Hoyzer Girlz snuvade på 3 pinnar
En minimal klack fick bevittna maximal otur när Hoyzer Girlz under torsdagens match mot Mosebacke blev bestulna på 3 viktiga poäng i matchens sista spelminut. Men Hoyzers utsände krönikör Ola Wiklander, den vackre, fick dessförinnan sig serverad en hel del fotbollsgodis av den "sötare" sorten.
Det var med trötthet i sinne, och allt annat än solsken i blick, jag släntrade ner till Bandhagens IP för att uppleva Hoyzerflickornas förmodade kränkning av Mosebacke DFF. Spektaklet inleddes allt annat än lovande då det visade sig att jag var den enda åskådaren, och då jag är en begrundande sådan istället för högljudd drabbades jag omgående av en oro över att stödet skulle vara undermåligt och därigenom drabba laget i mitt hjärta. Dock visade sig domaren bli oproportionerlig glad över min närvaro. Alltid något.
Matchen inleds i ett furiöst hoyzerskt tempo, och det tar inte många sekunder innan en genomstickare når Azra, som låter oss få veta att de gamla Idol-takterna sitter i genom att pardonfritt och behärskat trycka in ledningsmålet. En smakstart utav guds nåde.
Hoyzer fortsätter kontrollera matchen med en granithård defensiv och ett lika delar fantasifullt som resolut mittfält. Både Azra och Sofia på topp lirkar till sig goda lägen, men utan att lyckas med de avslutande momenten. Ett rungande ribbskott är det närmsta man kommer innan motståndarlaget på något förmodligen orättvist och regelvidrigt sätt lyckas tillskansa sig en hörnspark. Hörnan är helt okej slagen och knoppas in. Hade jag varit en neutral rapportör skulle jag kunna sträcka mig så långt som att kalla det ”snyggt” eller ”väl utfört”, men eftersom jag är lika opartisk som mitt intresse för U2 är stort faller domen: ett jävla turmål.
Matchen fortsätter därefter på samma vis som innan det onaturliga och ovälkomna avbrottet i den hoyzerska attacken. Mosebacke DFF pressas tillbaka och verkar snarast längta hem till den överskattade uteservering de förmodligen tagit sitt namn efter. Detta straffar sig när Hedvig obönhörligt och förlösande rakar in ledningsmålet bakom en lika chanslös som förbannad motståndarmålvakt. Rättvisa har sällan varit så välkommen.
Det mest dramatiska som händer under de sista minuterna innan halvtidsvilan är att publikantalet fördubblas då Per ”Den Nye” Levin drönar in, beväpnad med några fantasiskt efterlängtade folköl. Detta uppmärksammar även domaren, som verkar flytta sin rörelsearea från mittcirkeln mot oss vid sidlinjen, där han resten av halvleken skickligt och passivt låter tiden gå, innan han blåser av halvleken för att omedelbart bege sig av till ett buskage vid hörnflaggan.
Andra halvlek fortsätter i samma anda som den första med ett hoyzerövertag, som dessvärre inte resulterar i den efterlängtade sista spiken i den södemalmska hipsterkistan. Mosebacke lyckas dock inte heller producera särskilt mycket för att oroa varken backlinjen eller Lollo i målet. De få anfall de lyckas skrapa fram tar bryskt omhand om av ett vilt kämpande Hoyzer.
Men då världen är orättvis och kall, och att jag med min väldokumenterande olyckskorpseffekt är på plats, kunde man ändå ge sig fan på ett snöpligt och sorgesamt avslut. Och visst, några få sekunder innan domaren skall försöka ta sitt sunda förnuft till fånga och avrätta matchen och på samma gång skicka Mosebacke ner i förlustens svarta avgrund, studsar bollen oturligt ut mot den hoyzerska straffområdesgränsen. Där lyckas en mosebackespelare på något oförklarligt och mycket tursamt sätt faktiskt få en snedträff som ställer Lollo i målet och kvitteringen är ett faktum. Fruktansvärt orättvist. Mosebacke firar som galningar, när de egentligen skall skämmas, be om ursäkt, samt tacka den lagkamrat som så uppenbarligen sålt sin själ till Satan innan matchen i utbyte mot en en poäng.
För att sammanfatta kvällen kan vi ändå hitta några positiva saker. Hoyzer Girlz gjorde en mycket stark match, där alla gjorde toppinsatser utan att försaka lagmaskineriet. Detta bådar gott inför de resterande matcherna, där jag är övertygad om att laget kommer klättra kraftigt. Vidare kan vi konstatera att domaren gjorde en bra match, kanske inte genom sitt dömande, men defenitivt genom sitt både subtilt entusiamserande och samtidigt lätt don’t-give-a-fuck-attitydstinna sätt. Jag kan inte minnas senast en främling blev så glad och uppspelt över att se mig. En stor eloge till honom. En liten guldstjärna även till Per (och senare även Jonny) som via dryckesvägen hjälpte till att komma över detta svidande poängtapp.