Tankar efter matchen mot Härnösand
Fantastiskt försvarsspel i 81 minuter, räckte nästan för att lugga seriefavoriterna på poäng.
Graninge FF kom till matchen med sämsta tänkbara förutsättningar. Hella, tillika lagkapten, var avstängd, Micke J kunde inte vara med, Jocke Beggrens fot höll inte för spel, Jeisson borta resten av säsongen, Block var tvungen att lämna återbud på uppvärmning på grund av förkylning och jag själv i målet som håller på att kurera mig efter två veckors kraftig förkylning, inte var i toppform. Alltså fem spelare borta från startuppställningen mot Härnösand, som för många är favoriter att ta hem serien.
Matchen då?
Vi tog tag i taktpinnen direkt och visade att vi inte hade gett upp. Härnösand hade märkbart svårt att skapa något farligt, det fina passningsspelet som de snackar mycket om, såg vi ingenting av. Faktum var att vi stora stunder spelade ut ett skärrat Härnösand som började gnälla på varandra.
Det var egentligen bara en farlig målchans i första halvlek och den hade Tjatte. Efter en lång utspark av undertecknad, studsade bollen över deras sista back, men tyvärr fick Tjatte bollen för långt ifrån sig och avslutet blev i panikensslag mitt på.
I halvtidtidssnacket pratade vi om att fortsätta hålla koncentrationen där bak, och inte slå fast bollen i deras backlinje, utan att antingen lyfta ner mot hörnflaggorna alternativt spela på fot på Näsmark och Tjatte. Det fanns en väldigt positiv anda i laget och alla trodde på det vi gjorde.
Jag tror många hade förväntat sig en anstorming från Härnösand direkt i andra, men så blev icke fallet. Vi fortsatte att spela den finaste fotbollen för säsongen. Tyvärr kom vi aldrig närmre än Anthonys halvvolleykanon från 25-30 meter som träffade klockrent i ribban.
Istället i den 81:a minuten rann Kim Jonsson igenom och fick på en kalasträff som satt i otagbart i första krysset. Det vara bara att applodera, ett riktigt snyggt mål. 0-2 kom i den 90:e minuten då vi tryckte upp allt folk för att jaga en kvittering. Ett friläge, en kall avslutning.
Tankar efter matchen: Trots en svidande förlust där vi gör årets bästa match, så är undertecknad nöjd, riktigt nöjd. Ingen trodde att vi skulle stå emot med så många spelare borta. Men vi gjorde en fantastiskt bra match. Försvarsspelet var klockrent. Domeij raderade ut Alen fullständigt och Linus Perman satt som en fästing hela matchen på Peter Johansson, som inte skapade en enda målchans på hela matchen. Att vi sedan charmade publiken med stundtals bländade fotboll, det vara bara ett plus, ett stort plus.
Egentligen ska man inte ge ut några betyg till enskilda spelare i en sådan här match, där alla gör en heorisk insats. Men det är endå tre stycken jag vill ge extra beröm.
Andreas Domeij; Fick tampas mot seriens målfarligaste anfallare och han gjorde det med bravur. Alen var osynlig i 90 minuter, hade ett skott i ribban, men det kan man knappast lasta Domeij för. Klockren insats.
Linus Permen; Fck den mest otacksamma uppgiften man kan få. Han skulle punktmarkera Peter Johansson, vart han än gick, så skulle Linus vara där. En uppgift som tog bort han från allt vad anfallsfotboll betyder. Men Linus behöll koncentrationen i 90 minuter och Peter Johansson, fick varken briljera med sina framspelningar eller sin fina vänsterfot. Klockren insats.
Lillen; Måste även ge våran tränare ett överbetyg. Vi bytte spelsystem från vårat 1-4-4-1 till en 1-4-2-1-2 och vilket genidrag det blev. Vi vann mittfältet, vilket betydde att vi kunde föra matchen långa stunder. Vi vann andra bollar och kunde spela oss ur många situationer då vi var en man mer på mitten. Förhoppnnigsvis får vi se den här formationen fler gånger.
