Krönika: Är Modo ett topplag utan Salle?
På fredagen kom chockbeskedet. Magnetröntgenundersökningen gav värsta tänkbara svar: Modohjälten Andreas Salomonsson missar med största sannolikhet såväl grundserie som slutspel. Då återstår frågan: Är det lika bra att släppa sina gulddrömmar nu?
Ja, i och med detta dystra besked känns det, sorgligt nog, som om Modos chanser i ett slutspel minskar avsevärt. En större matchvinnare än denne man är svår att hitta, och en frisk Salomonsson skulle på egen hand ha kunnat avgöra var och varannan tät drabbning i en lång, hård matchserie.
Med Salomonsson i laget är Modo ett topplag. Utan honom förlorar man en dimension i sitt spel.
Statistiken talar sitt tydliga språk: Före skadan spelade Modo 31 matcher, vann 16, spelade 7 oavgjorda och förlorade 8. Efter skadan har man spelat 13 matcher, vunnit 5 och förlorat 8.
En spelare av ”Salles” kaliber är det naturligtvis inte ens tal om att hitta en fullgod ersättare till. Dock bör Modo-ledningen göra vad de kan för att bredda truppen innan transferfönstret stänger vid midnatt nu på onsdag.
Att hämta hem Gästrin omgående är också en självklarhet, om inte annat så för att bredda truppen. Att i slutspelet plötsligt drabbas av skador och inte kunna få ihop tre femmor, bara för att man ville ge Gästrin gott om speltid i Björklöven, är ett scenario som vi helst vill slippa uthärda.
I allra bästa fall kanske vetskapen att man måste klara sig utan ”Salle” får de som spelat andrafioler hittills att knyta nävarna och höja sig ett snäpp.
Tänker då främst på Horava, Döme och Blatny, men även på yngre skillar som Hellström, Molinder och Nilsson.
Idrottspsykologi är en hal is att halka omkring på, men helt omöjligt är väl inte ett sådant scenario. Känslan är att det funnits de som, när lagmaskineriet började gnissla, åkte omkring och tänkte att ”det löser sig nog när vi får tillbaka Salomonsson…”
Nu tvingas man i stället konfrontera faktum: ”Salle” kommer inte att återuppstå som frälsare, utan det är resten av grabbarna som på egen hand måste ta tag i saker och vinna matcher.
***
Ett glädjande besked mitt i allt elände är ju att backen Tommy Wargh, som man befarade skulle missa hela säsongen, är åter i spel redan i veckan.
Med Wargh fit for fight har Modo seriens absolut bredaste backbesättning. Redan med Tommy på skadelistan hade Lückner angenäma problem med att hitta en bänksittare i sin sju man starka backbesättning. Haralds vånda lär inte minska nu, med åtta friska backar som alla har något att tillföra laget.
***
Vi Modofans kan också trösta oss med att det finns andra viktiga kuggar som bär fram laget just nu. Målkungen Skröder och supernollan Krizan, exempelvis.
Skröder tycks i det närmaste omöjlig att stoppa just nu. Normannen är hack i häl på Brandl i skytteligatoppen, och redan med elva matcher kvar av grundserien har han ju dessutom hunnit med att bli historisk. Aldrig förr har någon enskild spelare mäktat med att göra sju mål i box play under en och samma säsong.
Krizan, å sin sida har nästan i skymundan gått och fått ett återfall i sin fjolårsroll som Kinesiska Muren.
Karol har släppt in två mål på sina tre senaste matcher och hållit nollan två matcher i rad. Innan sista perioden mot Djurgården hade Karol nio raka perioder bakom sig utan ett enda insläppt mål. Trots dessa två baklängesmål – insprättade i fem mot fyra respektive fem mot tre – hamnar räddningsprocenten i dessa tre matcher på 97, 85.
Jag törs utan vidare omsvep utse Modo till SM-finallag om Krizan kan fortsätta att hålla det snittet framöver.
***
Samtidigt som Modo formligen svämmar över av kompetenta backar så har laget börjat blöda på forwardssidan. Kanske man skulle ta och testa hur Pierre Hedin klarar sig som forward?
***
Modo vill ha tillbaka Wernblom – skönt att äntligen få det bekräftat. Wernblom säger å sin sida att Skellefteå och Modo är de enda alternativen – så med andra ord är vi redan uppe i 50 procents chans.
Satsar mitt medlemskort på att vi är uppe i 100 procent innan sommaren.
