Den långa vägen tillbaks: Del 6

Söndagen den 28 februari är olyckan framme för Hoyzer Boyz lagkapten Carlis Fridlund. I en inomhusmatch med mixlaget vrider han sönder knät. Detta är hans egen berättelse om den långa vägen tillbaks mot korpfotbollens älskade grus. I sjätte delen får vi höra om vad som motiverar honom till att uthärda den långa och enformiga rehabiliteringen.

Det var ett tag sedan jag skrev vilket främst beror på att så värst mycket egentligen inte händer från vecka till vecka. Fast det beror naturligtvis på hur man ser på det. Då gick jag på kryckor, medicinerade mot smärtor och kände mig som en pensionär. Jag har sedan länge slängt kryckorna och tagit många små steg sen dess. Rehabträningen kan vara lång och tröstlös, men på något sätt gäller det att hela tiden motivera sig, se de små förbättringarna och ha en tydlig målsättning, hur avlägsen den än kan kännas ibland.
 
Jag går till sjukgymnast två gånger i veckan, gör mina övningar och försöker köra lite hemma också. På nåt vis har jag ändå börjat finna mig i det annars rätt monotona, försöker se det som en lååång försäsong. Jag har alltid hatat att jogga, men nu när jag får och kan göra det ett par gånger i veckan känns det som en enorm befrielse, att slippa gymmets väggar, gnisslandet från Cybexmaskinerna och motionscyklar. Ett steg ut mot den fria himlen och det mjälla gruset, den miljö fotboll skall spelas i! Målsättningen är solklar och även om det svider i själen av avund då jag ser lagkamraterna spela tvåmål, är det just denna längtan som motiverar mig.
 
Skadan har verkligen fått mig att se på träning på ett nytt vis, inte bara som en kul förberedelse inför matchspel utan som något högst nödvändigt, inget man kan fuska sig igenom. Jag förstår mig inte på fotbollsspelare som gnäller och inte vill träna för att det är för kallt, tråkigt eller jobbigt. Man gör det för sin egen skull, men också för laget. Att få tillhöra ett större sammanhang utanför sig själv. Ett kollektiv som delar känslor, upplevelser och kärleken till fotbollen. Att bara få en försmak av allt detta genom att träna med boll känns i nuläget som en oåtkomlig superlyx. Skämmes ni träningsskygga och lata!
 
För även om monotonin stundtals är mördande känns plötsligt vartenda litet motståndspålägg på maskinerna som en sportslig framgång, att man tar ut sig allt hårdare på motionscykeln som en personlig triumf, att benen känns starkare än på länge som att man har ena fotbollsskon på grusplanen. Jag intalar mig att jag är faktiskt rätt bra på rehab, för att inte tala om att duscha där jag håller världsklass! Samtidigt påminns man av frekventa mindre bakslag hur långt det är kvar. Det har gått drygt tre månader sen operationen och det lär dröja minst lika länge till innan jag kan göra enklare övningar med boll. I bästa fall. Ibland känner jag av att knät fortfarande är instabilt, att det gör ont den där sista biten när jag sträcker ut det hastigt. Att det klickar, tar emot, stelnar och svullnar vid ansträngning och den ständigt närvarande rädslan att slå upp skadan. Att behöva börja om från början med en ny operation.
 
Lagom tills Hoyzers försäsong satte igång fick vi reda på att en av lagets ynglingar Daniel Ek som tredje spelare i laget råkat ut för en korsbandsskada. Jag lider något oerhört med honom, men vet samtidigt att han har alla förutsättningar att komma tillbaks. Han är betydligt mycket yngre än vad jag är, vilket ligger honom i fatet när det gäller förutsättningar för att bli återställd efter en så pass allvarlig knäskada. Men som läkare, sjukgymnaster och alla som själva råkat ut för korsbandsskador jag pratat med säger; det viktigaste är att man är motiverad och orkar med den långa vägen tillbaks.
 
Där har jag en stor fördel. Jag längtar nåt så oerhört efter att få kliva ut på gruset med inställningen att ”Nu jävlar ska spelas boll och ha kul!” Att knycka tillbaks kaptensbindeln och känna pirret och förväntningarna inför matchspel med Hoyzer Boyz igen. Att i en svettig matchtröja få göra vågen framför en fåtalig men trogen supporterskara efter en slitsam seger. Analysera match och träning över en öl tillsammans med ett lag som stinker ner syltan som en blöt hundkennel. För mig ger det bränslet att orka slita på träningsmaskinerna i ett kvavt gym och uthärda att stå vid sidan av plan då laget spelar. Jag är tämligen övertygad om att det är sådana känslor som motiverar fotbollsspelare på alla nivåer.

 Läs också del 1, 2, 3, 4 och 5 i artikelserien

Il Capitanored@hoyzer.se2011-04-04 12:27:00
Author

Fler artiklar om Hoyzer Boyz