköping gå framåt.
Men när Derby går till omröstning är det plötsligt "NEJ till alliansen"!
Det finns helt enkelt fortfarande tillräckligt många gamla rävar kvar som tycker det är ren och skär skam att BK Derby inte ska kunna stå på egna ben.
Detta kan ältas i evighet.
Rätt eller fel?
Jag anser att det inte finns något rätt eller fel:
Föreningen Derby är så pass gammal, inarbetad och djupt rotad att klubben helt enkelt inte kan dö. Och många tycker uppenbart att det är självmord att ingå i en allians där man inte förfogar över sina spelare längre. Kallar alliansen, då är det bara att bocka och buga och göra som man blir tillsagd. NEJ-sägarna tycker såklart att framtiden då är utstakad. Hur vi än gör lär vi aldrig komma någonstans eftersom alliansen måste sättas i första rummet. Klubben blir inget annat än en farmarklubb och farmarklubbar vinner inga titlar och pokaler. Vi säljer vår själ för en sak som ingen med säkerhet kan säga blir lyckad.
JA-sägarna däremot tycker att det inte finns något att förlora. BK Derby försvinner ju inte och vi kan inte stå utanför när ”hela övriga stan” ställer upp för Linköpings bästa. FKL är givetvis framtiden där de bästa spelarna och ledarna samlas. Vi måste för tusan inse att vi inte spelat på en respektabel nivå på 26 år. Och skulle det gå åt helvete är man i sin fulla rätt att begära utträde.
Detta delar givetvis klubben i två läger. För det är så, att det är med ytterst liten marginal ”NEJ till alliansen” överväger.
Här kan man påstå, utan att överdriva alltför mycket, att hälften av Derbys sympatisörer som var positiva till alliansen resignerar och överger klubben. Och för att inte snacka om den badwill som vi skapade bland den fotbollsintresserade allmänheten. Många blir rent ut sagt förbannade och tycker att Derby sviker Linköpings fotboll. I Östgöta Correspondenten skriver lokale fotbollsreportern Peter Mildaeus att Derby är ”mossigt” och "inskränkt" och består av "gamla sura gubbar som drömmer om hur det var förr". Han önskar ironiskt klubben lycka till i division 4.
Här försvinner massor med supportrar och potentiella dito.
Man kan tycka vad man vill. Att föreningen nu rejält skitit sej på tummen eller att det faktiskt ändå är jävligt tufft att stå utanför. Välj själv.
För att sammanfatta vad jag skrev 109 rader högre upp; dessa händelser har gjort att gamla fina BK Derby i dagens läge har mindre supportrar än någonsin.
MEN - för att försöka se det ljust - vi har ofta ett troget gäng som samlas på Kungsberget. FKL hade 190 personer i ett toppmöte i division 2 på Folkungavallen den 23/5 -09. Det är ungefär vad vi också har på soliga matchdagar. I division 4.
Så det kanske ändå är så att Derby en dag återigen finner sig vara det populäraste laget när framgångarna väl kommer och ledningens envetna och tjurskalliga arbete ger frukt. Precis som historien kan ge vinkar om.
BK Derby är stans genom tiderna populäraste och mest seglivade lag.
BK Derby är fortfarande Linköpings starkaste varumärke inom fotbollen.
BK Derby engagerar och rör om.
Rävarna är odödliga.
Så det så.
?Tuffa killar dansar inte, förutom på fotbollsplanen...
Låt oss gå tillbaka några år. Vi startade ju alltså om i division 6 år 1984. Av anledningen att Derby/SAAB plötsligt - tvärtemot styrelsebeslut - blivit LFF. Är ni med?
LFF lirade med tre födelseårtal på bröstet. Vårt (1912), Saabs (1941) och året för fusionen (1981). Kvar fanns många ursprungliga Derbyspelare och laget höll fortfarande till på en anständig nivå, nämligen division 3 (dagens div.1). De röda spelade inför publiksiffror på bl.a. 39, 63 och 79 personer på Folkungavallens A-plan. Och nej, det är ingen lögn, jag var själv där. På Derbys premiär i sexan kom ca. 1000 personer till Vallens B-plan! Och det var ingen engångsföreteelse. Lika många kom tillbaka när vi mötte Karle.
Populariteten höll i sig även när Derby raskt marscherat upp till femman. Vi hade mer publik mot Linköpings BK och Hemgårdarnas BK än vad något annat lag i stan hade på hela säsongen.
1987 - alltså långt efter den omdiskuterade fusionen med SAAB - anordnade Östgöta Correspondenten en omröstning för att få fram Linköpings genom tiderna populäraste idrottsutövare. BK Derby hamnade på en andraplats!
(Endast legendariska speedwayföraren Ove Fundin fick fler röster och han är född i Tranås!).
Så att Derby är folkets lag historiskt sett står utom allt tvivel. Faktiskt hade Derby/SAAB (som existerade i ett år; 1982) fortfarande det mesta av Rävarnas fanbase. Det var innan man visste att vissa myglare skulle gå helt emot klubbade beslut och ta bort namn och tröjor.
I trean var det inte ovanligt med siffror över 3000 på hemmamatcherna. T.ex. kom över 4000 och kollade toppmötet mot Jönköping Södra. Även på bortaplan stöttades laget friskt. Över 500 Derby(/SAAB)-supportrar åkte ner till Vimmerby för att kolla om laget kunde säkra en kvalplats till tvåan.
Totalt 900 åskådare såg förresten hur matchen urartade, gula kort haglade. VIF spelade för att undvika nedflyttning och sparkade vilt omkring sej. Bl.a. yxade någon ner backkämpen, slitvargen och tuffingen Micke Bäckstedt som svarade med att fälla antanogisten med en rak höger. Linköpingsdelen av publiken var i uppror. Men märkligt nog var de lika förbannade på det egna laget och fula ord hördes över halva Småland.
Samstämmiga rapporter säjer att killen som samlade tomflaskor på vår sektion än idag lever på pengarna…
Backar vi till allsvenskan 1977 hade vi siffror på ca. 10 000 mot Snoka och ca. 9000 mot Blåvitt. Eftersom ÅFF åkte ur när vi gick upp kan man bara spekulera i hur mycket den hemmamatchen hade dragit. Min gissning är att hela Folkungavallen hade bågnat under trycket och sjunkit ner i Tinnerbäcken. Stans publikrekord från 1973 (SAAB-ÅFF ca. 18000 åskådare) hade blivit en parentes i historieböckerna.
Nu vet jag att en del tänker; "hur kan det där lilla korplaget SAAB som ständigt klassas ner på denna sida ha publikrekordet i stan?".
Jo, dom har faktiskt det, det var ett otroligt sug på allsvensk fotboll och ÅFF var ju bäst i Sverige vid denna tid. Kanske inte så konstigt att Vallenrekordet rök trots att SAAB egentligen inte hade så många anhängare.
När SAAB lirade i Sveriges näst högsta serie 1978 låg deras snitt på 379 personer. Uselt.
Derby hade i motsvarande läge just åkt ur allsvenskan, tappat massor med sponsorer, skakades av fusionsplanerna och drog ändå knappt 1500 åskådare i snitt.
Och sanningen är att inte ens över 18 000 åskådare slår vad Derby spelat inför. 1932 kom nämligen hela 20 000 till Stockholms Stadion för att kolla Rävarna lira mot Bajen.
I ärlighetens namn var många där även för att se Sveriges OS-trupp som just kommit hem från Los Angeles men det ändrar ingenting. Och 1957 när Derby turnerade i Östtyskland dök hela 25 000 pers upp för att kolla laget spela mot FSV Zwickau. Vi spelade alltså inför fler folk än vad SAAB någonsin gjorde. Punkt.
Backar vi till 1953 hade vi sammanlagt drygt 50 000 pers på åtta höstmatcher hemma.
En bra story och ett solklart bevis på hur heta Derby var 1952 kommer här:
Vår grannstad ståtade på den här tiden med ett svenskt mästarlag. IFK Norrköping kunde med legendarer som "Putte" Källgren och "Bajdoff" Johansson sopa hem guldet till Östergötland och klubben - med deras starke man "Nalle" Halldén i spetsen - var givetvis nöjda med att vara överlägset störst i regionen.
Men var de verkligen det? Ren fakta är att när de regerande mästarna mötte storlaget Djurgårdens IF hemma på Idrottsparken dök 6900 personer upp. Ingen dålig siffra och i sig inget anmärkningsvärt. Det anmärkningsvärda ligger i att BK Derby spelade samtidigt hemma på Vallen i division 2 mot MAIF och lockade 8927!
Detta föranledde till att "Nalle" försökte ordna så att IFK endast lirade hemma när Derby spelade borta.
F A N T A S T I S K T !
1950 när grönsvart var nere och vände så lågt som i division IV (dagens tvåa) slog man ändå rekord. 5927 åskådare tittade på när Derby mötte Motala AIF. Det var nytt publikrekord för division 4 i Sverige.
BK Derby slog publikrekord på publikrekord mellan 10- och 50-talet. Här är ett minnesvärt sådant:
Gunder Hägg satte år 1946 ett skapligt rekord på Folkungavallen. För er som inte känner till herr Hägg kan jag berätta att han var en riktig idrottsgigant och världsstjärna. Medeldistanslöparen Hägg slog 15 individuella världsrekord mellan 1941-46 och drog ofta enorma folksamlingar när han tävlade. Han satte nytt rekord på Vallen med 6748 nyfikna åskådare. Den siffran stod sig till den dagen när BK Derby hade besök utav självaste Newcastle United FC från England. Fem (!) personer fler bänkade sig och så hade Rävarna återigen rekordet!
Vi backar ännu längre:
Redan på 20-talet hade vi egna kamplåtar vilket var ganska unikt och ett tydligt tecken på att klubben redan var riktigt stor.
Medlemmar i klubben hade en teaterförening som satte upp hela 15 revyer (mellan år 1922 och -37) och all vinst gick såklart till vår välmående förening.
Laget sprang in på Folkungavallen till tonerna av Derbyvisan långt innan tv ens var uppfunnen. Den skrevs av Martin Ohlsson redan 1930.
En av våra största supportrar, Per Sundin, hade en schysst sångröst och spelade in denna hyllningslåt på skiva annandag jul, 1951. Så här gick refrängen (melodi "Zeppelinvalsen"):
“Ja, Derby skall vi höja,
till stjärnors led en gång,
och det skall inte dröja,
om vägen än är lång.
Ja, leve våran fana,
ja, må den svaja som förr,
vid seger är vi vana
nu allsvenskan är nästa dörr.
Den fröjden,
den fröjden,
nog stångåstaden får.
Mot höjden,
mot höjden,
vi svingar oss för varje år".
Ännu en hyllningslåt, Fram för Derby, av ovan nämnda Martin är efter 80 år märkligt nog lika aktuell. Visan alltså, inte Martin. Ta i nu alla! Sing loud, sing proud. Skit i grannarna...
(melodin är “Vi är flottans kavaljerer”):
“På sportplaneten står Derby i täten,
och glänser i fotbollens dans.
Ja, för Derbydräkten har alla respekten,
ty Derby har än kvar sin glans!
Fram för Derby är parollen och poängen ska nu plockas hem,
med de pinnarna, tinnarna säkert vi kan nå,
Derby fram är vårt motto!
Traditionen ska bevaras,
segerviljan får ej svika oss,
vi har ännu makten, slå ej av på takten,
ifrån “träsket” ska vi loss!”
Och på 70-talet - Derbys hittills starkaste decennium sportsligt sett - var det någon som fick den briljanta idén att ställa det lokala dansbandet Tebes bakom ena målet för att underhålla publiken innan match (och i halvtid). De lirade gamla godingar och flera texter gjordes om för att hylla vårt lag. Detta blev en succé. De skapade flera “Derbyhits” och blev ett stående inslag vid hemmamatcherna på Vallen. En favorit var Derby, Derby och den gick så här (melodi “Music music music”):
“Vi har kommit hit idag för att heja på vårt lag,
grabbarna med friska tag, ja Derby Derby Derby.
Upp på denna gröna äng, spelar nu för två poäng,
Sveriges bästa fotbollsgäng, ja Derby Derby Derby.
Gröööna och jättesköööna,
vi spelar skjortan av vartenda lag,
dom andra ska få stryk idag!”
Lyssna på låten här.
Ni lite äldre läsare kommer säkert ihåg melodin Love is blue. I Tebes tappning lät den så här:
“Grönt, grönt är vårat lag, ingen kan slå vårt helgröna lag”.
Ännu en kort “ramsa” gick så här:
“Det gör detsamma, detsamma, vad dom än hittar på, det gör detsamma, detsamma… Derby vinner ändå”.
Tebes version av "Fram för Derby" kan ni höra här.
När det gäller supportergrupper, fraktioner och organisationer hade vi en otroligt lojal och slagkraftig supporterklubb på 50-talet. Då var sammansättningen så stark att mängder med kapital insamlades till klubben. Massor med värvningar Derby lyckades göra hade aldrig blivit verklighet utan deras ekonomiska stöd. Och det var inga dussinvärvningar. Vi värvade så starkt att IFK Norrköping blev gröna av avund (mer om detta under ”Historia”).
Derbyfantasten Tage Nilson startade en annan officiell supporterklubb 1979 (i motgångens stund). Idag heter den Silverrävarna.
Vi har också haft stödföreningar såsom Veteranklubben (där endast Derbyiter som fått klubbens förtjänsttecken fick tillträde).
I skrivande stund (7/6-09) kan vi tyvärr konstatera att Silverrävarna aldrig haft så få medlemmar.
Aldrig förr har så lite folk bemödat sig att ta sig till en Derbymatch.
Aldrig förr har allmogen tyckt så illa om Derby (“klubben som svek och sa nej“).
Aldrig förr har vår svacka varit SÅ djup i SÅ låga divisioner under SÅ lång tid.
Men det är väl så att i de svåraste tider svetsas man samman än mer.
Vad bryr vi oss återstående Derbyfans om att några mindre begåvade “hatar” oss?
Vi har tron på oss själva.
Vi har en strålande ungdomsverksamhet.
Vi har några riktigt duktiga A-lags spelare.
Vi är Linköpings äldsta och finaste förening.
Och den fåtaliga, men starka och bullriga, oberoende falangen Green Foxes - med parollen, devisen och mottot ”Struggle brave and free” - är på plats på de mest oväntade ställen för att stötta våra hjältar. Det bådar gott inför framtiden.
Vår support är nog ändå störst i stan. Den slumrar bara lite för tillfället…
