Den långa vägen tillbaks: Del 5
Söndagen den 28 februari är olyckan framme för Hoyzer Boyz lagkapten Carlis Fridlund. I en inomhusmatch med mixlaget vrider han sönder knät. Detta är hans egen berättelse om den långa vägen tillbaks mot korpfotbollens älskade grus. I femte delen redogörs för korsbandsoperationen och den första veckan efter ingreppet.
Dag 1 - operationsdag
Mobilens väckningsfunktion rycker mig ur en dröm om Roskildefestivalen. Det är dags. Jag har redan varit på pre-op och fått information om ingreppet. Måste erkänna att jag blev lite lätt illamående av att tänka mig in i vad de faktiskt ska in och göra i mitt ben. De ska snitta upp mig på fyra ställen, köra in en pytteliten kamera, låna en bit sena från benet som de syr ihop till en kortare och tjockare sena, ett surrogat till korsbandet som jag inte längre har. De fäster det i benet med en skruv samt en metallmärla av nåt slag och trär den genom knät där främre korsbandet brukade sitta. Jag får titta på skruven som ser ut som vilken skruv som helst, bara betydligt större än jag någonsin kunnat föreställa mig. Den spontana känslan är att jag är en inkomplett byggsats.
När jag väl infinner mig på kliniken har jag dock bearbetat traumat och är snarare försiktigt förväntansfull. I grunden är det samma visa som vid artroskopin, med en parad av läkare och sköterskor med olika titlar och namn som jag glömmer, vilka på olika vis ska borga för en lyckad operation. De gör sina expertgrejer, ställer lite frågor, tittar i journalen och skriver ibland till några kråkor. En näve parodiskt stora piller, samt en intravenös cocktail rakt in i armen senare börjar jag känna mig lite smått lullig. Den atletiskt byggda killen i sängen mittemot mig mår dåligt av sina mediciner. Kirurgen tittar förbi, småsnackar lite varefter han tar fram sin stora svarta spritpenna och ritar en stor pil på låret, pekandes mot mitt trasiga knä. ”Så vi inte tar fel” påpekar han med torr skämtsamhet. ”Nu är det snart dags!” tillägger han och struttar iväg.
Innan jag vet ordet av är jag uppdukad på kirurgin, får benet blaskat med en jäklar massa kall spritgelé och får en ännu kallare apparat applicerat på magen, vilken på nåt sätt ska hindra blodtillströmningen i benet under operationen. Armarna utåt och benen sträckta ligger jag åter där liksom korsfäst. ”Vill du andas lite i mitt munstycke?” säger narkossköterskan retsamt retoriskt och innan jag vet ordet av slocknar ljuset, trots min förutfattade målsättning om att försöka vara uppmärksam på själva ögonblicket då jag går från medveten till medvetslös. Jag antar att jag är sövd längre än vid det föregående ingreppet för när jag börjar kvickna till åter i min säng på uppvaket är jag övertygad om att jag har drömt. Vid artroskopin fattade jag knappt att jag somnat in innan jag vaknade. Mina drömmar är dolda i ett uppvaknandets töcken och jag inser snart att jag inte kommer kunna minnas nåt av dom mer än att det var mycket vitt, kanske snö.
Point-Of-View från sjuksängen
Jag blir snart varse mitt knä. Det känns som att hela kroppen roterar kring den skärande smärtan. Jag kastar ett öga på mina papper. Inga nya mediciner. Sköterskan tittar till mig. ”Var fan är mitt morfin?” frågar jag, fast på det korrekta viset genom att be om nåt mot smärtan. En spruta senare börjar livet kännas mycket mer generöst och gott. Jag ber skamlöst om påtår på påtår kaffe, går igenom de avslutande rutinerna och skrivs ut. När jag klär om ligger killen som hade sängen mittemot däckad i omkädningsrummet och blir ompysslad av flera sköterskor. Min ömma moder kommer och hämtar mig, jag betygar henne att jag mår prima, blir hemskjutsad och somnar på soffan.
Dag 2
Jag vaknar på natten av att smärtorna strålar ut ur knät, ut i hela benet ner i tårna och upp till höften. Pillar snabbt i mig ett par stora citodon och lyckas till sist hitta en ställning som inte gör förjävligt ont och somnar om. Vaknar på morgonen och känner mig helt förstörd. Om jag var lite besviken på att morfinet inte var mer ”kul”, vilket jag kanske hade förhoppningar om, inser jag retroaktivt varför jag kände mig så optimistisk och bekymmersfri, med fullt hanterbara smärtor efter operationen. Nu är det en helt annan visa. Dagen passerar i lidandets tecken framför teven. Flickvännen hjälper till så gott hon kan men jag är mest grinig och tröstlös som ett kolikbarn. Hur jag än vrider och vänder på mig gör sig knäet påmint på ett föga behjärtansvärt vis.
Dag 3
Det blir ytterligare en natt med begränsad sömn där jag vaknar och tar smärtstillade för att kunna somna om. Men när jag vaknar denna morgon känner jag faktiskt skillnad. Jag har fått instruktioner om att trappa upp mina rörelseövningar med ett rehabpass för benstyrkan. Om motorikexercisen gjort mig påmind om såväl min stelhet i knät som smärtan i hela benet, är det här resorna värre. Jag tvingas ge upp halvvägs och lägger på ett isförband och pallar upp benet på några kuddar istället. Högläge och is, det är min tillvaros nya ledfyr.
Kirurgen hade vänligheten att maila några abstrakta titthålskamerabilder från operationen
Dag 4
Det går åt rätt håll. Jag har sovit förhållandevis bra och behöver inte ta citodon det första jag gör då jag vaknar varje morgon. Humöret är bättre igen och jag klarar av mina rehabövningar med visst tandgnisslande. Dagen förflyter i fikats tecken varvat med te och kaffe. Jag och tjejen lägger pussel. 1000 små bitar som jag finner mig fast i, liksom hypnotiserad av att för första gången sedan operationen känna nån sorts aktiv stimulans. Eller katharsis? Det känns bra att bygga en helhet av ett splittrat och osammanhängande kaos. Jag sitter uppe till sent och löser nästan hela pusslet.
Dag 5
Det jävla pusslet har bara 999 bitar och ett litet hål i den perfekt sammansatta bilden stirrar hånfullt på mig. Det är så jävla typiskt på nåt sätt. Vi letar igenom lägenheten och vänder upp och ner på soffkuddarna, men den gäckande pusselbiten förblir som uppslukad av ett svart hål. Övningarna går bra nu. Jag passar på att duscha och byta förband. Det ser riktigt snaskigt ut, svullet med en känsla av död hud då de satt vattentäta förband över snitten. Tre av dom är små hål, men det fjärde är ett rejält hopsytt snitt på framsidan av vaden, antagligen där de norpat senan för att sen skruva fast den. Jag ryser av en blandning av obehag och skräckblandad fascination. Tvättar rent och sätter på nya plåster som andas bättre.
Dag 6
För första gången sedan operationen tar jag mig utanför lägenheten, där pusslet fortfarande ligger till 999/1000-delar färdigt. Det är premiär för längre kryckgång och jag har monterat broddarna för bättre fäste i snömodden. Ganska fort får jag in snitsen, men inser att det är grymt jobbigt. Inte minst när jag handlat och ska ta mig hemåt med ett gäng extrakilon på ryggen. Det tar extremt lång tid, går frustrerande sakta, men jag flåsar ändå som en bergsbestigare på väg mot toppen av K2.
Jag drabbas av samma sorts otålighetsrelaterade stress av min egen otympliga långsamhet som jag gör om jag hamnar i rygg på ett par sakta lunkande barnvagnsförare eller rullatorer, alternativt gångkäppar. Fast den här gången är det mig själv jag blir irriterad på. Allt tar så förbannat mycket längre tid än jag är van vid, jag är i vägen, och de jävla kryckorna gör minsta aktivitet till ett svårkoordinerat konststycke. Att det är vinter gör det knappast bättre. Av och på med kryckornas broddar vilket kräver två händer och varje gång rasar den andra kryckan i marken. Är det såhär det är att vara pensionär?
Dag 7
Med mycket möda och stort besvär tar jag mig till Idrottskliniken i Solna för att träffa min sjukgymnast. Han tycks använda nån sorts ego-boosting-psykologi, vilket funkar rätt dåligt på nån med kroniska problem att ta komplimanger eller odelat positiva omdömen om en själv. Liksom efter förra operationen fullständigt haglar superlativen kring min benmuskulatur och fysik, som vore jag nåt sorts praktexemplar. Alla som känner mig ens ytligt vet att så icke är fallet. Nåja, ”det ser strålande bra ut!” och ”är inga som helst problem” och ”är fantastiskt bra för att vara en vecka efter operation”. Det är väl med andra ord i alla fall inte dåligt. Efter 40 minuter monotona benövningar får jag en ny tid och stapplar hemåt på mina bråddförsedda kryckor. En vecka fylld med vedermödor avklarad, nu återstår blott trettiofem tills utsatt gruspremiär.
Läs också del 1, 2, 3 och 4 i artikelserien
