Den långa vägen tillbaks: Del 4
Söndagen den 28 februari är olyckan framme för Hoyzer Boyz lagkapten Carlis Fridlund. I en inomhusmatch med mixlaget vrider han sönder knät. Detta är hans egen berättelse om den långa vägen tillbaks mot korpfotbollens älskade grus. Fjärde delen handlar om funderingar och förväntningar inför korsbandsoperationen.
- Du kanske inte blir så bra fotbollspelare som du var innan.
- Det gör inget, för jag var rätt så dålig innan
- Jaha… Då kanske du blir bättre nu då?
Läkaren har vänligheten att informera mig om vilka förväntningar jag borde ha på knät efter en korsbandsplastik. Under hela samtalet sitter jag långsökt begrundades om han är mest lik José Morinho eller Udo Kier. Förmodligen något mittemellan. Han har redan frågat om jag kan tänka mig att leva med knät som det är idag, dvs ostadigt, men funktionellt för vardagsbestyr. Hursom helst förstår han min vilja att få ett fullt funktionellt knä igen efter att jag med eftertryck förklarat hur mycket jag behöver fotbollen.
Visst, knät känns bra, läkningen har inte stött på några komplikationer och det enda som stör rehabträningen är att det knäpper lite obehagligt i knät då jag gör vissa övningar. Läkaren är inte helt nöjd med att sjukgymnasten skickade hem mig med ett gäng förslag på övningar och en klapp på axeln. Han använder inte ordet ”ansvarslöst” men det ligger i luften. I vilket fall håller han med om att det inte finns nåt i min fysik som hindrar en uppföljande operation så fort det dyker upp en ledig tid.
Men läkaren är angelägen om att jag är väl förberedd på den långa vägen tillbaks efter en sådan operation. De första dagarna lär jag vara totalinvalid, därefter är det kryckor som gäller i några veckor. Krycktvång, för att vila knät. Cirka en månad in i läkeprocessen ska det börja kännas så pass bra att jag kan gå relativt obehindrat. Men då har jag redan påbörjat flera månaders stenhård rehabträning, gärna tre eller fler gånger i veckan. Vad värre är den totala avhållsamheten från alkohol. Tre vita månader är garanterat personligt rekord sedan den tiden jag först fick smak för alkoholhaltiga drycker. Övriga fysiska aktiviteter är inte heller att tänka på förrän efter ett halvår. Han menar att det är mer rimligt att ställa in sig på en niomånadersperiod satt från operationsdatum tills jag kan göra comeback på gruset.
Seriesäsongen är slut och Hoyzer Boyz gjorde en hjältemodig uppryckning i de sista omgångarna, gjorde vad som krävdes och lite till. Stoltheten i bröstet solkas en smula av bristen på aktiv delaktighet, att inte kunna slita i anletets svett både för sig själv och för klubben och lagkamraterna. Ett par veckor senare står jag i ösregnet på sidlinjen och bevittnar hur Hoyzer åker på sin andra raka stortorsk i en träningsmatch mot kompisarna i One Boys. Jag inser att jag inte riktigt vet var jag ska göra av frustrationen att inte kunna vara med och påverka. Jag känner mig bekvämare som spelare än som coach och är rädd för att mina verbala råd och åsikter om spel, inställning och fotboll i allmänhet ska vara mer till skada än nytta. Det är ju inte jag som sliter i det uppblötta gruset i regn och höstrusk. Träningen avbryts abrupt av en oavsiktlig armbåge och ett par knäckta revben på en Hoyzerspelare.
Med huvudet fullt av tankar kring operationen och framtiden vill jag prata med nån som stått inför ett liknande öde och relativt nyligen genomgått en kosbandsplastik. Alla som spelar korpfotboll i Stockholmstrakten är väl bekanta med Korpengeneralen Henrik Teljfors, som liksom jag sabbade knät på Brommahallarnas otäcka syntetgolv då han spelade med sitt lag FK Ulven.
- Jag skulle vända men fastnade med foten i golvet så knät vreds till. Smärtan var så där olidlig att man inte vet var man ska ta vägen så jag fattade direkt att det var nåt allvarligt även om läkaren på akuten trodde det var en inflammation(!) och gav mig kortison... Men kände efter nån vecka att det var nåt värre så gick till en specialist och efter magnetröntgen konstaterades det att främre korsbandet i vänsterknät var helt av och att ledbandet dessutom var skadat. Riktigt deppigt förstås eftersom jag har kompisar som drabbats av samma skada och som dels fått rehaba väldigt länge efter sina operationer och flera av dem har dessutom inte fått ordning på knät och inte börjat lira fotboll än.
Henrik i sjuksängen efter operationen, fullproppad med morfin
Noterbart, men typiskt för oss korpspelare att Henrik också råkade ut för en felaktig diagnos innan läkarna tog honom på allvar. Till skillnad från mig fick han gå ett par gånger i veckan hos sjukgymnast, men å andra sidan sattes operationstiden åtta månader från skadedatumet. Även om jag ännu inte fått någon tid ännu lovade kirurgen att det inte skulle behöva ta mer än någon månad, lite drygt.
Henrik fortsätter att berätta om själva operationen:
- De tog då två senor från baksidan av låret och tillverkade ett nytt korsband. Operationen tog en dryg timme och efteråt kändes allt strålande eftersom jag fortfarande var hög på narkosen. Ett par timmar senare var det inte lika roligt. De första tre dagarna var riktigt tuffa och jag fick knapra Citodon för att det inte skulle alldeles överdjävulskt ont. Men sen blev det bättre och sedan dess har det gått snabbt framåt. Jag började med sjukgymnastiken efter 2 veckor och började jobba efter 2½ vecka trots att jag var sjukskriven 4 veckor. Jag saknade Korpen för mycket. Kryckorna slängde jag efter en månad, en riktig befrielse!
- Nu kör jag sjukgymnastik två gånger i veckan och ska så göra i mellan 5-8 månader innan jag är redo för fotbollsplanen igen. Målsättningen är att vara tillbaka till vår egen turnering Ulven Cup i sommar, allt annat är en bonus. Men jag är fast besluten att komma tillbaka. Visst har det varit rätt kul att coacha laget de senaste åtta månaderna, men det slår självklart inte att lira själv. Fotboll är ju vad livet handlar om! Och öl, naturligtvis…
Henriks ord får mig bara att se fram emot operationen ännu mer. Eller, inte operationen i sig, men att få den överstökad, tänka framåt och börja den långa vägen tillbaks till fotbollens välsignade grus.
Läs också del 1, 2, 3 och 5 i artikelserien
