Linköpings Idrottsförening nr 1 (del 3)
1963 häktas det svenska flygvapnets överste Stig Wennerström för spioneri och USA’s president John F. Kennedy mördas. Två dagar senare skjuts den anklagade Lee Harvey Oswold ner i direktsändning inför miljontals TV-tittare. I Linköping och Derby då? Jo, “Totte” tackar för sig och Nils Fyhr tar över tränarrollen. Sorry Nisse, men det skulle snart visa sig vara ett ganska kass byte.
Del 3 = 1963 - nutid
Upp och ner, ner och upp
"Frank kom närmast från Saab där han helt enkelt rev sönder gällande kontrakt."
Kände Derbyiten Bengt Andrén var nu tillbaka som lagledare. Bengt var även en mycket framgångsrik domare i både fotboll och bandy. Så pass erkänt duktig att han fick äran att döma flera landskamper.
Åtvid hade nu ett starkt lag efter några sämre säsonger, skulle detta bli deras år? Ja, inte tänkte grönsvart sätta några käppar i hjulet för att vi lät dom - otroligt nog - vinna med 4-3 respektive 1-0 ännu en gång! Men vi hjälper ju hellre Sockna än IF Saab. De två bataljerna mot Saab slutar med 2-1. En gång till oss, en gång till dom.
Efter en stark höst slutar Derby återigen på en hedrande fjärdeplats i division II östra Götaland. Och ännu en gång hamnar en grönsvartrandig på skytteligans andraplats. Nämligen Christer Johansson med 16 baljor.
Öster kniper förresten seriesegern framför näsan på ÅFF. Åtvid hade annars gått som tåget. Efter fem omgångar hade de full pott och 22-1 i målskillnad. Åtvidaberg tog inte stryk förrän i nionde omgången och parkerade behagligt i pole position inför hösten. Ett tag ledde dom med sex pinnar och en allsvensk kvalplats verkade solklar. Men “Julle” Gustavsson och hans blåvita grabbar får stora skälvan. I 19:e omgången (av 22) smiter Växjö-gänget förbi och stannar i topp.
I näst sista omgången mötte vi Öster borta men kunde inte hjälpa Åtvidaberg. Vi föll på en straff. Sorry Åtvid.
Men ännu en bra insats sett till hela säsongen av vårt gröna gäng som dessutom vinner Skeninge-pokalen igen. Inga benbrott denna gång. För vilken gång i ordningen kan vi inte ens räkna ut. Nu vankades det dock snart sämre tider…
Bo Göran Bengtsson tar några extra armhävningar i ribban efter att han sänkt ÅFF på Kopparvallen...
1964 var verkligen ett finfint år:
Den vajande majskolven “Nacka” Skoglund gjorde comeback i svensk fotboll efter 14 år med att skruva en hörna direkt i mål för Bajen.
Den oförglömlige Rosa Pantern Peter Sellers gifter sig med snyggingen Britt Ekland.
Megastora Liverpool-grabbarna the Beatles kommer till Sverige för fyra konserter kompat av hysteriskt tjejskrik.
Och bara en sån sak som att undertecknad ser dagens ljus för första gången gör 1964 makalöst minnesvärt.
Jovisst, ett gott år, men inte för BK Derby. Efter en lång, skön och sevärd fotbollsperiod med massor av klassiska matcher innehållande grönt och svart åker laget nu ur division II.
Jag vill egentligen inte veta det, inte höra om det, inte ens ana det, ännu mindre skriva om det, men det måste fram: Vi skulle snart få stryk av Saab med 0-5.
Vår klubb ramlade alltså ur division II 1964. Den svartaste säsongen på över 20 år. Vi hade chansen att hänga kvar ända in i sista omgången men då var vi tvungna att vinna själva eller att lita på IF Saab. Och eftersom vi inte vann (0-3 mot Kalmar FF borta) åkte vi ur. För Saab gick aldrig att lita på och de fick givetvis storstryk hemma mot Derbys bottenkonkurrent Karlshamn med 3-5. Tack för ingenting, Saab.
Hur var det nu med 0-5 förlusten mot de gulsvarta? Jodå, tyvärr är det sant. Vi kan berätta att f.d. Derbyreserven Arne Gehrke lade ut rävsaxen igen. Han hade god hjälp av “Bang” Engström som ju också var en gammal Derbyit. Släkten är värst.
Returmötet slutade 3-3.
Den 1:e oktober 1965 börjar mellanöl säljas i svenska livsmedelsbutiker och de så kallade Hötorgskravallerna bryter ut då tusentals människor fajtas med polisen. Rolling Stones gör ett bejublat gig i Stockholm och i division III nordöstra Götaland fick Derby bära favoritskapet. Det brukar betyda onödigt tunga bördor. Och serien blev svårare än väntat. Finspångs AIK var riktigt heta och som nykomling även underskattade, segervana och mycket svårslagna på nybyggda idrottsplatsen Grosvad. Det fick bl.a. Derby erfara. Det blev 8-3 till FAIK. Men vi var åtminstone storsinta nog att gratulera hjärtligt och dessutom erkände vår ledning att förlusten kunde blivit ännu större.
Så Finspång tog hem seriesegern men Derby var aldrig borträknat. Efter att ha varit i underläge med två baljor på Folkungavallen mot FAIK var man oerhört nära att vända och vinna. En straff missades i slutet och drabbningen slutade 2-2. Där rök seriesegern för Derby enligt många på plats.
Kenty gjorde en bra säsong och knep andraplatsen strax före Rävarna.
Redan kommande år hade BK Derby vidtagit de åtgärder som behövdes. En byggmästare vid namn Gösta Lindstén tog plats i styrelsen. Han var välkommen och hade en del fläsk att spendera.
1966 var också året då Sergio Leones klassiker ”Den gode, den onde, den fule” hade världspremiär och fotbolls-VM spelas i fotbollens hemland England som vinner turneringen. Blågult var ej kvalificerat. Ove Kindvall blir förresten Sveriges dittills dyraste fotbollsproffs när han säljs från IFK Norrköping till holländska Feyenoord för 200.000 kronor.
Lika mycket betalade inte Derby men en väl investerad peng räckte för att locka jugoslaven Branislav Korolija till Linköping och grönsvartrandigt.
Året innan hade Pelle Arnell, Janne Holmkvist och keeper Gunnar Carlsson anslutit. Från egna led kom dessutom Lasse Grönqvist, Lars-Ingemar Johansson, Gordon Archibald och Sören Grönqvist. Imponerande. Och Mats Norman som redan spelat in sig. Sivert Eriksson försvann men kom snart åter.
Det viktigaste var nog att Nisse Fyhr avfyrades och en tjomme vid namn Frank Pedersen anställdes. Danske Frank var en omstridd man med hårda nypor. Han hade bl.a. varit i kraftigt handgemäng med Östers Stig Svensson efter en match i Växjö.
Frank kom närmast från Saab där han helt enkelt rev sönder gällande kontrakt.
Ha ha, det är ju ett alldeles superbt slut och en symboliskt suverän start för att börja träna Derby istället. Och han lyckades bra. Rävarna sprang hem serien med hela sju poäng före tvåan Kenty.
1967 spelas engelska ligacup-finalen på Wembley för första gången. Dit tog sig division 3-laget Queens Park Rangers efter att ha slagit ut sex lag på vägen. Det var deras första framträdande på Wembley och de siades ingen större chans mot West Bromwich från högsta ligan. Och när London-laget låg under med 0-2 i halvtid verkade matchen över. Men sensationellt nog vänder the underdogs och vinner med 3-2 inför nära 100 000 åskådare.
För Derby väntar prestigefyllda möten mot Saab. Det blir 1-1 på Saabvallen och vinst med 2-1 hemma på Vallen inför 5 430 pers.
En sjundeplats i comebacken i division II får väl klassas som godkänt. Kenneth Johansson, Christer Johansson och Lennart Grönqvist håller väldigt hög nivå hela året och Mats Norman är pålitlig målskytt.
1968 öppnar Sveriges första pizzeria och postnummersystemet införs. Johnny Cash spelar in sin ”At Folsom Prison” och Derby var illa ute igen. Vi var inne i en generationsväxling och hamnade sist efter en stenhård bottenstrid som kunde slutat hur som helst.
Två poäng till nytt kontrakt saknas när klubben summerar hösten. Vi föll med flaggan i topp, det skiljde bara tre poäng mellan de sex sista lagen.
Sivert Eriksson var tillbaka i Derby och en sevärd lirare. Han och Lasse Grönqvist spelar 35 av 36 matcher. ”Mulle” Lindblom från Horn gjorde flest mål. Men det räckte alltså inte.
Bollklubben Derby är lite i gungning men det skulle snart bli ordning på torpet igen.
På ledarsidan händer följande; Derbyprofilen och förre lagledaren Sven “Lubbe” Eriksson väljs till ordförande och supersupportern Arne Lundquist tar plats i styrelsen. Två bra val.
På spelarfronten börjar “Grönqvist-vallen” bli ett begrepp och en ny Korolija dyker upp. Förnamn Djorde.
1969 äger Woodstockfestivalen rum, Tage Erlander avgår efter 23 år som statsminister och Sverige får två TV-kanaler.
Keeper Kenneth Johansson och Grönqvistarna Lennart, Sören och Lasse spelar samtliga seriematcher.
Laget gick givetvis för serievinst men räckte inte ända fram. Man slutar trea.
1970 vinner en 14-åring vid namn Ingemar Stenmark slalom i junior-VM och en värnpliktig i Eksjö döms till dagsböter för att han vägrat att klippa sitt långa hår. Det nionde VM’et i fotboll spelas i Mexico och Brasilien tar sitt tredje guld genom 4-1 mot Italien i finalen. Sverige slog Uruguay med 1-0 i sista gruppspelsmatchen, vid 2-0 hade man gått vidare.
I Derby återvänder stabiliteten, en andraplats i serien följs upp av en övertygande serievinst året efter. Men för att ta klivet upp måste man även klara ett kvalspel. Derby som ju älskar kval!
Den 28:e april 1971 kunde man se filmen ”Badjävlar” med manus av Lars Molin och det är inget annat än bland det bästa som gjorts av svenska händer.
Bäst passar in på vårt Derby också. Det var ju kvaldags. Motståndarna hette Tidaholms GIF och IFK Ulricehamn.
Intressant och något märkligt är att BK Derby dissades ganska kraftigt i västgötsk press och ansågs vara alldeles för svagt. Det var därför kanske ett extra laddat Derbygäng som åkte till Ulricehamn och slog till med en perfekt genomförd match. Listiga som de rävar vi är, lät vi västgötarna inledningsvis tro att de hade övertaget och var bättre än oss. Sedan gick vi till attack. Hela tre gånger lyckades de grönsvarta pricka rätt och det räckte gott mot IFK’arnas två.
Nästa match mot Tidaholm blev en formalitet. Killarna var glödheta och redan efter tre minuter ledde Derby med 2-0 och när domaren blåste för full tid hade vi gjort ytterligare två och låtit motståndarna tröstmåla ett. Saken var biff. Anrika Bollklubben var tillbaka och nu är vi inne på Derbys starkaste decennium... hittills.
Seriesegrare 1971 var st fr v; Arne Lövström, Roger Carlsson, Lars-Gunnar Polstam, Anders Wickman, Stefan Lundin, Mats Norman, Christer Johansson, Lars Ingemar Johansson, Roger Larsson och tränare Lennart Elgstrand. På knä; Per Arnell, Lasse Grönqvist, Sören Grönqvist, Kenneth Johansson, Rolf Petersson, Lennart Grönqvist och Tommy Engberg
Nya kvalsegrar och världens bästa nyförvärv
"Kent Lundquists flytt till IFK var en outhärdlig chock”.
1972 slår Kjell Isaksson nytt världsrekord i stavhopp på 5,54 och är därmed först i världen med att hoppa över 5,5 meter. I OS i München tar Gunnar Larsson guld på 400 m medley med två tusendelar av en sekund och USA’s 71 matcher långa vinstsvit i OS-basketen tar slut i finalen mot Sovjetunionen. Derbyfostrade Lennart “Knatten” Elgstrand var numera återbördad till klubben och ny tränare efter danske Frank Pedersen (och ett kortare gästspel av bandytränaren och f.d. lagledaren Lasse Hjalmarsson). Efter den fina säsongen 1971 med serievinst och kvalsuccé var förväntningarna högt ställda inför division II men BK Derby orkade inte leva upp till det utan åkte ur direkt. Och vad värre är; IF SAAB VINNER serien och går upp i allsvenskan! Före oss! Helt snett! Snudd på overkligt!
Våra inbördes möten slutade med en vinst (lite tröst) och en förlust. Torsk 1-4 och seger 2-1 via två mål av Anders Wickman.
En annan schysst tröst är att våra 15-åriga grabbar kan titulera sig Sveriges bästa lag 1972.
1973 är året då Norrmalmstorgsdramat inträffar och vid riksdagsvalet får det socialistiska och det borgerliga blocket lika många mandat. Börje Salming blir hockeyproffs i Toronto där han stannar i sexton år och ÅFF vinner sitt andra SM-guld.
Knatten” är tillräckligt modig för att redan detta år släppa fram några av pojkmästarna i A-laget. Janne Engblom, Roine Berglund, Uffe Spångberg, Tomas Månsson och Benny Olausson får alla vara med och leka med de stora grabbarna. Vi slutar fyra i trean.
1974 spelas VM i Västtyskland som också vinner guldet. Ronnie Hellström blir uttagen i världslaget och Derby var på väg uppåt igen. Nye spelande tränaren Sten-Åke “Söla” Andersson med sidekick Karl Johan Månsson lotsar laget till serieseger.
Nu lyftes även Robert Jonsson från mästarlaget upp till A-truppen.
Att vinna serien var inte tillräckligt detta år heller. Man måste även lyckas i en kvalificeringsgrupp för att få ta steget upp. Derby och kval igen! Ni vet hur det går!
Arvika, Blomstermåla och Edsbro hette motståndarna denna gång. Grönsvart startade hemma med att behagligt slå smålänningarna ifrån Blomstermåla med 4-2 i en match där vår nummer 9, Wicke, gjorde tre mål. En match som undertecknad minns väl. Jag var 10 bast och det kändes verkligen att tillställningen var viktig. Det var lite extra buzz runt Folkungavallen. Jag har verkligen inte haft många idoler men denna eftermiddagen tror jag i alla fall att en av dom “föddes“. Han hette Anders Wickman och han verkade inte kunna undvika att hitta nät.
Eftersom alla lag skulle få en hemma resp. en bortafajt ägde kvaldrabbningen mot värmlänningarna från Arvika rum på “neutral” plan, nämligen i värmländska Karlskoga. Hmm, verkar ju rättvist? Lika lång resa och så?
Men Derby stod pall och klarade 0-0 efter en bitvis ganska hård anstormning av motståndarna. “Söla” spelade själv och hade tre 17-åringar i laget från start, nämligen Kent Lundquist, Ulf Spångberg och Tomas Månsson. Enligt rapporter var det en taktisk kämpamatch av de gröna.
I den tredje matchen mot Edsbro kom Derbys första kvalförlust någonsin (det tog 52 år). Vi tog stryk med 1-2 efter att vårt mål gjorts av Spånga. Det var regnigt och väldigt nära oavgjort vilket också hade varit mest rättvist. Vi hade bl.a. en straff med oss men duktige Arne Lövström halkade i vätan när han skulle skjuta.
Men Wickes hattrick mot Blomstermåla i första matchen räckte gott. BK Derby var tillbaka i division II. Och eftersom Saab givetvis åkte ur allsvenskan med dunder och brak var vi nu i samma serie igen.
Seriesegrare 1974 var st fr v; Leif Drangel, K.J. Månsson, J-O Svensson, A. Lövström, S. Grönqvist, K. Johansson, C. Johansson, L.I. Johansson, Tomas Månsson, Erling Sandberg, "Söla", "Kisa-Kalle". Knästående; Einar Johansson, Uffe Spångberg, L-G Polstam, Anders Wickman, Kent Lundquist och L. Grönqvist
1975; Erling Sandberg - sedermera (o)viktig för vår fortsatta historia - hade nu varit sektionsbas i två år.
Klubben hade firat ett uppmärksammat 60-års jubileum.
Den nya bordtennis-sektionen var en succé och vi hade ett utsökt lovande fotbollslag.
Vår socialdemokratiska regering sänker rösträttsåldern från 20 till 18. Knappt två år senare ser den borgerliga till att dessa nyutnämnda myndiga inte ens får köpa mellanöl.
Vårt framtidsgäng hade placerats i den fysiskt tuffa norrtvåan och att vi var jävligt bra, det visste vi. Men skulle det unga laget stå pall?
Vi lyckades med lite besvär locka över två viktiga killar från Kenty, nämligen målfarliga Mats Jonsson och lojale Ronny “Lillen” Svensson.
Vi lånade även Per Gösta “Pege” Nordahl från ÅFF. Under alla hans år i Derby var han inget annat än fantastisk.
Lägg därtill att BK Derby gjorde ett av de bästa dragen i föreningens historia när man värvade en totalt okänd yngling vid namn Ruben Svensson från Viking i Hagfors, Värmland. Ruben kostade 3 500 kronor att lösa. Vilken supervärvning!
Dessa ovanstående fyra grabbar är legender i grönt och svart.
Vi slutar skapligt i serien. Rävarna höll Ope, BP, Falu BS och IFK Lule bakom sig och det räckte gott. Vi fick stryk av Saab bägge mötena med 0-2 och det svider än idag, men vår tid är på väg med stora kliv.
Derby har nu ett gäng riktiga lirare och en tränarduo som vet vad dom gör. Vår framtid är så ljus att vi måste bära solglasögon, men vad som utspelas utan de flestas kännedom kommer att bli ödesdigert framöver. Kent “Drutten” Lundquist säljs nämligen vansinnigt nog till IFK Norrköping och det skapar en klyfta mellan huvudstyrelsens ordförande och fotbollssektionens ordförande, d.v.s. mellan Kents farsa Arne Lundquist och byggherren Erling Sandberg. ”Drutten” som ju var en av killarna i det framgångsrika pojklaget som tog SM-guld. En sån kille säljer man inte bara hursomhelst.
Man kan inte låta bli att undra hur stora vi hade kunnat bli om ”Drutten” hade behållits och om alla dragit åt samma håll. Jag minns - som väldigt ung supporter - att Kent Lundquists flytt till IFK var en total chock och helt oväntat. Fan, killen var ju vår Pelé!
Men faktiskt glömde man detta debacle ganska snabbt när serien 1976 drog igång.
För att 1976 var vi nämligen lika skönt underhållande som Hasse & Tage, lika skickliga som världscupvinnande Ingemar Stenmark, lika fräcka som Sex Pistols, lika banbrytande som bokdebuterande Ulf "Jack" Lundell, lika framgångsrika som Wimbledonsegrande Björn Borg, lika tuffa som Pomperipossa-skrivande Astrid Lindgren, lika fängslande som svensk polis som äntligen lyckades gripa Clark Olofsson, lika snabba som Concorde och vi skulle följaktligen också ta steget upp till Sveriges allra yppersta fotbollselit. Allsvenskan!
Vi ska måla hela stan grön
”Vi var återigen Linköpings bästa lag med råge.”
1976 hade så BK Derby uppnått vad de i själva verket ”hotat” med under 64 år. Allsvenskan var ett faktum och ni som läst ända hit kan inte göra annat än att erkänna att klubben var värd platsen i Sveriges högsta fotbollsserie.
Så många fantastiska matcher, så mycket slit, så många anhängare, så mycket beröm, så mycket underhållning, så många stjärnor.
Derby och Linköping rockade. Hela den otroligt spännande vägen till Allsvenskan är givetvis värd ett eget kapitel. Så den avhandlas separat under krönikor på länkmenyn; “Språngbergar’n tog oss hela vägen”.
Jubel på Derbys bänk efter en osannolik nervpärs. Laget är klart för Allsvenskan!
1977 införs hälsovarning på våra cigarettpaket och våldsamma slagsmål inträffar mellan raggare och assyrier i Södertälje.
Vi var återigen Linköpings bästa lag med råge och hade ett suveränt ledarteam och mängder med talangfulla spelare. Tyvärr fanns det en Svarte Petter i organisationen som skulle - med god hjälp från Långben, Pluto och Kalle Anka - bidra till att Derby inom ett par, tre år skulle blöda ymnigt. Och inte bara det, dödsstöten skulle så småningom komma i form av en kuppartad fusion.
Men en sak i taget. Fortfarande var stämningen skyhög, förväntningarna enorma, lyckan total och vändkorsen snurrade nästan som på 50-talet. Kloke, kunnige och pådrivande lagledaren Karl Johan Månsson sa tidigt i en intervju med Corren att man måste förstärka ordentligt för att hänga kvar i högsta serien. Han menade att skillnaden är större än många tror.
“- Derby får inte göra samma misstag som Saab, de missade att förstärka när de gick upp i allsvenskan. Vi måste ha tre, fyra spelare av toppklass…”.
Tyvärr fanns inte kraften och intresset av att ta hans ord på allvar. Fotbollssektionens bas Erling Sandberg, vars byggföretag var en av våra stora sponsorer, gick ut i lokaltidningarna och lovade guld och grön(svarta) skogar. Hans egna - numera bevingade - ord “Vi ska måla hela stan grön” lät strålande tyckte alla Derbyfans och gladde sig enormt åt klubbens framgångar.
Erling påstod också att en supporterklubb med 6 000 medlemmar stod beredda att betala 300 000 kr om året i medlemsavgift. Hmm, kunde det verkligen stämma? Att vi var många, det visste vi, men 6 000 medlemmar redan? Jodå, herr Sandberg lät påskina att tillsammans med massor av givmilda sponsorer skulle det inte råda brist på stålar till nyförvärv och sådant en nybliven allsvensk klubb måste ha.
Med facit i hand kan vi konstatera att allt var rent nonsens. Stan blev inte ens ljusgrön, det hade klingat fint men med falsk underton och satsningarna uteblev. Man kan konstatera att så länge Sandberg styrde och ställde UTAN att lägga sig i själva FOTBOLLEN funkade det utmärkt. Följande ord kommer ifrån en spelare som var med under hela “Erling Sandberg-tiden”:
“- Erling var suverän på att ordna saker och ting. En dag kom han t.ex. ner till en träning med splitternya träningskläder till varenda gubbe i hela truppen. Ingen visste nåt på förhand. Han fixade det mesta. Men jag vill minnas att han nån gång sa att “fotboll förstår jag mej inte på så det ska jag inte lägga mej i". Synd att han inte höll det löftet“.
Det spekulerades givetvis flitigt vilka BK Derby försökte förstärka med. Sanningen är att Örebros Glenn Holm (tidigare pojklagspelare i Derby) var väldigt nära att hamna i grönsvart men lockades till slut över till IFK Göteborg som betalade 100 000 för honom.
Man fiskade även efter Benno Magnusson som jobbade i Linköping men Kalmar FF erbjöd till sist ett kontrakt han inte kunde tacka nej till.
Vi jobbade även för att få ÅFF-veteranen Lars-Göran ”Knalin” Andersson att bli Derbyit men klubben orkade inte genomföra det heller. Två välrenommerade Stockholmare tackade också nej ganska sent.
Visst får vi en del killar vilka Håkan Lundström från GIF Sundsvall rankas högst. Övriga var Bosse Carlsson från ÅFF, Peter Kieback från Kenty, Esbjörn Nordh från Myresjö, Mats Karlsson från Malexander, Steven Lind från Malmslätt och Rolf Marinus från Saab. Inget ont om dessa killar men nog hade Rävarna behövt Glenn, Benno och ”Knalin” också. Nu stod man där med ett väldigt ungt, orutinerat och ett oförberett lag. Precis som K.J. Månsson varnat för.
Grabbarna som tog oss till allsvenskan; Coach "Söla", Tomas Månsson, Lasse Richt, Ruben Svensson, Ronny Larsson, Anders Wickman, Christer Johansson, lagl. KJ Månsson. Nederst; "Gatta" Svensson, Peter Lindholm, Robban Jonsson, Pe-Ge Nordahl, Uffe Spångberg, Lasse Grönqvist och "Lillen" Svensson
Tränare “Söla” körde stenhårt med grabbarna men förberedelserna inför premiären var besvärlig. Inte bara på värvningsnivå utan också för att vintern varit osedvanligt sträng och lång. Det var si och så med träningsmatchandet men på allsvenska premiärdagen åkte Derby i alla fall ner till Malmö för att möta klassiska iff iff. Men grabbarna fick åka hem igen. Liksom ett stort gäng medresta supportrar. Ett snötäcke på plan hindrade spel.
Var inte telefonen uppfunnen i Malmö?
Även hemmapremiären mot Hammarby blev uppskjuten p.g.a. att gräsmattan på Folkungavallen ej var spelbar.
Så första matchen blev mot MFF i alla fall. Derby var aldrig utspelade men när ”Puskas” Ljungberg sköt 1-0 till hemmalaget på ett långskott orkade inte Rävarna svara. Trots allt en hedervärd insats mot skåningarna som när Allsvenskan slutligen summerades tronade i serietopp.
Kalmar FF blev vår första hemmamotståndare. Knappt 6 000 dök upp på vår första historiska allsvenska match och det var en aning mindre än väntat men det regnade ganska rejält. Derby spelade respektlöst och med stort självförtroende. Mats Jonsson gör vårt första allsvenska mål och jublet på Vallen hörs till Ekholmen. Målet faller bara sekunder före pausvilan. I andra halvlek blir Mats skadad och tvingas utgå. Om detta berättar förresten Tommy Engstrand i Årets Fotboll. Han påstår att Mats gick in i bastun och sjöng för full hals för att inte höra hur det gick ute på planen. En bra historia, Tommy, det är bara det att det inte finns någon bastu på Folkungavallen…
Matsa gör ett historiskt mål men blir strax därefter skadad. Läkare Christer Edling kollar läget
Den uppskjutna matchen mot Hammarby slutar 0-0 och Derby hade tre poäng efter tre matcher (2 p för vinst gällde fortfarande).
Andra bortamatchen slutar som den första. Ännu en 0-1 förlust, denna gång mot Örebro SK efter ett riktigt skitmål. Dock ska erkännas att ÖSK vann rättvist.
Sedan var det dags för en riktig höjdare. AIK var på besök och Derby spelade hur bra som helst och vann med 1-0 efter att Anders Wickman hittat nät. AIK var regerande cupmästare med ett Europaäventyr i ryggen och hade bröderna Leback och ”Dala” Dahlkvist i laget. Vi ska inte förringa Derbys fina insats men Gnaget såg ganska svaga ut.
Sedan åkte laget till Ryavallen för en riktigt svår match mot Elfsborg. Tommy Svensson (jo, han) var i toppform och sköt ett äkta hat trick i andra halvlek. Stryk med 0-4 för Rävarna.
Ytterligare en bortamatch väntade. Derby kämpade frenetiskt mot Djurgården och ledde faktiskt med 1-0 med mindre än en kvart kvar. Men vi orkade inte stå emot pressen. Stryk med 1-2 och deras segermål föll givetvis i slutminuterna.
Sedan dök knappt 9 000 åskådare upp på Vallen för att se Rävarna ta sig an Änglarna från Göteborg. Trots att både Christer Johansson och ”Gatta” Svensson blir skadade klarar Derby 0-0. Mycket starkt.
Nästa omgång bjuder på match mot regerande mästarna Halmstads BK på bortaplan. Derby spelar riktigt jävla bra men HBK är för starka. Hallänningarna med ”Sigge” Johansson i täten vinner med 2-0.
Då var det så dags för Öster hemma på Folkungavallen. Matchen blir ganska underhållande och bjuder på fyra mål. Två till oss, två till dom. Wicke och Nordh blir målskyttar. Vi kvitterar med bara fyra minuter kvar och det målet firades ordentligt på plan och läktare. BK Derby var alltså fortfarande obesegrat på hemmaplan tio omgångar in i serien. Inte illa alls.
I Sundsvall mot deras IFK låg en poäng inom räckhåll men när vi spelade som bäst och hade greppet i andra gjorde dom istället typiskt nog mål.
9 565 pers dyker sedan upp mot IFK Norrköping på det enda östgötaderbyt i Allsvenskan (ÅFF hade tyvärr åkt ur året innan). Vi var minst lika bra som kamraterna men ett tidigt mål för surbullarna räckte. Där sprack vår hemmasvit.
Våren avslutas i Landskrona där vi möter bekanta BOIS igen. Det blev en jämn match men ett kontringsmål och en straff betyder 3-1 till hemmalaget. Man kan bara konstatera att Derby inte hade någon vidare tur alls.
Hösten skulle bli tuff. En del skador (bl.a. på försvarets gigant Tomas Månsson som blir borta en hel månad) gör att truppen avslöjas som tunn. Som befarat.
Vi torskar mot BOIS hemma med 1-5, Hammarby på Söderstadion med 1-3 (där rapportörer berättar om en totalt enögd hemmadomare), mot ett Malmö FF i toppform på Vallen med 0-5 och mot Öster borta med 0-3.
Hemma mot HBK spelar vi bra och är värda alla poäng. Men deras Rutger Backe kvitterar vår ledning med kvarten kvar. Uffe Spångberg gjorde vårt mål.
Mot AIK på Råsunda lyckades vi ta vår enda bortapoäng. 0-0 och Ruben Svensson var bäst på plan.
Thomas Ahlström och Elfsborg slog sedan efter en timme hål på oss och vann med 3-0 på Vallen innan höstens första seger kunde noteras. IFK Sundsvall var på besök och äntligen lossnade målskyttet för Lasse Richt. Två mål från honom i en 2-0 seger.
Sedan gör laget en jättematch i Norrköping (inför bara 5 300) men det räcker inte. Stryk 1-2 efter att Mats Jonsson gjort vår balja.
När sedan Djurgårdens IF vinner efter snudd på brutalt spel på Vallen är serien över för oss. Matchen slutar hela 1-4 men siffrorna är missvisande. Matchen var jämn och DIF’s avgörande mål rasade in de sista 10 minuterna. Wicke gjorde Rävarnas mål och Anders Grönhagen gjorde två för Djurgår’n.
I DIF spelade förresten Håkan Stenbäck. Honom får ni läsa mer om snart.
Richt gjorde återigen mål (mot IFK Götet, stryk 1-4) och hemma mot Örebro nådde vi 2-2 efter påpassliga mål av Jonsson och Wickman. Sista matchen stod mot FF i Kalmar och även fast Richt och Spångberg hittade nät föll vi med 2-4.
Ruben, Lundström, Wicke, Richten och Spånga spelade alla 26 matcherna.
Wickman vann interna skytteligan med 6.
Laget snittade 4 651 på hemmamatcherna. Inte sååå dåligt med tanke på att vi mestadels var jumbo.
Vi gjorde alltså en riktigt bra vårsäsong men på hösten var vi svaga, lite kvaddade och räckte inte till. Grönsvart åkte till slut ur med ganska stor marginal och allt började kännas osäkert. Sponsorer svek, publiksiffrorna sjönk och farhågorna om att en del killar skulle snappas upp av andra klubbar var stora givetvis. Vi hade trots allt en del riktigt härliga lirare som höll allsvensk klass.
1978 dör den svenske racerstjärnan Ronnie Peterson efter en krasch i formel 1 på Monza-banan i Italien. I fotbolls-VM måste Argentina vinna med minst 4 mål mot Peru för att gå till final. Man vinner med 6-0 sedan Perus killar gått och köpt korv. Argentina vinner sedan guld för första gången. Sverige kommer sist i sin grupp.
I Derby fuskade man däremot inte och alla Derbyiter - från ledare till supporter - försökte hårdnackat bibehålla glöden och alla sina sinnens fulla bruk. Styrelsen gjorde ett digert jobb och till syvende och sist var det faktiskt bara Ruben Svensson och Christer Johansson som lämnade skutan.
Ruben ville verkligen fortsätta spela allsvenskt och ingen tänkte hindra honom. Han visade ju senare sin klass i IFK Göteborg där han blev svensk mästare tre år i rad, 1982-83-84. Inte ens Europa låg säkert för den gänglige backklippan. Ett blytungt UEFA-cup guld -82 kan han också visa upp.
Christer är en annan verklig Derbylegend, som nu la skorna på hyllan en gång för alla. Christer Johansson var BK Derby personifierad. En egen produkt som - trots flera allsvenska anbud när han var som bäst - lirade hela sin karriär i grönsvartrandigt. Christer anses av många vara klubbens bästa spelare genom tiderna.
Och en av våra framgångsrikaste tränare någonsin (naturligtvis), “Söla” Andersson tackade för sig eftersom han nu ansåg att hans tid i klubben var över. No hard feelings at all, det var väl ganska naturligt. Han hade tagit oss så långt det bara gick.
BK Derby lyckades istället knyta till sig meriterade Sven Agne Larsson som var mannen som lotsade ÅFF till deras första allsvenska guld 1971. Han hade meriter även från Halmstads BK och var med och grundade BK Häcken 1940. En tränare som var oerhört fotbollsbiten och äskade ordning och reda. Det var han som en gång sa till sina killar:
“Om ni nödvändigtvis måste samlas runt en öl, så lova mej i alla fall en sak; snacka fotboll under tiden”.
Ett något mediokert besök i högsta serien, visst.
Veka sponsorer som hoppade av, visst.
Några tusentals färre besökare på matcherna, visst.
En av våra bästa spelare någonsin flyktad till västkusten, visst.
Men trots detta var Derby fortfarande att räkna med. Tillbaka i tvåan hade grabbarna häng på tredjeplatsen ända in i kaklet men fick nöja sig med en femteplacering till slut.
IFK Sundsvall - som degraderades tillsammans med Derby - vann före Brage. En klart godkänd insats av det fortfarande unga Derbylaget. Men illvilliga och misslyckade ränker började nu smidas på allvar. Dum, Dummare, Dummast och Dumjävel smidde på men de glömde att berätta för alla inblandade vad de hade i åtanke.
Skulder, fusionsförhandlingar och omstart
”Det var ett klart brott mot det beslut som togs vid Derbys årsmöte 1982.”
1979 tar Sid Vicious en överdos heroin och Ebba Grön släpper sin debutskiva. Malmö FF blir det första (hittills enda) svenska laget i en Europacupfinal (Champions League) och de himmelsblåa förlorar mot Nottingham Forest med 0-1.
Eftersom Linköpings publiksiffror i fotbollen sjönk och både Saab och Derby misslyckats med att etablera sig i allsvenskan började många lobba för en fusion mellan dessa två lag (som var Lkpg’s klart bästa just då).
Saab hade ju pengar (företaget SAAB för fan) och Derby hade lirarna och anhängarna. Det var ändå ett väldigt kontroversiellt förslag. Fråga en Gnagare om denne kan tänka sig att ena sin klubb med Djurgår’n så förstår ni vad jag menar.
Jag saxar från Derbys jubileumsbok nr.2 (och det här är viktigt):
”När Derby åkte ur allsvenskan sjönk publikintresset ganska drastiskt och plötsligt låg inkomsterna på bara 25 procent av vad de tidigare hade gjort. Det klarade inte ledningen av, särskilt som en del sponsorer svek efter misslyckandet i storserien. Stora skulder uppstod.
Fusionstanken fick då näring. Företag som råkar i kris brukar rationalisera genom att gå ihop och det var vad Derby och SAAB tänkte göra - i varje fall var det uppfattningen hos kvartetten Erling Sandberg, Thomas Jönsson, Sam Wellborg och Roland Willgert.
Tyvärr försökte de fyra att driva igenom fusionen under kuppartade betingelser. Informationen om vad som var på gång smög sig ut bakvägen till pressen, som slog larm.
Pressens inställning var till en början helt för en fusion. Det var sedan Derby haft ett extra årsmöte med ordförande Lars Appelqvist från Svensk Elitfotboll, som man började dra öronen åt sig. Mötet fattade nämligen beslut att överföra Derbys fotboll till en ny förening trots att Derbys stadgar klart sade att ett sådant beslut måste ske på ordinarie årsmöte.
Arne Lundquist, som tokigt nog ej hållits underrättad om att fusionen var på gång, protesterade med rätta hos högre instanser. Kändisar och stadgekunnare som Carl-Erik Ottozon, Janne Olofsson, ”Knutte” Karlsson, Tage Nilson m.fl. hade då för länge sedan dömt ut extramötets beslut (Tage protesterade redan på mötet) och följden blev också att beslutet ogiltigförklarades när det via ÖIF och SFF hamnade på RF’s bord. Beslutet på Derbymötet var ett otäckt brott mot demokratin och fick många fusionsanhängare att börja svänga.
Derby måste alltså ta upp frågan på nytt på sitt ordinarie årsmöte, som förlades på 1979 års första vardag. Då behövdes två tredjedelars övervikt i röster för en fusion och den dramatiska rösträkningen visade att det saknades en (1!) röst för att fusionen skulle bli ett faktum. Rösträkningen kom sedan supportern Sven Gunnar Ljunggren begärt votering.
Demokratin hade segrat men Linköpingsfotbollen var skakad. Derby tappade ett dussin spelare, Saab tappade ett halvt lag. Många spelare och ledare var nämligen för fusionen, men det var Derbys äldre generation som - fullt förklarligt - stred för bibehållandet av sin gamla klubb.
Saab åkte för övrigt ur division III medan Derby trots krisen var nära att klara division II-kontraktet. Men ekonomin var på nytt körd i botten och nya fusionstankar kom i svang. Det var ju, hette det, omöjligt att ekonomiskt hålla två lag som Derby och Saab på ett hyggligt plan.
Eftersom inga ekonomiska garanter dök upp fanns dock inte mycket att göra. Hösten 1981 antydde Derby sitt samtycke till fusionen under förutsättning att namnet blev Derby/Saab, INTE Linköpings FF.
BK Derby blev därför förvånade när Derby/Saab hade så bråttom med att byta namn. Det var ett klart brott mot det beslut som togs vid Derbys årsmöte 1982. Vi kunde överklagat igen, men Linköpings fotboll skulle inte ha blivit bättre för det.
Nu gjorde istället Supporterklubben den demonstrationen, att man lämnade Derby/Saab, dvs. blivande Linköpings FF, och återgick till Derby, som då bara hade pingis och handboll på programmet.
Beslutet av fusionsföreningen att byta namn till LFF var föga lyckat. Man frånsade sig alltså en supporterklubb vars stöd åtminstone moraliskt hade varit värdefullt, men somliga räknar bara i kronor och ören…?
Därtill bäddade man för nystart i fotboll för Derby, som förstås tog chansen.
Det bör också tilläggas att Derbysekreteraren Alf Carlsson avgick, då han beordrades skriva om protokollet vid första fusionsförsöket. Han vägrade manipulera.
Tack för det, Alf.
Och vi tackar Tage.
I samband med första fusionsförsöket rådde en väldig insändarstorm till lokaltidningarna.
Här är några rader från signatur Helge Andersson:
Citat:
”Linköpings FF (Linköpings Förlorarförening?) bildades i smyg genom mullvadsarbete av huvudstyrelserna i Derby och Saab. Respektive klubbar skulle ställas inför fullbordat faktum men en lokaltidning avslöjade det hela. Jag frågar nu; kan man komma längre bort från idrottens idé, fysisk och andlig fostran, än vad dessa förtroendemän lyckats komma? När man sedan genom ohederliga och odemokratiska handlingar lyckats att helt splittra klubben smutskastar man sina motståndare.
Det var någon som sa följande tänkvärda ord:
Vet hut, vet sjufalt hut!”
Citat slut.
Derby och Saab var i kris som ett resultat av fusionsförhandlingarna. Ett tag såg det t.o.m. ut som om Derby inte ens skulle kunna starta i division II-fotbollen i brist på spelare. Välbekante ”Knatten” Elgstrand övertalades dock att ta utmaningen att träna laget. Trots att hela 12 spelare försvunnit kunde man till slut mönstra ett lag. Spelare som såldes av den avgående ledningen var bland andra Tomas Månsson, Håkan Lundström, Lasse Richt, PeGe Nordahl, Uffe Spångberg och Mats Jonsson. Jag skojar inte när jag påstår att dessa killar tillhör Linköpings bästa spelare någonsin. De två sistnämnda lyckas faktiskt ”Knatten” övertala att komma tillbaka.
Derbylaget var ”dödsdömt” men många höjde på ögonbrynen när grabbarna spelade 1-1 mot självaste IFK Norrköping i alliansserien. Och laget var oerhört nära att hänga kvar i tvåan. Otur och en viss orutin blev vårt fall.
Oj vad vi stretade emot. Forne världsspelaren och Häckens tränare Agne Simonsson - som vunnit guldbollen, bragdguldet och gjort mål i en VM-FINAL - valde dessa ord efter att Derby spelat 1-1 i Göteborg (Derby med endast 10 man efter att Robban Jonsson blivit utvisad):
- ”Här måste vi göra en jättematch mot ett lag som ju skulle vara chanslöst i serien. Jag beundrar Derby…”
En bild från ett nyårsfirande (1929) på Arbetareföreningen. Man invigde fanan i bakgrunden vid tillfället. Samtliga av dessa Derbyiter roterade säkert i sina gravar när mordförsöket på BK Derby skedde 1979
1980 sätter Uno Lindström från Norrbotten nytt världsrekord i fotbollsjonglering med sina 103 000 tillslag under 10 timmar utan avbrott och Björn Borg blir utnämnd till världens främste idrottsman.
Derby är däremot tillbaka i division III. Vi leder serien efter 12 omgångar men en uddamålsförlust mot Hallby blir ödesdiger och Jönköpingslaget tronar i tabelltopp när året summeras.
Ken Karlsson, egen produkt, gör 18 mål i seriespelet under året. Men det var han inte ensam i topp på. För en oldtimer vid namn Anders Wickman gör lika många. Snacka om still going strong. Att många Derbyiter får något fuktigt i blicken när dom pratar om Wicke är inte svårt att förstå. En riktig Derbylegend minsann.
Kenna hade förresten alltid en egen klack på matcherna. De var högljudda, stöttande och troligtvis riktigt bra polare med herr Karlsson.
1981 stängs Systembolaget på lördagar och en sovjetisk ubåt går på grund i svenskt vatten utanför Karlskrona.
Derby placerar sig på en fjärdeplats i division III efter att ha haft klar toppkänning hela säsongen. Myresjö vinner före Hallby, Saab och Derby och bara tre poäng skiljer mellan vinnarna och Lkpg’s-lagen.
Detta blir Derbys sista fotbollssäsong för en tid framöver. Skulderna uppgår nu till ca. 400 000 och en sammanslagning med Saab anses nu vara enda utvägen för Linköpingsfotbollen. Så Derby/Saab bildas (som ni ju läst om ovanför), supporterklubben hänger på och alla är “äntligen” överens. Men den nya klubben övergår alltså till att kalla sig för Linköpings FF. Hela supporterklubben står då mangrant enade och återvänder till BK Derby som nu är oförhindrade att starta om på ny kula. Nog det enda som var positivt med namnbytet.
1982 vinner IFK Göteborg som första svenska lag UEFA-cupen i fotboll men landslaget var inte kvalificerat för VM i Spanien.
Detta är första gången på 70 år som inte BK Derby spelar fotboll i Linköping.
1983 var året då Auf Wiedersehen Pet - en av världens bästa TV-serier alla kategorier - sändes. Med ett unikt manus om “vanligt folk” satte dessa engelsmän nytt världsrekord i fantastiska skådespelarprestationer och igenkännande garv.
Detta är andra gången på 71 år som inte BK Derby spelar fotboll i Linköping.
1984 var det klart med Derbys återuppståndelse. Lkpg’s mest klassiska lag springer ut på Folkungavallen igen. I division 6 på B-plan inför ca. 1000 åskådare besegras Inter med 2-1.
Med gamla backklippan Lasse Grönqvist som tränare och ex-allsvenskar som typ “Gatta” Svensson i laget vinner man sexan enkelt och överlägset.
Efter två år utan Derbyfotboll springer ett grönsvartrandigt gäng ut för seriepremiär igen. Roland Petersson är i täten, därefter målis Lars Jonsson, "Gatta" Svensson och längst bak skymtar Per-Ivan Pettersson
I femman 1985 går det grus i maskineriet mycket p.g.a. att övriga Lkpg’s-lag är extremt taggade över att få möta storlaget Derby. Några av lokalkonkurrenterna verkar inte bara spela på ren vilja utan även gå på uppåttjack. De hade ju inte haft ynnesten att möta Derby i tävlingsmatcher på åratal och de flesta hade aldrig ens haft äran. Grönsvart var nog inte beredda på att matcherna skulle komma att jämföras med andra världskriget.
Redan året efter hade vi lärt oss att det gällde att inte bara vara bäst på att lira boll utan att även kunna brottas och slåss.
Derby hade knutit till sig den f.d. Djurgårdaren och polismannen Håkan Stenbäck som var riktigt bra på detta (jo, han var en duktig fotbollspelare också). När Derby inför en fullsatt B-plan på Folkungavallen möter Hemgårdarnas BK (i en tidig seriefinal) fajtas Håkan och en av deras forwards om bollen vid hörnflaggan på Derbys planhalva. HBK’aren försöker att ta sig förbi Stenbäck som bröstar upp sig rejält. Domaren blåser för halvtid, något som deras spelare uppenbarligen inte uppfattar. Håkan däremot har hört signalen och försöker plocka upp bollen med händerna. HBK-killen sparkar frenetiskt i tron att matchen är igång och blir förbannad när Håkan “gräver med händerna” efter bollen. Han knuffar och småsparkar på Håkan som tänder på alla cylindrar och skickar grabben i däck. Sedan tar han upp bollen och sätter den under armen medan han ställer sig väldigt nära den fallne bortaspelaren. Givetvis för att retas ytterligare. HBK’aren som troligen inte kan förstå varför inte domarn blåser, blir rasande och flyger upp mot Håkan. Stenbäck ger då killen en klockren örfil. Domarn gestikulerar och är nu framme och sliter bollen från Håkan. Folk garvar åt situationen och äntligen går det upp för HBK’aren att det är halvtid.
Rävarna klarade inte att ta steget upp utan fick lugna sig till året efter då vi ganska enkelt och storstilat tog klivet upp till fyran. Derby lirade fortfarande på B-plan men drog mer folk än “bastarden” LFF som tråcklade på inför närmast sörjande på A-plan.
1986 mördas Sveriges statsminister Olof Palme och en allvarlig kärnkraftolycka inträffar i Tjernobyl, Ukraina. Det trettonde fotbolls-VM:et hålls för andra gången i Mexico och Argentina vinner sin andra titel. Men det krävdes att Maradona fuskade i kvarten mot England genom att spela handboll. Sverige var ej kvalificerat.
Grönsvart vann division 4 på första försöket. Derbymagin fanns kvar. Håkan Stenbäck var nu förstetränare och med Grönqvist som assisterande var man alltså redan uppe i trean.
En anständig nivå absolut, men nu började det inte bara gå grus i maskineriet utan någon hade slängt in stora granitblock i maskinjäveln.
Derby stretade emot och var inte oävna i slutet på 80-talet men färgen började flagna. Allt blev till uppförsbacke. Vi klättrade, hade bra stöd och jävlaranamma. Men vi nådde inte hela vägen upp. Någon hade glömt att sätta i de sista pinnarna i stegen. Glömt grädden i moset. Glömt biljetten till entrén. Glömt att fälla upp locket när man skiter… typ.
En enda lång plåga
“Plötsligt var vi inte ett dugg bättre än något annat Linköpingslag.”
Gamla anrika BK Derby gick in i 90-talet med nästan ingenting. När de sista grabbarna med gröna band “försvann” fanns liksom ingen där att ta över. De riktigt bra spelarna och ledarna var bortblåsta, klubben var en skugga av sitt forna jag och detta decennium blev en enda lång plåga för alla Derbyiter. Plötsligt var vi inte ett dugg bättre än något annat Linköpingslag.
Linköpings fotboll är vid denna tid högst medioker sedan Derby “försvann från kartan”. Visserligen var Linköpings FF ganska starka under några år. Men det var när de fortfarande hade en viss “Derby-glans”. Välbekante “Söla” Andersson tog i början tränarrollen och några “gamla” Derbyspelare drog på sig den röda tröjan. Man vann direkt division 3 men missade kvalet. 1985 var det samma visa.
T.o.m. “Drutten” Lundquist kom tillbaka i Lkpg’s fotbollen och 1986 tog man steget upp. Men nu var publiken svårflirtad. Bl.a. på grund av att man ju vansinnigt nog haft så brått att lansera namnbytet. Det var faktiskt ofta mer publik på Derbys matcher i “gärdesgårdsserierna”. Och slutet av 90-talet blev tungt. Man ramlade ner i trean. På 90-talet åkte man jojo mellan tvåan och trean och det upprepades på 00-talet. Man var även nere i division fyra (nivå 6) och vände.
LFF’s bästa resultat någonsin kan noteras 1988. Då hamnade man fyra i division 2 (dagens superetta).
Det bör nämnas att en ganska stadig publik på mellan 1 000 och 1 500 dök upp på LFF’s matcher de två år Derbys fotboll låg nere. Och flera tusen dök upp när matcherna var hetare. För att inte tala om följet Derby/Saab hade. Då spelade man inför 3-4 000 och var flera hundra även på bortamatcherna.
Det är min fulla övertygelse att denna fusion kunde blivit riktigt bra om man “spelat sina kort” bättre. D.v.s. man skulle gett fan i att välja bort namnet Derby och de grönsvarta tröjorna.
1990 spelades VM i Italien och Västtyskland vann. Sverige marscherade ut i gruppspelet via 1-2 1-2 1-2.
Derby kämpade på men trampade vatten.
1994 hölls VM i USA där Brasilien tog sitt fjärde guld. Sverige tog brons efter ett gäng härliga matcher.
Derby spelade mot Kenty i division 5 inför 63 personer.
1998 gick VM i Frankrike där värdlandet till slut vinner och utökar den exklusiva vinnarskaran till sju länder. Sverige var ej kvalificerat.
Derby fick stryk av LBK/Gotte på Lingvallen.
Vi var ännu en gång nere i division 6 år 2001.
2002 lirar man fotbolls-VM i Sydkorea/Japan och Brasilien tar återigen guld. Sverige vinner sin grupp före England och Argentina men åker ut i åttondelen mot Senegal efter ett golden goal.
Rävarna vinner sexan och det är ju ändå en titel även om den inte smäller så högt. Vi spelar bl.a. mot lokala storheter som Tannefors och Karle.
Linköpings fotboll går fortsatt miserabelt. Många diskuterar sammanslagningar och hur man ska satsa för att få bra fotboll igen. Bl.a. flirtar faktiskt LFF och Derby med varandra men de grönsvarta vill behålla sina tröjor och förhandlingarna är högst ytliga. De andra två “bättre” klubbarna i stan, Kenty och Karle går också kräftgång. Hjulsbro IF sprattlar till något år och spelar en säsong i tvåan (nu betyder det visserligen nivå fyra). Flera lag går samman. T.ex. Linköpings Bollklubb och Gottfridsbergs IF blir LBK Gottfridsberg 1993. IK Östria och Lambohovs FF blir IK Östria/Lambohov redan 1984. Men dessa fusioner är inte några elitsatsningar direkt utan genomförs av andra orsaker.
BK Derby och BK Wolfram (läs “Våra Allierade” i menyn) inleder fusionsförhandlingar då Wolfram börjar få svårt att hålla skutan på rätt köl. Derby är tacksamma för draghjälpen då de blåa spelar i högre divisioner.
2003 kvalar våra blivande fusionspartners BK Wolfram till tvåan och Derby hamnar femma i femman. Vi slår Slätmon med 10-0 och möter förorter som Linghem och Sturefors.
2004 är förhandlingarna klara. Derby och Wolfram är överens om att uppgå i EN förening. Wolframiterna är såklart vemodiga men stan har kryllat av småklubbar sedan 40-50 tal och det blir bara tuffare och tuffare att klara ekonomin. Klubben behåller Derbys namn och uppträder i de klassiska grönsvartrandiga tröjorna. Hemmaplan är Kungsberget i Tannefors som bägge föreningarna är bekanta med.
År 2005 är alla Derby/Wolfram-anhängare mycket optimistiska. Hela TRE lag ska flyttas upp till tvåan men laget misslyckas kapitalt. En sjundeplacering var inte bara en missräkning utan en usel insats.
Man får ändå lira ett hett derby mot LFF på Folkungavallens A-plan inför drygt 700 åskådare. Matchen slutar 2-2 och stämningen på läktar’n är både bitsk, vass och en aning “ohjärtlig”. Domarn bjuder LFF på en straff men den missas till Derby-anhängarnas stora glädje.
2006 är Tyskland värdar för VM och Italien - som så många gånger förr - glider fram till finalen där man vinner över Frankrike efter straffar. Sverige når återigen åttondelen men har oturen att möta tyskarna. 0-2 och respass.
För vår klubb blev det ännu värre. Pressen var inte speciellt stor på killarna och hela föreningen siktade in sig på en mellansäsong då många tongivande killar försvunnit. Men det blev inte ens en mittenplacering. Laget kom trea från slutet och åkte ur serien.
2007 tar sig dock laget samman och vinner fyran ganska enkelt. Derby bjuder på ett gäng bra fotbollsmatcher under resans gång och man börjar hoppas på framgångar igen.
FKL sjösätts och Kenty hugger kniven i ryggen på alliansen
“Medan Derbys NEJ massakrerades och hånades i blaskan kallas Kentys NEJ för “intressant satsning”.
Ungefär vid denna tidpunkt börjar man återigen ta upp diskussioner hur man ska kunna göra Linköpings fotboll bättre. Några gör slag i saken. Sossarnas Mats Johansson (som tillhör en av väldigt få idrottsintresserade politiker i Lkpg) och några medlemmar från Derby, LFF, Kenty, Östria och Ljungsbro börjar skissa på en alliansförening.
Ni som läser detta och bor i kommuner där man uppskattar idrott ska veta att i Linköping har ingen idrottsklubb någonsin haft någon hjälp från de folkvalda. Det törs jag säga trots att man här numera har stöttat stans ishockeylag så till den milda grad att övriga föreningar blivit avundsjuka. Men det stödet kom först efter att Linköpings Hockey Club helt på egen hand tagit sig till yppersta eliten. LHC satte inte bara Linköping på ishockeykartan utan även på den vanliga Sverigekartan. Hur mycket LHC betalar(t) för att husera i Cloetta Center låter jag vara osagt men om kommunen följer traditionen ligger hyran i Sverigetopp. När klubben spelade i Stångebrohallen, (långt ifrån ens en tanke på elitserien) var bara Globen dyrare att spela i. Nä, här i Linköping har man hoppat på tåget först när man fattat hur mycket det kan betyda för en stad att kunna visa upp en idrottsförening av dignitet. Och nu kan societeten gotta sig i dyra loger, smörja kråset, “representera” och påstå att man alltid gått och sett LHC. Lögnare.
Vet ni förresten att Linköping har hela EN konstgräsplan? EN! Landets femte största kommun har EN konstgräsplan. Smaka på det.
Utan att kolla upp det till 100 procent tror jag Göteborg har 35. Tror också att det där planeras ytterligare 8. Närliggande Mölndal, som är en “pyttekommun” jämfört med Lkpg, har 5.
Söderköping har lika många som oss.
Mantorp har lika många som oss.
Jag tror ni fattar poängen.
Och om ni gör en koppling till Folkungavallen och tänker att “ja, men Derby fick ju nya läktare redan 1954” så kan jag berätta att det var klubbens egen förtjänst. Man drog så pass mycket betalande åskådare att kommunen finansierade läktarköpet med dessa pengar. BK Derby fick alltså inte behålla mycket av sina egna publikintäkter.
Nu har kommunfullmäktige förresten beslutat att Folkungavallen ska rivas. Det ska ges plats för bostäder. Fotbollsplan ska istället byggas någonstans i utkanten av stan. Man väljer alltså att ta bort en historisk arena som funnits sedan 1919 och glatt Linköpingsbor i nästan 100 år. Självklart borde man istället kulturmärka och rusta upp. Läget är fantastiskt och Vallen är klassisk. Men det ligger väl inga pengar i det…
Tillbaka till alliansen då. Tanken var att en samverkan mellan Linköpings fotbollsklubbar skulle resultera i en alliansförening dit alla slussar sina bästa spelare för att få ETT slagkraftigt lag istället för flera halvhyfsade klubbar. När förslaget presenteras är många snabba med att hylla idén. Alla ifrån “måttligt” fotbollsintresserade och potentiella åskådare utan klubbtillhörighet klappar händerna och deklarerar samtycke. Inte minst i den lokala pressen får detta positiv uppmärksamhet. Allt dras fram och åter åtskilliga gånger. Först ska klubben heta Fotbollsalliansen Linköping (FAL? Herregud!) och ta Kentys plats i division 2. Sedan ska det bytas några gånger till. Mycket verkar hänga på ganska lösa trådar. Till slut har man enats om att klubben ska kallas Fotbollsklubben Linköping, skissat fram ett nytt klubbmärke, kommit överens om färger och att det nya laget istället ska ta LFF’s plats i tvåan. Detta beror bl.a. med all säkerhet på att LFF dras med stora skulder och kan “räddas” på detta sätt. För inte skulle de andra föreningarna vilja samverka med en klubb som redan från början dras med ett minuskonto?
Derbys representant, Tommy Sangré, är med och jobbar för detta från allra första början. Han är självklart positiv till hela allianstanken och allting verkar ganska klart i media. Klart alla vill hoppa på tåget typ. Men det är en skev och ensidig bild som målas upp i pressen. Läser man alliansens affärsplaner väcker det många frågor. Så pass mycket är oklart att när BK Derby på sitt årsmöte går till omröstning om samverkan eller inte faller “JA till allians” klart men knappt. Man räknar till 25 uppsträckta händer för NEJ mot 20 för JA (5 avstår). Tommy och de flesta alliansanhängarna visar då sitt missnöje med att lämna mötet. Man vet att slaget är förlorat trots att flera i styrelsen inte håller för otroligt att man kan köra en ny omröstning i framtiden. Men vid tillfället är mycket alldeles för diffust.
Visst är det återigen till huvudsak det gamla “Derbygardet” som är tveksamma. Klubben är delad i två läger. Det får man tycka vad man vill om. Men man kan inte komma och påstå att det på något sätt är konstigt att många Derbyiter återigen strider för behållandet av sin klubb. För man skulle inte bli något annat än en farmarklubb till FKL och det gör tillräckligt många medlemmar upprörda för att rösta nej. För på annat sätt kan man inte tolka det faktum att ingen ersättning är tänkt att utgå för spelare som slussas vidare till alliansen? Även om Derby inte spelat någon vidare fotboll på nästan 30 år vill inte klubbens eldsjälar att föreningen ska bli livegen. Som sagt, tyck vad fan ni vill, men det är inte ett konstigt ställningstagande.
Att Kenty och Östria snart kommer att dra öronen åt sig vet inte gemene man än. Derby var först ut med att rösta och blir fullständigt lynchade i lokalpressen (Östgöta Correspondenten). Man är “svikare”, “bakåtsträvare” och “sura gamla gubbar”.
FKL sjösätts 2009 men det är ganska turbulent, man får inte så många slagkraftiga spelare och man är långt ifrån promotion.
IK Östria/Lambohov ställer sedan ultimatum på alliansen. De gulsvarta uttrycker att man absolut inte tänker släppa spelare utan ersättning och FKL svänger. Östria väljer att tills vidare vara med på samverkan på sitt eget sätt. Varje enskild fråga kommer att diskuteras innan beslut tas.
BK Kenty tar en helt annan - högst oväntad - väg. Man har låtit påskina att klubben hela tiden varit positiv till samverkan och bara vill putsa till luddigheterna i framtidsplanerna och visionerna. Plötsligt tillkännages att man väljer att stå utanför och istället inleds ett samarbete med Åtvidabergs FF!
Detta måste skett “över en natt” eftersom deras styrelse någon dag innan går ut i Ö.C. med att “allt är klart med FKL, vi är positiva“. Självklart kan ju inte flirtandet med ÅFF skett med så kort varsel och man väntar sig en förödande slakt av Kenty i Corren. Snacka om knivhugg i ryggen. Men gallaspyandet uteblir helt. Medan Derbys NEJ massakrerades och hånades i blaskan kallas Kentys NEJ för “intressant satsning”. Häpnadsväckande…
Uppe i division 3 år 2008 och förhoppningarna är stora i Derby. Men inget funkar för Rävarna och man noterar en tabellrad som lyder 22 1 2 19 19- 61 5. Klart sist och respass tillbaka till fyran med andra ord.
2009 spelade vi i division 4 västra med lokala lag som Karle, Hjulsbro och Malmslätt. Derby är med i toppdiskussionerna så gott som hela året men faller på att man är ojämna och tvingas mönstra alldeles för många olika uppställningar.
2010 återstår i skrivande stund att se. Klubben har tappat flera givna förstaval bl.a. Zenkovic i anfallet, Bornehav på mitten och Schoultz i försvaret. Om ersättarna matchar dessa är vi en toppkandidat men långt ifrån favoriter. Men favoritskap är bara skönt att slippa bära.
Så sent som våren 2009 sparkade vi förresten ut alliansen FK Linköping ur Östgötacupen inför ca. 250 pers på Kungsberget. Trots att vi missade en (av två) bonusstraff. En alldeles tokrolig afton som firades med besked. Matchen - som var en kvartsfinal - slutade 1-1 och avgjordes på straffar där grönsvart sköt bäst. Derbys anhängare stormtrivdes och den lilla klacken var på bettet. Vi åkte sedan ut mot Hagahöjden från Peking (efter straffar) och missade därmed finalen mot självaste IFK Norrköping. Det kan man givetvis bara svära åt (FAN) men segern mot FKL lär vi glädja oss åt i åratal.
BK Derby har spelat 30 säsonger i näst högsta divisionen i landet.
Man har en allsvensk säsong, en SM-final och ett dussin DM-tecken på meritlistan. För att inte tala om meriterande segrar mot Newcastle och Flamengo (för att nämna några). Ingen annan klubb i Linköping är i närheten.
Kenty? De har en handfull säsonger på näst högsta nivån men är långt ifrån Derbys framgångar.
LFF? Läs ovan.
Karle? Skämtar ni?
Östria? Ha ha ha.
Sedan finns det ju ingen annan än Saab. Jo, den klubben har också en allsvensk säsong, publikrekord på Vallen och ett gäng säsonger i näst högsta divisionen. Men våra inbördes möten i tävlingsmatcher ser ut som följer (Derbys siffror först):
1957: 6-1
1958: 1-1, 1-3
1960: 2-0, 0-1
1961: 0-0, 3-0
1963: 1-2, 2-1
1964: 3-3, 0-5
1967: 2-1, 1-1
1968: 1-3, 1-1
1972: 1-4, 2-1
1975: 0-2, 0-2
1976: 2-0, 2-1
1981: 4-1, 1-1
Detta blir en totalrad på 23 9 6 8 36-35.
Statistik ljuger inte. Vi var bättre än Saab.
Man kan heller inte undgå att lägga märke till att många Lkpg’s-klubbar har försvunnit. T.ex. Forward, LAIK, Saab och LFF.
BK Derby rullar dock vidare. Klubben kan inte dö. Det finns alldeles för mycket hjärta i den föreningen. Har man överlevt allt som klubben gått igenom lär man aldrig försvinna.
Just nu är vi smärtsamt medvetna om att vi inte är bäst i stan, inte ens tvåa, inte ens trea, kanske inte ens fyra. Men historiskt sett är vi störst, bäst och vackrast. Det är bara att beklaga att inte FKL´s innovatörer satsade på Derby istället. Då hade man fått en anrik historia “på köpet”.
Struggle brave and free.
Vi är Derby. Linköpings Idrottsförening nummer 1.
Saknar du ditt namn i historian? Hittar du felaktigheter? Har du något att tillägga? Något annat kul att berätta? HÖR AV DIG!
