Ett mål räckte för Hoyzer Girlz
Höstsäsongen började på bästa vis för Svarta Gamens damer. Hoyzernytts krönikör Ola Wiklander njöt av såväl vädret som det fina spelet då han bevittnade segern som blev Girlzens fjärde raka.
Det är med solsken i blick, och skyhöga förväntningar i sinne, jag kliver in på den orättvist fina Kärrtorp IP för att förhoppningsvis avnjuta våra stolta damers fortsatta segertåg. Då jag är beväpnad med båda folköl och Per ”Rådjuret” Levin ser läget mycket ljust ut från min sida, och när jag ser damernas motståndare står det klart att läget för damlaget är minst lika gynnsamt: motståndarna har inte ens ett riktigt matchställ, utan bara tröjor i liknande färg. Lila. Hur det kan få gå till så, här och nu, i Sverige, nådens år 2011, är för mig ett mysterium.
Ett annat mysterium är att en person i motståndarlaget verkar heta, eller i alla fall kallas, Håkan. Efter noggrann granskning verkar det dock som nämnda person faktiskt är av kvinnligt kön, eller har genomgått en mycket lyckad hormonbehandling, varför jag beslutar mig för att inte ta ärendet vidare till högre instans. Ett orosmoln skymmer dock solen på den hoyzerska himlen inför drabbningen. Målvakt Louise Jonsson är drabbad av kraftiga förkylningsbesvär och tvingas stå över matchen. Detta föranleder en rafflande lottning där de två vinnarna/förlorarna blir Anna Santesson och Helena Malm, vilka ska freda varsin bur i varsin halvlek.
Emelie stod för en bra debut i Hoyzertröjan och blev sånär målskytt
När den rundnätta och statiska domaren stoppar pipan i munnen och blåser igång matchen utkristalliseras omedelbart en matchbild där Fimpen blir tillbakapressade och panikrensningarna börjar dugga tätt. Hoyzers offensiv är frejdig och samspelet mellan Anna Fernlund och Emelie Dawrin fungerar häpnadsväckande bra med tanke på den ringa speltid de haft tillsammans. Det tar inte många minuter innan motståndarbackarna satts i skräck och på plats genom Annas snabbhet, teknik och närkiska ettrighet, samt mittfältarnas intensiva och pardonlösa, men samtidigt eleganta, spel.
Målchanserna kommer i stim och det är ren otur att Hoyzer inte lyckas spräcka nollan redan under de första tio minuterna. Petra Åslund är mycket nära att stånga in ett välriktat inlägg, Fimpens målvakt blir turligt skjuten på handen varefter bollen viner vidare in i virket, frilägen en masse, en solkar hands i straffområdet som domaren struntade fullständigt i - men det vill sig inte. Än. Tack och lov hotar Fimpen fromt, och de få gånger bollen når Anna i hoyzermålet är det utan fara å färde. Anneli Lindgren visar prov på både organisation och begynnande rutin när hon med en vänlig järnhand styr försvarsspelet och underbygger det offensiva.
Anna blev mållös men hotade ständigt på topp och skapade massor med chanser
Jag är märkligt lugn när domaren beslutar sig för att blåsa av halvleken och det är med tillförsikt jag ser fram mot nästa. Funderar lite på om jag föredrar en uddamålsvinst eller en mer regelrätt överkörning. Kommer fram till att 1-0 skulle vara ett njutbart resultat. Så nära, men ändå så långt borta. Den förbestämda målvaktsrockaden sker. Helena drar på sig handskarna och positionerar sig i målet. Domaren blåser igång matchen och… det ser precis likadant ut. Hoyzer anfaller friskt, motståndarna fortsätter slå lycka till-bollar mot isolerade anfallare till ingen nytta. Det gulklädda kollektivet jobbar väldigt bra och sluter upp för varandra.
En utdelning för allt slit ligger i luften och i en av raden av panikartade sekvenser i Fimpens straffområde kommer den, när Maria Holmgren kastar sig fram och bryskt juckar in en boll i midjehöjd. Ett lika fult som viktigt mål. Faktiskt så fult att Hoyzers herrlag skulle gnugga händerna av förtjusning om de fick uppleva ett liknande. Efter målet försöker Fimpen desperat forcera med allt de har, vilket lyckligtvis inte är särskilt mycket, men de kommer inte närmare än några skott utifrån som Helena i målet plockar ner utan större problem. De sista minuterna av matchen spelas av och segern är aldrig hotad.
Matchvinnaren Maria gratuleras av lagkamraterna efter sitt tredje mål för året
Några timmar senare, när jag sitter hos en polare och bevittnar ytterligare ett av hans misslyckade försök till nykterhet försöker jag summera matchbilden, och vad som slår mig då är att alla hoyzrar var duktiga. Jag tror faktiskt att jag kan dra det så långt som att säga att det var den bästa kollektiva insats jag sett damlaget genomföra. Lovar gott inför hösten.
