Backspegeln, del1 (1999-2001)
I väntan på att LHC spelar sin andra raka SM-final så tar jag med er på en titt i backspegeln. Det handlar om hur Linköping tog steget till högsta serien, och etableringen som ett av svensk hockeys topplag. Denna första del tar dig med till åren 1999 till 2001.
Steget upp
Våren 1999 tog sig Linköping HC för första gången till Elitserien efter en fantastisk kvalserie med bara 1 förlust på 10 matcher. Lasse Anrell tyckte att det bästa med Linköping var Ulf Söderström och publiken. I flera tidningsartiklar hyllades publiken i Linköping som på hela ena långsidan i gamla Stångebrohallen skapade festkväll efter festkväll. Och laget gjorde sitt när man dominerade Allsvenskan och sedan vann Kvalserien. Hockeyfebern i Linköping var rejäl vid den här tiden. Till och med riksmedia hade under de senaste åren fått upp ögonen för "poplaget" från slätten. Den fantastiska invasionen i Globen 1998 (AIK-LHC) gjorde sitt. 4500(!) tillresta supportrar gjorde ett djupt avtryck.
Platsen i finrummet firades med stor fest på Trädgårdstorget i Linköping. Lagkaptenen Mike Helber sjöng, tränare Ulf Weinstock var gråtfärdig, White Lions bjöd Linköpings borgmästare på ramsan "bygg en ishall" och sportchefen (numera vice klubbdirektör) Anders Mäki lovade "ett mycket starkt lag" till Elitserien. Alla i Linköping var helt övertygade om att vi skulle lyckas. Värvningar som Henrik Nordfeldt och Edvin Frylén skulle klara biffen... När jag på hösten läste Elitseriebilagan i Slitz, som lovade sista plats och ajöss för LHC, så flinade jag bara. Begrep dom ingenting? Vi skulle ju gå till slutspel första året. Eller?
"En skam för svensk hockey"
Det gick inget vidare för Linköping. Debuten i Elitserien förlorades på hemmaplan mot regerande mästarna Brynäs. I första bortamatchen gick det bättre. LHC vann mot Modo med 3-2 efter storspel av främst Ulf Söderström och målvakten Fredrik Jensen. Sen började problemen. Problem med hallen, skador på nyckelspelare, tränarcirkus och så vidare. Ulf Weinstock fick gå, och ersattes av Stefan Lunner, tidigare målvaktstränare. Sammanlagt vann laget 9(!) matcher och slutade braksist i tabellen med 34 poäng och ruskiga -98 i målskillnad. Efter att man förlorat med 9-3 mot Djurgården i Globen kallades laget "en skam för svensk ishockey" av Tre Kronors dåvarande GM, Peter Wallin. Efter matchen tog LHC's ordförande, Christer Mård, över presskonferensen och fick alla journalister att slå upp ett hånfullt gapflabb efter att ha sagt "om 3 år är vi lika bra som Djurgården".
Säsongen avslutades med degradering och LHC fick börja om i Allsvenskan. Den allmänna meningen i hockeysverige var att nu var sagan om Linköpings HC slut. Så fel dom skulle få.
Återuppbyggnad
Redan under Kvalserien 2000 så ersattes tränaren Stefan Lunner av Torgny Bendelin och Mats Weiderstål. Deras uppdrag att rädda kvar LHC i högsta serien misslyckades. Där och då klev återigen Christer Mård fram i rampljuset och poängterade att arbetet med att återigen föra upp LHC i högsta serien redan börjat. Sponsorerna ställde upp, och trots att fixstjärnan Ulf Söderström försvann så lyckades man värva ihop ett, för Allsvenskan, otroligt starkt lag. Främsta värvingen var utan tvekan målvakten Mikael Sandberg, den egna produkten Matthias Ahxner och den rutinerade räven Peter Berndtsson. Andra, numera välkända namn i truppen var Stefan Petterson (DIF, HV71, SSK), Per-Åge Skröder (HV71, SSK, Modo), Johan Franzén (HV71, Detroit) och LHC's nuvarande lagkapten Fredrik Emvall. Emvall som för övrigt är den enda spelaren i laget som finns kvar sen denna allsvenska sejour.
Förlust borta mot Oskarshamn i första matchen men sedan hade LHC lekstuga och vann Södra Allsvenskan i stor stil. Superallsvenskan inledde man sedan med att krossa Skellefteå men därefter blev det grus i maskineriet och först i sista matchen säkrades platsen i Kvalserien. Detta efter att Fredrik Wallberg, den stenhårda backen, blivit en fullständigt osannolik tvåmålsskytt. Innan dess hade han gjort 7 mål på 2 säsonger!
Kvalserien på våren 2001 inleddes trevande, och när hälften var spelad såg LHC rökta ut. Själv genomled jag femte omgången på plats i Umeå tillsammans med ett 30-tal andra tappra LHC-are. När Björklöven 16 minuter in i andra perioden gjorde 6-0 så kändes det som att äventyret var över för den här gången. Matchen slutade 7-2, och de 90 milen hem till Östergötland kändes ganska tunga.
En evig klassiker
Därefter visade ett uträknat LHC att man inte gett upp. Efter att ha slagit Björklöven, Leksand och Hammarby samt krossat Oskarshamn så hade man allt i egna händer inför tionde och sista omgången i Kvalserien. Elitserieklara Södertälje stod för motståndet i Scaniarinken, och nu var det vinna eller försvinna för LHC denna påskafton 2001. Det fanns förstås funderingar kring SSK's inställning, men kringlorna från förorten satte tonen direkt och gjorde 1-0 efter 40 sekunder. 2-0 efter första perioden blev till 2-3 till andra paus, och tredje perioden skulle bli en riktig nagelbitare. Med bara 4 sekunder kvar skapar Södertälje ett jätteläge i 6 mot 5 och Peter Gerhardsson klipper till. Den räddningen från "Sampa" och scenerna som följde kommer jag aldrig någonsin att glömma. LHC-historiens viktigaste målvaktsingripande var ett faktum, och LHC var tillbaka i Elitserien.
Otroliga glädjescener följde. Mikael Sandberg kommenterade med att "man börjar gråta faktiskt" på sin breda dialekt, Torgny Bendelin dansade barforta på isen och in på rinken vällde nu såväl LHC- som SSK-supportrar för att fira sina respektive hjältar. Stort. När Bendelin fick frågan om hur det kändes nu så svarade han "Det är bara att kolla" och pekade mot en kokande bortaläktare i Tälje. En evigt klassisk kväll för alla som håller på Linköping förstås.
Avancemanget för Södertälje och LHC hamnade dock nästan lite vid sidan av i media, då huvudfokus istället hamnade på hur synd det var om Leksand, som efter 53 år i högsta serien åkte ur. Det är en tuff värld där ute.
LHC var tillbaka i finrummet, och den här gången skulle sejouren bli betydligt längre.
Torsdag: Del 2, åren 2002-2005.
