Den långa vägen tillbaks: Del 3
Söndagen den 28 februari är olyckan framme för Hoyzer Boyz lagkapten Carlis Fridlund. I en inomhusmatch med mixlaget vrider han sönder knät. Detta är hans egen berättelse om den långa vägen tillbaks mot korpfotbollens älskade grus, en berättelse fler som dragits med långtidsskador kan känna igen sig i. Tredje delen behandlar skadans omfattning, inledande rehab och vad som krävs för att komma tillbaks.
”Man kan inte spela fotboll utan ett korsband.” Orden är sjukgymnastens, och mitt första besök hos Idrottsklinikens sjukgym är både uppmuntrande och nedslående på en gång. Två veckors dötrista pensionärsövningar med knäböj och knästräck har förberett mig på hur monoton rehabträning kan vara. Men han tycker det ser bra ut, att jag bevarat muskulaturen på ett förvånansvärt vis och egentligen bara behöver hålla det igång i väntan på nästa operation. För utifrån hans perspektiv är en sådan oundviklig om jag ska kunna komma tillbaks.
Läkarna och experterna har varit gemensamt tydliga på den punkten. Mina chanser till att spela fotboll igen handlar i första hand om min vilja, min ork att kämpa med dagliga övningar, köra rejäl rehabträningar åtskilliga dagar i veckan. Annars är det normala vid totalrapturer på korsband är att man låter det vara, att man försöker stabilisera knät på annat vis, genom att bygga muskler. Det brukar funka för vardagliga bestyr och även motionsaktiviteter som inte belastar knät så mycket. För fotbollspelare är det en skillnad, även för oss på korpnivå.
Det främre och bakre korsbanden, menisker, ledband och muskler är tillsammans avgörande för stabiliteten i knät. Bollsporter anstränger knäna mer än de flesta andra idrottsformer, varför olika former av knäskador är vanliga, i synnerhet om någon av delarna i denna komplexa stabiliseringssammansättning är försvagad eller rentav skadad. I mitt fall, liksom de flesta allvarliga idrottsrelaterade korsbansdsskador, har det främre gått av helt. Menisken fungerar en sorts stötdämpare som sparar benen och benbrosk vid aktivitet och utsätts också för rejäla påfrestningar vid idrottande. En stor bit förhårdnad splitter av min inre minisk, den som klåparen på Cityakuten bittert nog missade, tog kirurgen bort vid operationen, liksom resterna av korsbandet.
Korsband läker inte av sig självt, utan en ny sena måste sättas dit på dess plats då inte enbart träning kan ge erfoderlig stabilitet i knät. Även vid sådan korsbandsplastik är det inte säkert att knät blir tillräckligt bra för att man ska kunna spela fotboll igen, men sjukgymnasten låter optimistisk på den punkten. Han menar att det numer är en relativt ordinär operation, även om det är en lång och slitsam väg tillbaks efter den.
Men tack vare att jag är nåt sorts fyskiskt praktexemplar, med lårmuskler av stål, ska det alltså inte vara nåt större problem. Bara jag har rätt inställning och bibehåller styrkan i benet fram tills korsbandsplastiken. På vilket sätt är upp till mig, så länge jag håller mig borta från fotboll och annan bollsport. Jag gör en snabb rannsakan inom mig och utesluter de flesta tänkbara träningsformer och försöker sortera vilka som är minst tråkiga. Cykling, löpning, gym… Trist som fan, men relativt enkelt och man får väl bita ihop och dra på musikspelaren på högsta volym för att slippa höra stånkande broilers på gymmet eller flåsande hurtisar i motionsspåret. Cykla har ju blivit livsfarligt i den här staden på senare år, så där vet jag inte. Jag gillar att köra fort lite för mycket för att det ska vara hälsosamt.
Hoyzer Boyz har i veckan kvar sista omgången i seriespelet och spänningen kring nedflyttningsstrecket är rafflande. Trist och kanske lite orättvist att vi hamnat där, men samtidigt är det kul med kamp in i det sista. Jag hade kunnat offra en testikel för att kunna vara med i en sista grisig viljekamp, men hoppas i alla fall att jag kan vara i full träning igen tills Korpen kör igång igen i vår. Men vägen dit är lång, krokig, backig och fylld med hinder och förmodligen nedslående bakslag. Ändå finns det få saker jag ser fram emot mer – det är som med allt annat i livet. Man inser inte hur mycket man saknar någonting förr ens det är borta.
Läs också del 1, 2, 4 och 5 i artikelserien