Hoyzers plastprotest förstasidestoff
När det kom till Hoyzers kännedom att träningsplanen skulle beläggas med plastgräs var man inte sena att sätta ner foten i grusdammet. Detta med sånt eftertryck att tidningen Södermalmsnytt gjorde ett reportage om det hoyzerska motståndet mot kommunens planer på syntetmaterial på flera av Södermalms grusplaner.
”Nog med plastgräs - Rör inte vår grusplan!” skriker Södermalmsnytts förstasida mot läsarna i helgen då 67800 exemplar distribueras på Söder och Gamla stan. Hoyzer Boyz har ruttnat på de ensidiga hyllningarna av fenomenet konstgräs och vill lyfta fram en annan sida av fotbollen; den styvmoderligt behandlade och ofta bortglömda kulturinstitutionen grusfotboll (läs tidigare artiklar här).
Plastgräs må vara populärt i vissa kretsar, kanske för populärt. Redan idag är planerna i stan ofta överbokade under fotbollssäsongen och korplagen är de som hamnar längst ner i hackordningen eftersom de inte har ekonomiska muskler att boka planer på vettiga tider. Risken är att plastbelagda planer kommer vara än mer fullbokade, vilket snarare skadar än främjar spontanfotbollen, dvs motsatsen till plastförespråkarnas favoritargument i frågan.
Läs redan idag artikeln här (Foto: Karin Nilsson, Södermalmsnytt)
Det saknas pluralistiskt tänkande i hela planfrågan. Man tycks utgå ifrån föreställningen att plast är bättre än grus, att det främjar fotbollen på alla plan. Hoyzer tillhör de klubbar som snarare ser detta som ett hot mot grusfotbollen som på sätt och vis är en egen sport, utan ambitioner att konkurrera med 11-mannafotboll på gräs eller plast. Man löser inga problem genom att lägga plast på grus, däremot skapas det med all säkerhet nya.
Grus må ge skrubbsår och andra ytliga bestyr, men är mer förlåtande mot rygg, leder och ligament än syntetmaterial. För såväl korpspelare som proffs är detta ett dokumenterat faktum. Att plastgräsen dessutom är utblandade med giftiga och befarat cancerframkallande gummipellets talar knappast för att grusdammet är ett större hälsoproblem. Som korpspelare har man oftast nått sin fotbollskarriärs slutstation och då är det helt enkelt grus man spelar på, ett underlag man vuxit upp med, kommit tillbaks till och lärt sig älska. Det är en kultur i sig, lite sjavig och charmigt underklassigt. Samtidigt är grus ett mer levande material än plast, som dock likväl kan vara ett skapligt surrogat för unga spelare med karriärsdrömmar om att få spela seriefotboll på naturgräs.
Man kan argumentera för och emot i evinnerligheter och som korpspelare är man väl van vid att flyttas runt, att grusplaner får lämna plats åt gentrifieringens monument i form av bostadsrätter, parkeringar, plastgräs o dyl. Däremot skulle alla tjäna på fler fotbollsplaner, något som definitivt skulle främja spontanfotbollen på alla nivåer och alla underlag. Fram till dess är Hoyzers vädjan, ja även krav, att inte bygga bort Söders grus!
Följ upp Södermalmsnytts debatt!
