Stockholms korplag förlorare på plastgräs
Då var det åter dags för en artikel som uppmärksammar bristen på fotbollsplaner i Stockholm, denna gång med ett reportage i Svenska Dagbladet om svårigheten för barn och unga att kunna spela fotboll i innerstaden. Indirekt berörs samtidigt den problematik som framför allt drabbar spontanidrotten och korpfotbollen. Hoyzernytt fortsätter kämpa för rätten till gruset!
”Klubbarna slåss om träningstider och planerna är ständigt bokade. Följden är att det inte finns någon tid för spontanfotboll.” SvDs granskning sätter fingret på något som är smärtsamt tydligt för de flesta korplag. Som ett exempel tar man Kristinebergs bollplan, där det endast finns en halvtimmes lucka i bokningsschemat lagom till kvällsmaten på fredagskvällar.
SvD påpekar mycket riktigt att befolkningsökningen i Stockholm inte matchats av förbättrad tillgänglighet till fotbollsplaner i såväl organiserad som spontan form. Man gör en jämförelse med Malmö där Stockholm har nära tre gånger så många 7-19-åringar per fotbollsplan (1119 barn och unga per plan jämfört med 416 i Malmö). Nu hänger såklart befolkningsökningen inte på någon för huvudstaden avvikande babyboom, utan utgör en fortgående demografisk förändring som i lika hög grad berör vuxna fotbollsspelare. Gruppen som drabbas torde således vara exponentiellt applicerbar på samtliga Stockholmare.
Barn- och ungdomsfotbollen skall absolut inte förringas, men Idrottsförvaltningens uppdrag gäller i lika hög grad de som inte är organiserade i idrottsföreningar, oavsett om de är spontanidrottare eller korplag. För det är just dessa grupper som hamnar längst ner i hackordningen då Idrottsförvaltningen gör sina prioriteringar.
SvD påpekar mycket riktigt att de allra flesta idrottsanläggningar som byggs eller renoveras sker utifrån tävlingsidrottens behov. Enklare planer läggs ned för att kunna finansiera lyxigare anläggningar med företrädesvis plastgräs. Trots att det lagts nästan 60 miljoner kronor på ”upprustning” av 11 av innerstadens planer (dvs plastgräs på tidigare grusplaner) har situationen ytterligare försämrats för alla, främst för tjejlag, korplag och spontanidrottare som alla får ta det som blir över efter att de större klubbarna fått sitt.
Trots att vi börjat se konsekvenserna allt tydligare förespråkar många att man ska lägga plastgräs på de sex återstående grusplanerna i innerstaden. Dagens Nyheters krönikör Johan Esk är en i mängden av opinionsbildare som felaktigt utsett just plastgräset till spontanidrottens frälsning. Opinionen förstärks ytterligare av idrottsföreningarna som glatt hejar på i förhoppning att locka fler medlemmar till sina fotbollsklubbar med hjälp av detta. Men istället kommer just korplagsspelare, och andra som saknar medel att hyra planer och vill spela eller träna fotboll mer spontant, i kläm.
Den analys av och lösning på problemet som populistiska politiker tävlar om att trumfa varandra i är därför helt åt skogen. Att lägga plast på grusplanerna kanske hjälper de fotbollsklubbar som har råd att hyra planer, eller över huvud taget få tider tilldelade från Idrottsförvaltningen, men förvärrar situationen för övriga lag och spontanidrottare. Den enda rättvisa lösningen är att tillhandahålla fler fotbollsplaner, något som tydligen anses vara politiskt och ekonomiskt omöjligt pga det extremt upptrissade värdet på mark i Stockholms innerstad.
Trenden går istället åt det motsatta hållet – att fler offentliga utrymmen som friluftsytor och fotbollsplaner säljs av för att bereda plats för fastigheter och samtidigt ge kommunen ett kortsiktigt plus i budgeten. Den del av det krympande offentliga rummet som säljs ut kommer aldrig att kunna köpas tillbaks. Och det som blir kvar är lovligt byte för kommersiella abonnemang, som i somras, då flera av innerstadens fotbollsplaner hyrdes ut till annan verksamhet än den sportsliga.
Grusälskande korplaget Hoyzer reagerade starkt på att Idrottsförvaltningen upplät Långholmens bollplan till husbilscamping under hela sommaren, klagade direkt till politikerna, men fick som svar att det var en prioriteringsfråga. Stockholmarnas behov av spontanidrott kommer tydligen i andra hand efter turism och kommersiell exploatering av markytor avsedda till idrott för allmänheten, stick i stäv med Idrottsförvaltningens primära uppdrag. Situationen är tämligen ohållbar! Det är under säsong näst intill omöjligt att spontant kila ner till en fotbollsplan och tro att man ska få möjlighet att spela fotboll.
SvD avslutar: ”Nästa sommar ska de två grusplanerna i Tantolunden på Södermalm ha försetts med konstgräs. Det är medlemmarna i Hammarbyklubben glada för. Men för spontanidrottarna förbättras inte situationen, eftersom klubbarna reserverar alla tider.” Summa summarum är det knappast gruset som är problemet, utan bristen på planer. Den rådande planbristen gör att de plastgräsplaner som finns redan är överbokade, grusplanerna i bästa fall har enstaka håltimmar som kan nyttjas, men att fotbollen i allmänhet och spontanidrotten samt korpfotbollen i synnerhet är de stora förlorarna.
Så uppmaningen blir som följer: Politiker och opinionsbildare - tänk om! Stockholmare – ställ de folkvalda mot väggen! Låt gruset vara i fred och anlägg fler nya fotbollsplaner!
Läs Hoyzernytts andra artiklar om striden för gruset:
» Hoyzers plastprotest förstasidesstoff
» Hoyzer rasar mot Johan Esks plastutspel
» Rör inte vår grusplan - artikel i Södermalmsnytt
» Hoyzer rasar mot kommunens planer
» Hoyzer rasar på nytt!
