Krönika: Tankar efter en premiär.
Dufwa ger sin syn på söndagens premiär.
”Med längtan i bröstet..” Alla som är något bevandrade i Europas 38:e liga har hört Blåvitts inmarschlåt. Säga vad man vill om Sveriges Mesta Mästare, men låten beskriver onekligen lite av känslan inför en premiär . Nu har vi ingen skinande Poseidon som strålar ut självsäkerhet på Veddesta, men Pelle och Surret var iallafall tidigt på plats. En stor dag för många inbitna Bele Barkarby supportrar, första matchen i det nationella förbundet känns förhållandevis stort. För en gammal räv med ett brustet korsband och brutet ben i föreningens tjänst så blir det givetvis känslofyllda dagar innan bollen väl är i spel. Skador, lagfester, giraffkarusell, tränare, spelare, matcher.. Många stökiga år har det blivit. Tänker tillbaks på tiden i Div5 där en match mot Roslagskulla har gnagt sig kvar likt ett obehagligt Garboragg. (Ni vet, man försöker att inte tänka på det i efterhand, men när man väl tillåter sig en minnesbild så kommer kväljningarna direkt).
”Lötvallen, 29 Sept, 2007..” Kullafans brukar beskriva Lötvallen som den naturskönaste planen i Uppland. Den 29 september 2007 kändes det mest som en skitig råttfälla. Den fashionbla Viking Linefärjan Cinderella tuffade förbi ute till havs för att påminna om att misären minsann sträckte sig ända ut på vågorna. Bele Barkarby hade gett sig ut i den regniga Uppländska myllan till årets sista match. Säsongen var körd, vi låg fyra och hade ingenting att spela för. Det syntes. På kilometers håll. Klubben var i ingenmansland, ingen orkade bry sig, varken spelare eller ledare. Jag gillar inte att citera flummiga skåningar men det finns inget annat sätt att beskriva det tröstlösa läget - ”The båtten is nådd!”. Vi gjorde nått halvdant försök till att spela av matchen, det slutade med 5-1 i baken. Aldrig tidigare i min fotbollskarriär har jag känt sådan avsky mot allt vad fotboll heter. Det fanns ingen geist, ingen framtidstro, ingen idé, inget intresse. Vi var ett blankt jävla papper utan identitet som singlande ner mot avgrunden. Klubbmärket på bröstet kändes lika ärofyllt som en hora i Hamburg. Vad som sedan hände är en annan historia MEN - den matchen är symbolen för mig som påminner om resan Bele Barkarby vandrat på fyra år. Aldrig mer Kulla borta!
”Hej Felix.. Du hade FAN en fråga till mig!?”.. Citatet syftar på en härligt nervös Niklas Bäckström i Lilla sportspegeln. Själv började nervositeten krypa fram på fredagen. Kan någon förklara varför jag blir nervös av att spela i Sveriges sjunde serie? Den personen får gärna höra av sig genast. Ser inte mig själv som något nervvrak a lá Bajen-Sparven, men något behövde göras. Hjärnan jävlades med mig. Försökte upprepa ett mantra innan matchen som bestod utav bilder på harmoniska platser (tänk fjäll, sommarstugor, havsbris, kvinnohål etc..). Inget hjälpte. På planen släppte allt, som det oftast gör. Ska kanske inte överdramatisera det hela heller. Tänk på en sån som Surret, han har varit orolig/nervös sedan i december. Det var inte heller i klass med D.Lundhs skakningar inför flygningar, men ändå – jag var jävligt nervös. Lite äckligt.
”En för alla – alla för en..” Är dem tre musköternas motto applicerbart i fotboll? Självklart. Fotboll är en lagsport, men jag kan personligen inte känna full glädje när baklängesmålen tillkommer på min kant. Å andra sidan - sätter man en halvt hjulbent, högerfotad klumpskalle på vänsterbacken mot seriens vassaste offensiv så kan det ju omöjligtvis vara mitt fel? Jag kunde gå på ren motivation med publiken på min kant i första halvlek, för att i andra tvingas springa runt helt solo med solen i ögonen. Straffen såg inte heller otagbar ut. Slutsats: Publiken borde bytt sida & Pablo Riveros Riveros måste träna straffar (Har han någonsin tagit en?) Avd Självkritik
”Publiken, befriare eller död?” Okej, jag växte upp med en del vikingarock i öronen (inget jag är stolt över) och citatet syftar på Ultima Thules mästerverk. Intresset och passionen hos fansen uppskattas väldigt mycket av alla spelare, utan er - inget BELE! Folk som sliter sig från söndagens gudstjänst för att bevittna Bele förtjänar all heder. Då kommer vi också osökt in på frågan om inträde. Debatten har gått het under försäsongen. Drar vi in några tusen per match kanske vi slipper betala sommarläger? Å andra sidan, vi vill inte tvinga på folk en avgift för att se Div3 fotboll. Övriga lag i serien tar 50:- för en match. Knappast befogat enligt eder krönikör. Det handlar inte om mycket pengar, men tar död på intresset enligt mig. Kvalitén som erbjuds är ofta rätt krass, då anser jag det bättre att folk lägger en slant frivilligt. Köp gärna en damsugare och kaffe istället – där snackar vi kvalité!
”Slutligen..” Hoppas vi på tillfriskning hos alla tappra spelare med skadekänningar. Använd påskens röda dagar till välbehövlig vila och lätt rehab. Bele:s nytillsatta krogkommission kommer vara ute i Stockholms nattliv och punktmarkera högriskpersoner. I förorter med omnejd finns Kategori C som kan tillrättavisa lokala Belefyllon. Däremot uppmanas samtliga spelare infinna sig på Lilla Barkarbys Kareoke fredagen den 22 april. Ett utmärkt tillfälle att möta supportrar och sola sig i stjärnglansen. Välj gärna den belgiska ölen Bel Pils, som ökänd för sin styrkebyggande effekt. Skönsång har utlovats från Alp ”Putin” Osman och Sotarn. Väl mött!
