Tro, hopp och kärlek
Det var ett hyfsat decimerat Hoyzer som slöt upp i Bromma denna regniga söndagskväll. De föraviserade sex blev tillslut viktiga sju då den skadade hjälten Ola Wiklander missat en sen anmälan och trots trasiga muskelfästen valde att delta. Denna uppoffring skulle visa sig vara otroligt viktig.
Taktiken sattes tydligt, fokus på defensiven och använd resurserna smart. En läxa lärd från de två tidigare matchernas snöpliga uddamålsförlusterna. Detta val av taktik gjorde att spelet i första halvlek var avvaktande och motståndarna, som var spelskickliga, tilläts styra spelet och Hoyzer valde att försöka med långa utkast, istället för att slå chansbollar slå säkra pass eller döda boll istället för att anfalla i kamikazestil. Detta ledde också till matchens första riktiga målchans då Ola Wiklander fångade upp ett utkast, höll i bollen och kom loss på kanten, inlägget var precist och ställde Undiciförsvaret helt. En mötande Maria Holmgren hamnade dessvärre lite snett och avslutet smet över ribban. En annan detalj som tydligt framgick var även att läxan om snabba insparkar var lärd, de flesta bollarna spelades nu hemåt till en deltagande målvakt vilket gav spelet en ytterligare dimension.
Hoyzers nummer sex, den sjunde spelaren som gjorde skillnaden
Matchens osäkraste deltagare skulle dock stå för ett ödesdigert misstag. Ytterligare en domarskandal att skriva ner i historieböckerna. Efter att först tillåta ett alldeles för hårt spel över hela planen från Undicis spelare kom sedan det förlösande misstaget. En väl avvägd genomskärare nådde Undicis forward som kom fri mot Hoyzermålvakten Carlis Fridlund, som inte var sen att agera. Genom att fullständigt ramma en utrusande Carlis och sätta ett knä i magen på densamme rullade bollen snöpligt förbi och en framrusande Undicispelare kunde stöta bollen i öppet mål. Detta borde givetvis aldrig ha godkänts och en viss aggression spred sig i Hoyzerlägret. Dock inte av det slag som snöpliga mål brukar göra. Efter halvtidsvilan, då motståndarens lagkapten skämde ut sig rejält då han stegade upp till den Hoyzerska hänföraren Petra Åslund och levererade nedlåtande kommentarer, stod ett till tänderna taggat Hoyzer på planen.
I intervjun efter matchen berättade John Hollingworth att skyttekungen Ola uttalat sig kraftfullt:
- Det känns som det här är ett lag vi borde slå.
Något John kände sig tveksam till med tidigare matchers trötthet i minnet.
-Jo, jag kände då att vi måste våga lite mer, annars kan det här rinna iväg, erkänner en lättad John.
Tack vare den extra motivationen och aggressiviteten var det ett annat Hoyzer som stod på banan när domaren, en tre äpplen hög flicka med en kraftig avsaknad av pondus som främsta egenskap, blåste igång matchen igen. Helt plötsligt klaffade det mesta, spelarna på planen tog intelligenta löpningar, jobbade mer smart än hårt och trots att de var piskade att gå framåt glömdes inte defensiven av. Det skulle betala sig. Efter en defensiv brytning kunde John slå en genomskärare framåt i banan som enkelt plockades upp och kallt rullades in i mål av Ola. Kvitterat.
Det Hoyzerska kollektivet ställde gång på gång frågor till Undicis backlinje, frågor de fick allt svårare att besvara. För att återta ledningen valde Undici att chansa och de flyttade med sin målvakt långt upp i anfallen, något som skulle straffa sig i dubbel bemärkelse. Efter en lätt tilltrasslad situation snappade Ola upp bollen och avlossade skott. Målvakten befann sig långt utanför sitt straffområde men valde ändå att sträcka ut och mota bollen med händerna. Domaren blåste tveksamt för frispark, något som fick Hoyzerspelarna att rasa. Efter en hetsig diskussion där domaren fick lära sig några av de grundläggande reglerna i fotboll kom dock domslutet. Inte helt enligt regelboken, men med tanke på domarens långa suktande blickar mot Undicis målvakt, inte så konstigt.
Blott två minuter i skamvrån. Hoyzerlägret var inte nöjda, men insåg att mer bråk skulle kunna få oönskade konsekvenser. En frisparksvariant av den högre skolan rullades upp och en slarvig Hollingworth hade egentligen bara att raka in bollen i öppet mål, men skärpan saknades och istället sparkades hål i luften. Men inte långt senare skulle ett väldigt snarlikt anfall som det som föranledde kvitteringen rullas upp. John bröt ett anfall i sista stund, vände och slog en lång passning längs marken, något som den iskalle Ola inte var sen att uppfatta och helt plötsligt var det Hoyzer som hade den gula ledartröjan. Kanske inte helt oväntat, särskilt med tanke på det numerära överläget. Dock väldigt rättvist.
Efter detta blev Undici fulltaligt, dock utan att återta något spelmässigt. Hoyzer spelade brilliant och intelligent. Genom att låta motståndarna jaga boll utan att komma någonvart ströp mittfältet Undici på de sista krafterna och ca 5 minuter innan slutsignalen, efter tjusigt spel på mittplan, ställdes återigen Ola helt fri och placerade in 3-1 bakom keepern. Ett fullbordat och tvättäkta hattrick var ett faktum. Efter detta valde Hoyzer att bevaka sin ledning och fortsätta med det defensiva arbetet. Ett allt mer stressat Undici såg tiden rinna iväg från dem, medan Hoyzer ställde upp med en försvarsmur och bara väntade på tillfällen att kontra. Fler mål bjöds inte i matchen, men väl ett beundransvärt samarbete i Hoyzerlägret.
Sammanfattningsvis kan man säga att en spelare stack ut som hjälte för de övriga sex, men likaväl hade denne man aldrig klarat det utan sina medspelare. Det gamla musketörsordspråket har väl aldrig passat bättre, En för alla, Alla för en! Och med det lämnar jag er i spänd förväntan till nästa match.
