Den långa vägen tillbaks: Del 2
Söndagen den 28 februari är olyckan framme för Hoyzer Boyz lagkapten Carlis Fridlund. I en inomhusmatch med mixlaget vrider han sönder knät. Detta är hans egen berättelse om den långa vägen tillbaks mot korpfotbollens älskade grus, en berättelse fler som dragits med långtidsskador kan känna igen sig i. Andra delen handlar om turerna kring korrekt diagnosering och operationen som följde.
Jag vaknade morgonen efter den ödesdigra träningen med fruktansvärda smärtor och en rejäl svullnad i ett helt orörligt knä. Med tanke på min tidigare erfarenhet ville jag denna gång till en idrottsortoped, nån som inte skulle avfärda mig med att det bara vara att vila. Tack vare kontakter kunde jag snabbt få en tid på Idrottskliniken i Solna, där en bekymrad läkare, tillika gammal bekant, skickade mig akut på magnetröntgen. Ironiskt nog på dagen ett halvår efter den olycksaliga kvällen då jag låg och skrek på Bromma sporthalls plastiga golv.
Dagen efter ringer idrottsläkaren upp mig och konstaterar bistert att det ser riktigt illa ut, att magnetröntgen visar på både trasig minisk och korsband. Han rekommenderar operation och skickar remiss till Sophiahemmets specialistklinik, också dom experter på knä- och ledskador. Väntetiden är på ett par månader och jag fördriver tiden med att fortsatt från sidlinjen bevittna mina lagkamraterns framfart på gruset. Hoyzer har tagit sig i kragen och spelar fin fotboll, vinner mot seriesegrarna, samt tar efter nervdaller segern i Hoyzer Cup. Stoltheten över lagets uppryckning brottas med avunden att inte kunna spela själv.
Slutligen träffar jag läkare på kniniken som konstaterar att jag till att börja med behöver artroskopi, dvs en titthålsoperation för att se närmare på hur illa det är med de skadade delarna, samt rensa ut rester som ligger i vägen. Turligt nog har de en ledig tid redan nästföljande morgon. Jag infinner mig, får prata med halvdussinet olika personal, alltifrån narkosläkare, sköterskor, kirurg… En näve piller senare, med rakat och ritat knä rullas jag in i operationssalen.
Personalen skämtar om min AIK-tatuering, inte helt oväntat när man befinner sig en snedspark från lillbrorsornas borg. Och jag funderar över om jag alls kommer vakna ur narkosen. Jag ligger ner med benen raka och armarna utsträckta över operationsbordet, som på en krucifix. Inom mig fantiserar jag om det självklara visuella bildperspektivet ifall detta varit en Hollywoodfilm, och jag varit mitt fotbollslags stora stjärna. Frälsaren. Messias. Men det är jag förstås inte.
Sen går det fort, ett par lungor syrgas, narkosen slås på, varpå jag slocknar pang-bom. Jag vaknar någon timme senare, oväntat pigg. Får två koppar kaffe och en macka, vilket kändes fantastiskt efter att ha fastat sen kvällen innan. Jag känner knappt av knät, men inser att det är all medicin de stoppat i mig. Kirurgen kommer och berättar om ingreppet och bekräftar mina misstankar. Splitter från minisken har hamnat fel och blivit förhårdnat. Troligen från en tidigare skada. De har rensat bort delar av menisk och korsband. Jag blir lite lätt illamående av hans grafiska beskrivningar.
Jag skriver inom mig ett mentalt hatbrev till ortopeden på Cityakuten, som inte brydde sig om att skicka mig på magnetröntgen den där gången för sju månader sen. Sex månaders meningslösa försök till comeback, bara för att förvärra en gammal skada, mycket mer allvarlig än ledbandsskadan och på kuppen, vilket är värst för framtiden, få en totalruptur på korsbandet. Han vill att jag ska rehabträna hos sjukgymnast ett par månader innan vi tar ställning till om ytterligare operation behövs. När jag säger att det viktigaste för mig är att kunna spela fotboll igen, säger han att det i så fall talar för ett nytt, mer komplicerat kirurgiskt ingrepp för att rekonstruera korsbandet.
Kommer hem, uppstashad med starka painkillers, riktigt bra grejer. Har hört att man kan bli lite kul i huvudet av dom, men slocknar istället på nytt som ett vaggat barn. Samma sak när jag tar nästa omgång innan sängdags. Medicinernas avdomnande effekt är välsignande mot såväl fysisk som själslig smärta. Jag har tittat under bandaget. Läkarens riktmärken är fortfarande kvar. En binda fungerar lite vadderande som ett målvaktsknäskydd, under det bara ett plastigt plåster med två stora blodfläckar; två ingångshål för den pyttelilla kameran och instrumenten de använt. Redan dagen efter är det tänkt att jag ska inleda den långdragna rehabträningen mot comeback.
Fortsättning följer...
Läs också del 1, 3, 4 och 5 i artikelserien
