Krönika: Älska – Våga – Kämpa!
Ishockey är en lagsport där allt måste klaffa. Gör det inte det så brukar det sluta i total förvirring och kaos. I en lagsport måste det också finnas ett lag som gör allt och ännu mera för varandra. Kärleken till klubben, vilja att vinna och att man vågar vinna är det som lagsporten bygger på.
Ett AIK som gav allt och mycket mera för varandra i varje situation, varje sekund och om-och-om igen match ut och match in var det inte allt för länge sedan vi såg. Man behöver endast titta tillbaka på den gångna säsongen (och säsongen innan den). De åren var klubbkärleken total och viljan att bli bäst satt i tröjorna som spelarna stolt visade upp i alla matcher. Det gick inte att ta miste på vilka som vigde sina liv för hockeyn och speciellt AIK.
Att inställningen låg på att gå till kval och mot Elitserien var det ingen som hymlade om. Många experter och dylikt skrattade i början av säsongerna men fick snabbt äta upp sina ord. Visst gick inte AIK till kval förra säsongen, men man slutade på en sjätte plats efter en helt underbar säsong som i efterhand kunnat få ett bättre slut. I år är det inte många som tror att AIK kan prestera sämre än förra säsongen, nu ligger trycket på att de ska prestera bättre (från experters, ledningens, sponsorers och supportrarnas håll). Att komma till kval i år är nästan ett krav. Detta är ett krav som AIK kommer ha svårt att mäkta med.
Och varför skulle inte AIK mäkta med detta krav?
För det första är inställningen i båset och på isen mera avslagen än tidigare säsonger. Det jag menar är; Vad är vi mot dem? Vi ska bli bäst? Vi ska tillbaka?
Allt detta känns som bortblåst och en mentalitet på att ”klara sig kvar i Allsvenskan” har infunnit sig. Att spela defensivt och vinna på udda mål – i ishockey? – är nästintill omöjligt och väldigt tråkigt för alla som ska titta på matchen. Det underbara med ishockey är just det att båda lagen måste framåt, måste våga ta skott när det kanske inte känns som det är rätt läge men att någon som står framför kassen kan få dit en klubba så pucken går in – att våga! Allt kan hända i ishockey om man bara vågar, något som årets upplaga i AIK verkar glömt bort.
Att man gjort sig av med spelare som Lars Hawerfors och Toni Alasaarela är något som får mig att klia mig en extra gång i hårbotten. Dessa två spelare gav AIK mer dynamik i truppen och dessa ville nå toppen, allt eller inget! En mentalitet man ska värna om.
”Man gör inga mål i utvisningsbåset”
Men när AIK:s nummer 14 får sitta där lite till och från så kommer också målen och assisterna. Stefan Gråhns MÅSTE få tända i ALLA matcher. Det finns inte någon vilja kvar i honom om han inte får spela sitt spel, om han inte får använda hela sitt register. Detta år skulle passa fjolårets Stefan mycket bättre nu när mentaliteten ändå är inställd på att försvara, för då har väll AIK tränat mycket fyra mot fem så då gör det inget att Stefan sitter i utvisningsbåset lite till och från.
Att AIK inte presterar till fullo är något som man ska ta på allvar. Ett lag som verkligen var på gång förra säsongen och som gjort fin fina värvningar i till exempel Mattias Beck och bröderna Wikner borde inte bara utan SKA presstera bättre. Nu har varken Mattias eller någon av bröderna kommit i någon som helst form och detta tyder på att något är fel.
David Engblom ”The one and only captain” kämpar på i varje match, i varje situation. Han visar gång på gång att om man bara Älskar, Vågar och Kämpar har man vunnit mycket. Nu är det också så att en man gör inte ett helt lag, oavsett hur mycket man än vill det. Det skulle också vara roligt om flera i laget skulle Våga följa lagkaptenen och stå upp i ALLA matcher. Daniel Bång som självmant frågade om han fick träna med A-laget har också fått axla mycket ansvar och också lett vägen i många matcher. Han är en junior som fått sjukt mycket ansvar. Är det inte så att han ska vara med i truppen för att lära av de äldre och vilja bli som dem och inte tvärtom?
”Without Norström, we would have never made it up. Without Wesslau, it was so hot, we would not have made it. Without Fjällby we would not have made it, and how about Christéen. Risking his career playing on one leg, biggest sacrifice I have ever seen. He inspired everyone, he inspired me. It was such a magic team, everybody was so important.” Skrev Georges Laraque till supportrarna (Svenskafans.com) efter kvalet upp till Allsvenskan, 2005-05-05.
När man läser igenom detta brev från Georges förstår man att AIK är speciellt, att AIK kan bara man vill. Men i detta nu verkar det som att AIK inte riktigt vill, inte riktigt vågar ge allt. Hur kan detta komma sig?
Att publiken sviker klubben är inte är så otroligt. Att man skulle kunna locka mera folk till Hovet med den ”hockey” man visade upp i senaste matchen mot Bofors är bara att glömma. Det många på läktaren vill se är spelare som ger allt för klubben, sen får det bära eller brista. Men om spelarna och ledarna går in med en skridsko på isen och försöker spela av en match bara för att den ligger på schemat? Hur skulle alla då kunna identifiera sig med laget?
Det är mycket som inte stämmer i klubben vid denna tidpunkt och det kanske är lite för tidigt för denna kritik. Men det känns ändå som att något måste hända. Antingen att alla tar sig i kragen och visar att vi Vågar vara med och slåss eller att man på något sätt börjar mixtra med antingen truppen eller ledningen. För om det fortsätter i samma riktning som nu så kommer inte AIK att ta sig till en play-off plats. Då kanske man får börja tänka på hur man ska klara av serien.
”Vi ska tillbaka” ?
