Fantastisk produkt som ingen vill ha
Säljare, eventplanerare, marknadskoordinatorer – ni behövs desperat i svensk handboll. Ett nytt mästerskap har passerat, med höga tittarsiffror och fortsatt starkt intresse för det svenska landslaget. Vi handbollsälskare borde väl vara tacksamma för det. För det är det enda som håller oss relevanta.
Trots att Sveriges insats i detta mästerskap kan beskrivas som rent ut sagt katastrofal, så ligger inte dem stora problemen inom svensk handboll på kvalitén på spelarna eller om vi har rätt förbundskaptener. Nej, det stora problemet är att svensk handboll inte har någon aning om hur man gör klubblagen eller Handbollsligan intressanta. Klubbarna blöder ekonomiskt. Engagemanget är dött. Publiken uteblir, och matcherna sänds inte längre i de större kanalerna.
Detta är inget nytt, men vad görs åt saken? Vilka åtgärder tas för att rädda sporten i Sverige? Svaret tycks vara: inga alls. Och tro mig, ni kommer inte sälja fler biljetter eller fixa bättre tv-avtal genom att prata om era "fina värdegrunder" eller hur bra ni blivit på andrafasspel. Ingen bryr sig. TV4 har redan tackat nej till att sända Handbollsligan – de valde istället att prioritera Farmen, Robinson och Sveriges Mästerkock. Inte direkt prisbelönt tv, men vet ni vad? De har förstått något grundläggande: att skapa engagemang. De får oss att bry oss om människor vi aldrig träffat – som vi förmodligen glömmer bort inom ett halvår – men under tiden följer vi dem slaviskt.
Handbollen lyckas inte ens skapa det mest grundläggande engagemang hos oss. Varför?
För att det saknas profiler, berättelser och drama. Det finns inga spelare som sticker ut, inga stjärnor, inga riktiga rivaliteter. Inte för att spelarna inte är bra, utan för att vi inte tar tillvara på deras personligheter. Vi säljer dem inte som individer. Vi glömmer det som faktiskt lockar folk: känslor och konflikter. Det hade varit otroligt befriande om en klubb faktiskt gått ut och sagt att man hatade en annan klubb. Om det fanns spelare som skapade rubriker, vågade sticka ut, eller – Gud förbjude – erkände att de inte kunde stå ut med sin rival. Titta på boxningen! Där har man förstått detta i decennier. Boxarna turnerar världen runt för att spy galla över varandra. Det är hat, show och rivalitet – och det säljer.
Snälla, Kristffer Brännberger, kom tillbaka! Du var en begränsad spelare, du spelade fult och fegt – men du fick oss att känna något. Jag älskade att se dig förlora. Idag lyckas ingen spelare i Handbollsligan framkalla de känslorna. Allt är bara så… platt. Klubbarna gör ett uruselt jobb, och jag vet inte vilken hjälp dem får utav förbundet. Allt som är fel med svensk handboll kan faktiskt sammanfattas i deras egen slogan: "Spela hårt. Älska alla." Usch. Fy fan.
