Scoutingdivisionen på fotbollsresa i obygden
Trots att den svenska sommaren klart och tydligt är här igen, har Scoutingdivisionen valt att följa två av helgens matcher i serien. Bland annat ett benhårt möte mitt ute i obygden.
Vägen till Alsen är ganska enkel.
Det är bara att följa den enda vägen, och köra tills du är framme. Du behöver inte svänga av någonstans, eftersom det inte finns någonstans att svänga av.
Trots det höll Scoutingdivisionen, för dagen bestående av tre gravt bakfulla personer, på att köra fel. Efter vägen sökte vi någon att fråga, om vi verkligen var rätt ute. Men vi hittade ingen, eftersom alla redan hade sökt sig till Västjämtlands vackrast belägna (?) fotbollsplan, Bleckåsvallen.
Alsen är ett byalag till den grad att alla följer laget. På alla hemmamatcher så här långt har publiksiffran legat bra precis kring 125, och att döma av antalet hus verkar det vara så många som det bor i byn. Även läktaren är anpassad till detta faktum. När vi tre utbölingar anländer finns inte en plats på läktaren. Alla som ska se matchen har redan kilat in sig.
I Alsens försvarslinje finns en kille som dominerar. Eller förresten, det är ingen kille, det är en man. Svårt att säga exakt, men Andreas Landén ser ut att mäta uppåt 195 centimeter och väga in runt 100 pannor. Det är svårt att tro att denna urkraft, en ardenner, en mörkhårig Dolph Lundgren från de västjämtska skogarna, gör fem på foten. Det klarar han troligen inte heller.
Däremot sköter han mittförsvaret med den äran. Ingen i dagens motståndarlag, Sandåkern, är i närheten av att passera den skäggige besten i hemmaförsvaret. I luften, längs marken, han dominerar. Regnet och den ojämna planen gör enbart att han växer. Bollen kan studsa hur snett den vill, den studsar liksom ändå inte bredvid Landén.
Matchen? Två bottengäng i division 3, och yttre förutsättningar som kändes väldigt april, det blev ingen minnesvärd historia. 1–1 och båda målen i samband med fasta situationer. Alsen fick en gyllene chans på straff.
– Känner du dig helt hundra på den här, frågade Markus Hellby sin anfallskollega och lagkapten Jon Persson. Därefter fick han se Persson missa straffen.
--
Söndagens match visar sig vara regisserad av Mr Bean, alternativt Saturday Night Live-gänget. Frösön dominerar mot Timrå i 90 minuter och lyckas med allt.
Förutom den vitala del av fotbollen som går ut på att få in bolluslingen i mål. Bollen är på linjen, träffar ribban, stolpen, förhindras av egna spelare, motståndarspelare och den assisterande domaren. Frösön har två bollar i nät i lägen där det redan är vinkat. När som helst tror vi att någon i Timrå ska utbrista ”Dolda kameran!”.
Lövsta IP visar sig från sin allra ärligaste sida med ett par plusgrader, sibiriska vindar och ett hällregn som bara blev värre. Hemmamålvakten, 20-årige Dennis Grönlund, har stått och frusit dasen av sig, sysslolös i hela andra halvlek när Timrå helt ur det blå får ett friläge med fem minuter kvar.
Att Grönlund lyckas göra en benparad med dessa förutsättningar utan att bryta ett ben eller förstöra en ljumske är svårt att förstå, även för Scoutingdivisionen.
– Jag var på väg åt fel håll. Benet låg kvar, flinade Dennis efteråt.
I nästkommande två anfall gör Frösön plötsligt både 1 och 2–0.
Wästis brukar ständigt tjata om att ”bra målvakter har tur”. Det vore kanske dags att GFF-målvakten börjar träna igen. Han har en bit kvar till den nivån.
