Den långa vägen tillbaks: Del 7
Söndagen den 28 februari 2010 är olyckan framme för Hoyzer Boyz lagkapten Carlis Fridlund. I en inomhusmatch med mixlaget vrider han sönder knät. Detta är hans egen berättelse om den långa vägen tillbaks till korpfotbollens älskade grus. I del sju ser han tillbaks på drygt sju månaders rehabträning och euforin över att äntligen kunna träna med boll.
Mycket vatten har flutit under broarna sedan mitt senaste inlägg. Mycket har också hänt som jag inte riktigt haft nerv att meddela mig om och detta av flera skäl. Någonstans innerst inne tror jag att alla som pysslar med något så gäckande som korpfotboll har en liten svaghet för skrock, oavsett om man sätter på sig skorna i en viss ordning, lyssnar på en speciell låt innan match, eller tillber något högre/lägre väsen. För egen del handlar det om aforismen att inte ta ut segern i förskott. Då menar jag inte bara i matchsammanhang utan hur hela den här långa processen har fortlöpt, den som inleddes med de där ödesdigra knäskadorna.
Under mina 38 levnadsår har jag sluppit allvarliga skador, benbrott, operationer och annat som hindrat mitt idrottsutövande. Att jag lade av med fotbollen i tonåren hade helt andra skäl och sedan jag tagit upp det i mogen ålder har jag undsluppit allt annat än mindre skavanker. Men när jag för ett och ett halvt år sedan låg och kved på Brommahallens golv visste jag någonstans att det var något i min livscykel som förändrats.
Att ortopeden avfärdade det som en lättare ledbandsskada bidrog nog bara till det självbedrägeri som bekräftades då jag knappt halvåret senare förvärrade skadan genom att slita av främre korsbandet i höger knä. Jag ställdes inför valet att lägga av med fotbollen eller genomgå ett par operationer vars resultat i sig inte var en garant för att jag någonsin skulle kunna spela en fotbollsmatch igen. Jag kan inte svara för alla, men för mig var valet enkelt.
Kirurgen var tydlig med att mina chanser att komma tillbaks till stor del var avhängig min motivation, min vilja och ork att genomgå ett långt och enformigt rehabprogram. Resten var tämligen slumpmässigt, hur kroppen svarade på ingreppet, vilka komplikationer som kunde uppkomma och helt enkelt hur benägen min nyckfulla kropp var att läka det trasiga knäet.
Den första operationen var en baggis, där de mest gick in och städade undan splitter och lösa bitar av minisk och korsband. Läkning och rehab gick som planerat, så läkaren såg inget hinder för en korsbandsplastik ett par månader senare. Också det ingreppet tycktes ha gått bra och jag kom snabbt igång med rehabiliteringsträningen. Från vecka till vecka var förbättringarna minimala och ofta kom jag att misströsta genom tankegångar typ: ”Om jag inte ens kan belasta knäet, hur fan ska jag då kunna slå ett inlägg?”
Ni som haft tålamod och följt min klagosång, liksom ni som själva haft långtidsskador, vet hur det ständigt är en kamp mellan motivationen att komma tillbaks och den trista delen med enformiga övningar, motgångar och annat som bor granne med den bistra realiteten att man förr eller senare, av olika anledningar, förmodligen måste lägga av. Men jag hade nog inte varit den jag är om det inte vore min förmåga till en viss dos av självbedrägeri, revanschlust och det tvåhövdade maniska drag som konstituerar mitt överjag.
På något sätt lyckades mitt normalt skeptiska sinne ta in en del av de klichéer som hör idrottspsykologin till. Sådant som ”ett steg i taget”, ”skadan är min största sportsliga utmaning” och att man ska ”skapa positiva målbilder”. Gudarna ska veta att jag fantiserat om min fantastiska comeback, alla målen, glidtacklingarna, smörpassarna och segergesterna jag målat upp inför mitt inre öga. Och detta tämligen dagligen, inte sällan som det sista jag tänker på innan jag somnar.
Nåja, tre månader in i rehaben gick jag in i en ny fas, tillika ett uppiggande trendbrott. Jag fick klartecken att börja jogga på egen hand och göra fler övningar också utanför gymmets väggar. Det dröjde det inte länge innan frestelsen tog överhanden. Knäet svarade positivt på löpning, så efter ett par veckors trista joggingpass testade jag ett par lätta bollövningar. Aldrig har kvadraten varit så rolig, en enformig övning med mottagningar och femmeterspass så lekfull. Naturligtvis yppade jag inte ett ord om detta till min sjukgymnast, lika mycket av rädslan att få en uppsträckning som att spoliera det flyt jag tyckte mig vara i. Allt gick åt rätt håll, vilket också var andledningen till att jag inte tordes skriva om det. ”Ta inte ut segern i förskott”.
Efter hand har jag fått godkännanden att delta i alltfler moment på träningarna, men har för den delen inte försummat sjukgymnastiken, trots att den i jämförelse med fotbollen tedde sig allt tristare. Men känslan av att styrkan i benet började komma tillbaks, liksom stabiliteten i knät hela tiden har varit en morot. Sista tiden på gymmet blev till tvåtimmars benpass, där jag cyklade på morsans trögtrampade Kronanhoj till och från sjukgymnastiken. När det så blev dags för sexmånadersbesiktning kände jag mig väl förberedd.
Besiktningen går till på så vis att man mäter stabilitet, rörlighet och styrka i ben och knä, samt jämför dels med mätningarna innan operationen, dels med det friska benet. Det kom som en stor lättnad och glädje när resultaten visade att styrkan i det opererade benet var lika bra eller bättre än i det oskadade, något som enligt sjukgymnasten som genomförde testerna tillhör ovanligheten. Läkaren som undersökte mig följande vecka kunde bara konstatera att det såg så bra ut som det kunde göra ett halvår efter en korsbandsoperation.
Min fråga till honom var naturligtvis om jag kan börja spela fotboll på allvar igen, vilket han svarade på lite glidande: ”Som läkare vill man ju helst att patienterna ska undvika aktiviteter som riskerar att ge nya skador. Men jag antar att du inte hade genomgått allt om det inte vore för att du ville kunna spela fotboll igen…” Damn right! Nu är det drygt en månad kvar till omstart av serien, en månad att träna för fullt och försöka återfå någon sorts matchform, balans, bollkänsla och fotbollsfysik. Jag återkommer lagom till avspark!
Läs också del 1, 2, 3, 4, 5 och 6 i artikelserien
