Raka rör och helrör på cup i Borås
Efter att under en veckas tid med stolthet och förväntan i rösten ha berättat för arbetskollegor och vänner att helgen skulle spenderas med att spela fotbollscup på andra sidan Vättern så åkte IFK LEFT till staden som fostrat både Björn Hellberg och fröken Sverige anno 1996. Väl där vann LEFT två matcher och spelade två oavgjorda men slogs ut ändå och fick vända hemåt med huvudvärk.
IFK LEFT inledde helgen med att ta den inhyrda lagbussen ner mot de båda Lindwert-brödernas hemstad Borås. Efter ett pit-stopp i Södertälje, innehålllandes en parkering mitt på ett övergångsställe och nödvändig (men inte tillräcklig) shopping på Systemet, anlände laget till den svenska tacons ursprungskälla sent på fredagkvällen. Samtliga spelare var mycket nöjda med val av övernattningsplats och - som av en slump - visade sig detta hotell dessutom ha många underhållande och obegripligt lågt hängande tavlor, med motiv av bröderna Lindwert med syskon och föräldrar.
Efter en internsiv FIFA-turnering som inte helt oväntat, men inte heller helt rättvist, vanns av Jonathan "mannen-som-slagit-världsmästaren-i-FIFA-men-som-ändå-bara-är-näst-bäst-i-Borås-eftersom-världsmästaren-också-kommer-därifrån" Lindwert tillsammans med inlånade L'Oréal-Oskar Lindstam somnade samtliga gott. Innan dess hade Pierre lyft frågan om hur planen för morgondagen skulle se ut, varpå Hedlund svarade att "enklast är väl att vi vaknar när vi vaknar och ser om vi hinner till första matchen". Hann gjorde vi och det ska vi i första hand tacka Hedlund själv för då han såg till att väcka samtliga med snarkningar som uppgick till 7,6 på Richterskalan framåt morgonkvisten. Efter en snabb inspektion och lite kompletteringshandlande på Borrans Systembolag kom laget taggade till Borås Arena för att plocka hem pokalen och de tillhörande 10 000 kronorna att vaska på random uteställe i textilstaden.
Laget då? I mål stod Peder Holst som lämnat snickar- tilllika CFO-byxorna nere i Skåne för en återförening med Tallinnbröderna. I backlinjen återfanns Henrik Agardh, L'Oréal-Oskar (för dagen med Lannér på ryggen) och Jonathans inlånade Boråsvän Mattias. På mittfältet njöt Jonathan Lindwert av att eventuellt få ynnesten att ramla i Anders Svenssons spottloskor, tillsammans med Eric Larsson, Karl Sievert, Erik Hedlund och nämnde Larssons partner in crime från fjolårets Kalifornienresa; David, också han med felaktigt efternamn på ryggen, något som dock spelar mindre roll eftersom hans riktiga efternamn är okänt för skribenten. På topp: L'Oréal-Pierre Ferraud Norberg och Johan Ivarson, för dagen iklädd ett imponerande skägg (Ivarsson alltså, Pierre väntar fortfarande på sitt).
Första matchen spelades mot det svarta laget från Göteborg och präglades av premiärnerver och dåligt spel. Trots bra press och stolpskott dröjde ledningsmålet, som dock till slut kom då David tryckte in bollen efter en tilltrasslag situation. Tyvärr orkade inte LEFT hålla undan utan den 13 minuter långa matchtiden tog ut sin rätt då motståndarna, med ett drömmål i krysset, kvitterade med bara minuter kvar. Match 2, mot det blåvita laget från Göteborg, trodde spelarna på förhand skulle bli en slakt då medelåldern på motståndarna var åtminstone 1,5 högre än LEFTarnas, inkl. Hedlund. Dock visade de sig stå emot bra och segernsiffrorna skrevs till 1-0, mycket tack vare målvakts-Pedro men ännu mer tack var målgörar-Larsson. Till tredje matchen hade vädret vänt från regn till sol till regn igen, något som återigen ändrades till sol ett par minuter in i matchen. LEFT var vid det här laget piskade att vinna då endast 20% av lagen, dvs. gruppvinnarna, gick vidare till slutspel. Detta faktum gjorde flera spelare konfunderade. Å ena sidan är fotboll roligast när man vinner, å andra sidan skulle inte finalen spelas förrän framåt kl åtta. Å ena sidan fanns ju massa sprit-pengar att vinna, å andra sidan var tiden kort att använda dessa i och med den sena finalstarten. Å ena sidan hade vi åkt hela vägen från Stockholm, å andra sidan såg motståndarna faktiskt ganska vassa ut.
Inställningen i denna viktiga match visade det sig dock inte vara något som helst fel på trots alla tvivel och LEFT gick ut och spelade rejält bra mot det vita laget från Göteborg. Framförallt rejält. Matchen utvecklades till något av ett krigsfält på den sol-regn-och-sol-dränka arenan utan straffområdeslinjer. Just bristen på dessa linjer fällde den nyss fällde Pierre som, istället för att få sitt mål godkänt, fick frispark från ett avstånd som relativt en 11-mannaplan sett bör varit i höjd med målområdeslinjen. "Så där kan du ju inte döma", sa LEFT-spelarna i kör. "Det kan jag visst, jag är ju domare", svarade domaren i solo. Frisparken gick hursomhelst i stolpen och strax efter blev en friställd vitklädd spelare från Göteborg målskytt åt andra hållet. En intensiv press och många tuffa tacklingar senare kom ändå kvitteringen på frispark från Oskar, som för övrigt spelat med både tvillingarna Olsson (Martin och Marcus, inte Oskar och Samuel) och Alex Kacaniklics storebror. Skönt med kvittering, tänkte övriga LEFT-spelare. Skönt med segermål, tänkte Oskar, som helt missade att matchen senare slutade 1-1 istället för 2-1 som han själv trodde. I övrigt kan nämnas att Hedlund åkte på gult efter att Ivarsson knuffats, tjafsat och senare bytt ut sig själv mot just Hedlund, som med sin lika blonda kaluffs (men betydligt mindre skägg), av domaren togs för att vara Ivarsson och fick syna ostskivan när klungan av stridstuppar skingrats. I och med att LEFT inte lyckades göra fler mål än Hedlund fick gula kort slutade alltså matchen 1-1 och därmed var laget utslaget redan inför sista matchen.
Inför denna sista match fick LEFT-lägret besök av en person från nästkommande motståndarlag, det ljusblå laget från Göteborg, som med den tuffa matchen mellan IFK LEFT och det vita laget från Göteborg färskt i minne förklarade för LEFT-spelarna att de ljusblå var ett gäng snälla pappor som säkerligen skulle förlora stort men hellre än något annat ville komma hem med benpiporna i behåll. Oklart om just rädslan för att Elfsborgs-båren skulle behöva komma till användning var orsak till deras svaga insats men sista matchen var från de ljusblås sida inget annat än en uppvisning i dåligt försvarsspel, urusel markering och obefintligt hemåtjobb. LEFT, å andra sidan, tyckte att det var ganska trevligt att anfalla mot en ensam målvakt i grå mjukisbyxor och kom både tre och fyra gånger fria med två-tre man. Ibland avslutades dessa anfall med tiki-taka spel framför stackars målvakten innan någon till slut gjorde tillfälligt slut på lidandet och petade in bolluslingen, andra gånger avslutades anfallen snabbt och smidigt genom att en bollförande Pierre sköt själv. När domaren slutligen blåste för något annat än mål så var det för att blåsa av matchen och då hade han fått använda både höger och vänster hand för att räkna alla mål, 8-1 till LEFT.
Således fick våra hjältar dränka sorgerna istället för att fira segern, eftersom LEFT, likt Nya Zeeland i VM 2010, åkte ur gruppen trots en stabil nolla i förlustkolumnen. Detta gjordes på - i tur och ordning - Viking Pizzeria, i familjen Lindwerts vardagsrum, på Grand Hotel, på utestället Bara och slutligen återigen i det Lindwertska hemmet. Trist uttåg ur cupen men en bra utekväll bland Borås finest där somliga spelare verkade prestera bättre än på planen.
Tack till inlånade spelare, till Curre och U-B för att vi fick bo på deras hotell samt till farbror Gonathan som glömt registrera andra förare på spelarbussen och därmed fick glädjen och äran att köra hela vägen till och från sin hemstad.
