Carl Leijonhielm - pojken med de orangea guldskorna
Det brister ut i vår, de där dagarna på året när snön försvinner, knopparna brister och där de revisorer och konsulter i IFK Left som ännu inte gått in i väggen istället börjar se ett ljus i tunneln. Left-redaktionen tog sig ett snack med Carl Leijonhielm för att se hur formen känns inför IFK Lefts största utmaning hittills i klubbens historia.
Vi möter upp Carl på ett sterilt café i en trist betongbyggnad som man vid ett första intryck skulle kunna tro är ett fängelse, eller kanske fasaden på den tidigare Råsundastadion. Istället är det något att kalla "hemma" för Carl och många andra unga som gamla, manliga som kvinnliga konsulter och revisorer som är dedikerade till det här med skattesatser, vattenstämplade visitkort, bokföring och best practice. Carl förklarar att hade han inte jobbat här, hade han nog sett sig själv som endera fotbollsproffs (på riktigt, och inte bara i IFK Left) eller som volontärarbetare hos en isolerad indianstam i det djupaste Amazonas.
-Jag var en hejare på att tälja barkbåtar när jag var liten, här i väst har vi ju grejer som kanske raderat ut barkbåtarnas betydelse, men jag tror därborta...i väst...eh... att jag hade kunnat göra skillnad - den störste barkbåten Amazonas skådat. Längst bak skulle jag kunna sätta upp ett nät också, för att fånga anakondor. Jag var väldigt bra på att sy när jag gick i skolan.
Vi ger honom en gliring om att det inte ser så mycket ut för världen, det hus i vilket han bedriver sina dagar, men han förklarar att för att nå som högst räcker det inte att ha incitamentet att komma till paradiset, man behöver även få känna att man är i helvetet under sin resa - och här spelar miljön en väldigt stor roll.
-De har ryktats om renoveringar ända sedan huset stod klart, då det just inte var klart, men det har aldrig blivit något med det. Men vi tycker det är bra, det får folk att jobba hårdare uppåt. På fjortonde våningen ska det tydligen finnas en jacuzzi. Den hoppas jag få se någon gång.
Carl är formellt klädd i mörkblå kostym, vit skjorta och svart slips - till det en orange näsduk som han fick av managern efter sin säsong senast.
-Managern kom fram till mig direkt efter sista matchen och sa att jag gjort mig förtjänt av den. Jag var stolt som en tupp att jag rent av struntade att ta bussen hem efter sista matchen ute i Hässelby. Huvudet och benen bar mig, nej, flög mig fram ända till hemmet i Vasastan. Du kan ju gissa hur besviken jag blev när jag insåg på lagbanketten senare att alla i laget hade fått en.
Ändå bär Carl sin näsduk varje dag på jobbet med stolthet.
- Det är trots allt en ära att spela i IFK Left. Till skillnad från i Hybris Södra så känner jag att fansen, tränaren, managern, coachen - ja alla, att de tror på mig, och det gör att jag växt som både spelare och människa. Han berättar om en schism i sitt föregående lag Hybris Södra med tränaren Erik Bustad.
- Vi hade en träningsmatch inför säsongen mot Tallinn 98-gänget IF och jag kände mig galet het, och mina föraningar besannades. Jag vände ut och in på Tallinn-spelarna och dunkade in ett hattrick. Fansen blev som galna efter detta, folk kom fram till mig på stan efteråt och gratulerade. Jag blev "Tjolle med hatten" med hela Lund. Hatten var en kul omskrivning på hattrick. Men från Bustad var det knäpptyst - jag vet inte vad det var. Efter matchen fick jag en grattiskram av hans sambo, och jag vet inte om han tolkade något galet där, men hur som helst så fick jag inte spela en minut mer i laget efter de där tre målen.
Carls första säsong i Left började också den ganska trevande. Det var en ny omgivning och ny stad att bekanta sig med, och han kände att han inte kom till sin rätt i början.
- Jag är ju från Skövde, och sen har jag bott i Lund, men Stockholm var ju så mycket större. Min kompass är inte så bra, varken i huvudet eller i telefonen så det tog en vårsäsong för mig att hitta rätt - men sen började jag först hitta till fotbollsplanen och mot slutet av året började jag också hitta till motståndarmålet.
I samband med att Carl lyckades spela alltfler matcher så kom också belöningen mot slutet av säsongen då han lyckades komma upp i hela 5 mål under hösten (dock även totalt för säsongen) och han fick även pris på galan.
- Det kanske inte var det mest prestigefulla priset, men jag har lagt ner många sena timmar framför spegeln och tankeverksamhet på att hitta rätt och det känns kul att få belöningen, berättar Carl om priset för "Årets Målgest".
Det mest anmärkningsvärda med Carl som pristagare var inte själva målgesten i sig, utan att det faktiskt inte var Carl själv som gjorde målet den gången då målgesten uppkom.
Inför årets säsong så talar Carl om att det är dags att på riktigt visa Left-fansen vem det är som är kung i huvudstaden.
- Jag har ju ett adelsnamn, och det är på tiden att jag blir adlad i Left med. Först ska jag radera ut Erik Hedlund ur uppställningen - "Årets nykomling", my ass. Jag är bättre och det vet alla om.
För att lyckas med detta har Carl kittat upp sig rejält inför säsongen.
- Jag har köpt ett par Nike Libretto III AG. De är specialanpassade för mig, då jag gillar att spela på konstgräs, de är orangea för jag gillar orange, plus att det är lite grått då den orangea färgen tydligen tog slut. Det är lite synd, jag gillar inte grått. De har dessutom räfflor på insidan av foten för att jag ska kunna köra mina skruvade specialskott. Om de var dyra? Ja, har du inte kontakter så kostar det dig. Men jag har börjat nätverka, så jag kände en kille i butiken som kunde lösa det åt mig. Du vet, tjänster och gentjänster.
De nya skorna verkar bära frukt för Carl som blev framröstad av fansen som försäsongens bästa spelare och bl.a. satte Carl en kasse i en av försäsongsmatcherna.
- Det har känts bra, flåset är där, och när man har förtroende så växer man som spelare. Dessutom känner jag att jag har växt som en taktiker, jag har lagt åtskilliga sena timmar på jobbet på mitt Fantasy-lag vilket nu börjar skörda frukt. Jag tror på mig själv, och laget - men framförallt mig själv. Det finns ett "(j)ag" i "laget".
Vad har du annars för mål med säsongen?
-Vi har ju helt plötsligt tagit klivet, rättmätigt, upp i finrummet på Kristinebergs IP och får ju numera spela i Division 1. Således får vi kanske ha en lite ödmjuk inställning men topp 3 tycker jag borde vara en målsättning för laget. Min personliga målsättning förutom att radera ut Erik Hedlund är att komma före resterande Skövdeliga i Peter Garhamn och Erik Bustad i såväl målprotokollet som i stjärnligan. Men det borde inte vara någon match, Peter spelar ju bara på våren, och Bustad gör väl upp med Pierre Ferraud Norberg och Mattias Erasmie om vem som ska bli fotbollsinvalid under denna säsong, och mina pengar ligger på Bustad.
Intervjun började lida mot sitt slut och solen har sedan länge försvunnit ur rummet som nu endast lyses upp av två halvtrasiga lysrör i 60-watts ljus.
-Ni hittar ut själva va? Jag måste skynda mig, jag har dessvärre inte möjlighet att jobba halvdag idag.
Vi tar oss ut genom de långa, slingriga korridorerna och möts av en grådassig Stockholmskväll och tar oss en titt på klockan. Den visar 20.15.
